Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 4. 22 januari 1930 - Ny författning - Fritt forum - Formalism eller andeliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr-4
Ny författning.
I svensk författningssamling har
utkommit följande författning:
Nr 1.
K. m: ts kungörelse angående ändring i
de genom kungörelsen den 28 oktober
1921 (nr 642) fastställda anvisningar till
ledning vid upprättande av ansökningar
om statsbidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor och småskolor;
given Stockholms slott den 9 januari 1930.
K. m: t har funnit gott förordna, att
punkten 7 i de genom kungörelsen den 28 okto-
ber 1921 fastställda anvisningar (Bilaga A)
till ledning vid upprättande av ansökningar
om statsbidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor och småskolor skall hava följande
ändrade lydelse:
7. Ehuru statsbidraget–––––-och 19.
Har ordinarie, extra ordinarie eller
vikarierande folkskollärare under det kalenderår,
för vilket rekvisition av statsbidrag sker, haft
någon del av sin tjänstgöring förlagd till
småskolestadiet, skall detta å
rekvisitionsblanketten angivas genom uppgift om den tid,
sådan tjänstgöring omfattat; dock att dylik
uppgift ej erfordras, därest tjänstgöringen
ägt rum vid läraravdelning, som jämlikt det
för skoldistriktet gällande reglementet
omfattar såväl småskole- som folkskolestadiet.
Beräkning av lärares tjänstgöring, var ömt
stadgas i § 15 mom. 5 andra stycket, sker
med hänsyn till varje tjänst för sig och
alltså utan sammanräkning av
tjänstgöringsdagar, som av samma lärare kunna vara
intjänade å olika tjänster.
Denna kungörelse skall äga tillämpning å
statsbidragsrekvisitioner avseende tiden f råa
och med kalenderåret 1929.
Bet alla etc.
Stockholms slott den 9 januari 1930.
GUSTAF.
Cl. Lindskog-
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg*
som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Formalism eller andeliv.j
»Sitt ner P-e-t-e-r-s-s-o-o-o-n! Inga ’men*
om jag får be! Peterssons privata meningar
höra inte till kursen.» Generad och
ackompanjerad av klasskamraters spefyllda fnitter
och några kamraters kränkta rättskänsla,
sätter sig Petersson igen. Något sårad men
mera förargad, detta är ju det typiskt
manliga reaktionssättet i sådana fall som detta,
försöker Petersson kuscha sin nyfikenhet,
tills han under rasten får redogöra för
kamraterna, vad han hade ämnat säga.
Efter sitt svar enligt boken tänkte han
referera den uppfattning, han sett i en
facktidskrift om denna detaljfråga och undrade
hur det hängde samman. Men nej, elevernas
egen aktiva reflexionsförmåga eller deras
ibland okuvliga lust att arbeta på egen hand
»hör inte till kursen». Bilden är otroligt
vanlig och illustrerar på sitt sätt den allt
för dominerande ställning, som de ofta in i
minsta detalj ingripande kursföreskrifterna
intaga i vår svenska skola. Den överdrivna
bundenheten vid kurser, kursslaveriet, bör
ersättas med en sundare, mera förnuftig och
givande pedagogik.
Och så en annan bild. Axel Svenssons
föräldrar äro alldeles förtvivlade. Axel har
kommit hem med nedsatt sedebetyg. Han
hade för några kamrater fällt några
oförsiktiga och oöverlagda yttranden om sin
lärare. »Kunde du inte gått till honom och
rektor och erkänt den ohövliga dumheten och
bett om förlåtelse? Så hade vi sluppit det
här.» »Det gjorde jag, men läraren saj, att
när ärendet kommit till rektor, hade han
inte ett dugg med saken att skaffa. Och
rektor kunde inte annat än följa stadgan,
när ärendet var inkommet.» Eleven hörde
till den stadgade typen och hade dittills
åtnjutit stort förtroende hos rektor. Läraren,
som var teolog och ibland predikade i
kyrkan, måste således kunna utlägga det
kristna förlåtelseproblemet. »Om så edra
synder äro blodröda, så bli de snö vita.» Men
om en skolpojke förgår sig, ja, då kommer
man ofta utanför all kristlig humanitet.
Ärendet inkommer, bedömes, klassificeras och
expedieras. Det levande människomaterialet
har blivit döda »nummer», som expedieras i
ett byråkratiskt ämbetsverk.
Med dessa båda bilder ville jag bara få en
bakgrund för påståendet: Den rent
personliga behandlingen av ungdomen i våra skolor
får ofta rymma fältet fö*- byråkratisk
formalism.
Nu må det villigt erkännas, att detta
förhållande inte är värre hos oss än i
offentliga skolor av äldre typ utomlands, snarare
tvärtom. Och vidare äro bilderna hämtade
från ett högre stadium än folkskolans,
vilket inte hindrar, att precis samma tendens
finns inom folkskolan, fast i svagare former.
Visst måste bestämda kurser finna® för
en offentlig skola och visst måste man
regera med stränghet bland ungdomen ibland.
Det är inte tu tal om den saken. Men såväl
undervisning som fostran böra ansluta sig
till ungdomens personlighetsliv och inte
efterapa medeltidens inkvisitoriska
tvångs-eller tortyrmedel. (Nedsatt sedebetyg kunna
ibland verka mera torterande än fostrande.)
I ovanstående och jag tror i flertalet
förekommande fall, hade personlig påverkan gett
bättre korrektionsresultat utan personlig
skadegörelse.
Till den första bilden må jag dessutom
till-lägga, att elevetf. icke» hörde till den
oppositionella typen, som kunde behöva
kväsas, men just därigenom är bilden så
mycket mera symtomatisk för läget.
Skolarbetet är för mycket mekaniserat,
schabloniserat, industrialiserat. Låt oss gå
vidare på den av vår nya undervisningsplan
inslagna vägen och motarbeta den personliga
passivitetens och tvinsjukans ande som, om
nu mindre än förr, ligger över vår skola,
och bereda större rum för den personliga
upplevelsen i undervisning och fostran och
andens fria växt! Låt oss få mera plats för
barnet som totalitet i vårt skolarbete!
Nu menar man: det göra vi redan i vår
»arbetspedagogik». Ja, till en del isolerade
förmögenheter men icke mer, på de få ställen
där man verkligen kommit över från ord till
handling, men icke till barnet som totalitet.
Den moderna arbetspedagogiken, även där
den hittills varit som bäst hos oss inom den
offentliga skolan, har endast ryckt loss en
viss psykisk förmögenhet eller ett psykiskt
behov hos barnet och ensidigt tillfredsställt
detta. Men barnets ställningstagande till
arbetet har in i minsta detalj dirigerats av lä-
raren. »Tag nu! Lägg nu! Räkna!» o. s. v*
Det har inte blivit mycket över för det
personliga initiativet eller den självständiga
ar-betsförmågan, där sådan funnits.
Visserligen kan väl läraren, även inom
nuvarande ram göra åtskilligt, men många
författnings- och organisatoriska skrankor
hindra honom att mera grundligt ta itu med
problemen.
En av dem är den strama
klassundervisningen. Här kan visserligen läraren i viss
utsträckning låta eleverna arbeta individuellt
eller i smågrupper i vissa ämnen, men har
man 40-45 barn i klassen, vilket inte är
ovanligt, så förstår man hur tröstlöst och
fåfängt ett försök måste vara.
Vad vi behöva är större frihet för skolan
och läraren från byråkratiskt och annat
formalistiskt tvång, så att vi var och en i sin
stad få en viss om än begränsad frihet att
rationalisera och effektivisera skolarbetet
genom att i större utsträckning ta mera
hänsyn till barnens och ungdomens personliga
livsbehov och utnyttja dess resurser. Detta
och ingenting annat är den nya skolans idéy
och den böra vi släppa in i vårt arbete och
låta dess surdeg verka. Vilken ställning man
än intar till den nya skolans eller den fria
skolans organisationsformer och dessas
resul-tat torde alla vara ense om, att den nya
skolan som idé är helt och »fullt värd
erkännande och beaktande. Det är det intryck jag:
fått från studiebesök vid ett tiotal olika nyat
skolor i olika länder. Vilka eventuella
organisationsförändringar, som kunna vara
önskvärda, bör den inhemska praktiska
erfarenheten efter hand få visa. Vad vi närmast
böra göra är att bereda möjlighet för
försöksverksamhet i mindre skala.
Lidingöskolornas väg torde kunna anses
efterföljans-värd. På den vägen kunna vi då vinna både
en bättre anpassning till barnanaturens
särart och individuella resurser med åtföljande
större utbyte både i undervisning och
fostran, och vad som icke är minst viktigt en
den nya skolans anpassning efter våra
speciellt svenska förhållanden och behov.
Carl Lindbeck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
