Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 5. 29 januari 1930 - Fritt forum - Skolgången i fortsättningsskolan - Lärarutbildningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
SVENSK L Ä R A R ET I D N IN G
Nr 5
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare atanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg,
som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Skolgången i
fortsättningsskolan.
Mycket har det talats om denna sak. På
en del håll seglar nog fortsättningsskolan i
motvind, men i Salatrakten, där man från
början inrättat sig för heltidsläsning i
folkskolan, och där fortsättningsskolor ha funnits
sedan långa tider tillbaka - senaste lagbudet
innebar endast en liten förändring till
tvåårig kurs -, hör man sällan till något
gnissel. Det hör till att gå i fortsättningsskola,
och då går man. Fortsättningsskoleplikten
ingår i allmänna medvetandet likaväl som
folkskoleplikten. Där fortsättningsskolan är
så gammal, att föräldrarna själva gått i en
sådan, ha lärare och skolmyndigheter i dem
det bästa stöd. Det heter då: »Jag lärde det
mesta, av vad jag vet i fortsättningsskolan,
och därför vill jag, att mina barn skola
gå där.» Måtte vi nu förskonas från
större reformer! Arbetsro är vad som behövs,
och då kommer nog också denna skolform att
vinna allmänhetens förtroende och
tillgivenhet.
Efter denna inledning, som knappast kan
sägas vara en klagovisa, kommer nu
fortsättningen, som mera har med detta ord att
skaffa.
Det ligger mig örn hjärtat att i vårt eget
organ föra på tal frågan om, huru som en
och annan »flyttfågel» kan slinka ifrån sin
skolplikt. Jag vill ta ett exempel ur
verkligheten. Vi började den 2 januari vår
»sexveckor sskola». Under sista dagarna på förra
året fick jag en påringning av en lärarinna i
Sala skoldistrikt om att en gosse, som gått en
årskurs i fortsättningsskola, avflyttat till L.
by i K. skoldistrikt. Det blev då att göra
efterforskning. Jo, mycket riktigt.
Ynglingen hade anställning som kreatursskötare hos
en lantbrukare O. Jag ringde upp nämnda
lantbrukare och sade, att jag fått höra, att
han hade en gosse i sin tjänst, som var
skol-pliktig. Svaret blev: »Det stämmer, men
varför skall han gå i ’fortsättningen’, då den
förra pojken, jag hade, slapp ifrån?» Jag
förklarade då, att en arbetsgivare ej får hindra
skolgång och skolrådet får biträda ekonomiskt
om så behövs, vartill O. genmälde: »Jag är
visst inte av den sorten, att jag vill hindra
skolgång, så saken ordnar sig nog.»
Sala fattigvårdsstyrelse betalar nu till
arbetsgivaren, och gossen går snällt i skolan
och är en hygglig dis-cipel men väl i behov
av en uppfriskning av halvt förbleknade
kunskaper. -. Förtjänsten av att »gossen, som
inte ville gå i skolan», kom dit ändå, hör
hans förra lärarinna till, som följde honom
och inte gav sig förrän mottagande lärare
var underrättad. (Jag har hört, att hon -förut
ringt’ till en annan lärare i distriktet, men
då hon fick höra, att gossens nya bostad ej
låg i hans rote, gjorde hon sig omaket
telefonera än en gång.) - Exemplet visar hur
en lärare genom sitt nit kan hålla tummen
på ögat på vederbörande, men även hur lätt
flyttande elever kunna smita. När det gäller
folkskolan kan man ju tänka sig uteblivande
även här av samma orsaker, men man tänker
ju i regel ej på annat au att denna skolgång
måste ske. Fortsättningsskolans tid är så
kort, att man kanske håller sig undan, och
har man lust till tredska, hinner en god del
av tiden gå, innan protokollsutdrag, f rån
skolrådssammanträde hinner tillställas
vederbörande. Detta gäller ännu mera om tiden är
delad på t. ex. två och fyra veckor.
Vilket är bästa sättet att hålla kontakt med
skolkarna? Bör denna sak uppdragas åt
lärarna eller skolrådsordföranden; kanske den
senare rent av skulle kunna göra anteckning
om skolgången i prästbetyget vid flyttningen?
I denna sak väntas några inlägg i »Fritt
forum». Centralstyrelsen finner nog, att det
inte är bra, som det är, och anser måhända
saken värd att uppmärksammas.
Elmar Leff-Hallstein.
Lärarutbildningen.
Då folkskolan nu är erkänd såsom
bottenskola och skolsystemet så ordnat, att det kan
liknas vid en stege, där eleven från stegens
nedersta pinne, folkskolan, kan klättra vidare
uppåt ända till studentexamen och
universitetsstudier, vore det ej mer än rätt, att även
lärarutbildningen vore så enhetligt ordnad,
att samma förmån till fortbildning och
befordran kunde komma de olika skolornas
lärare till del. Så är emellertid ej nu
förhållandet, och det måste kännas hårt att veta:
»Nu är vägen stängd! Nu kan jag ej komma
längre utan att gå en lång omväg, s-om
vållar mig så stora ekonomiska uppoffringar och
så mycken tidsspillan, att den blir mig
omöjlig att beträda. I det följande vill jag
försöka redogöra för vilka missförhållanden jag
åsyftar, och hur jag tycker de borde rättas
till.
En småskollärarinna har ej laglig rätt
Glöm ej
S. A. F:s
jubileumsfond!
att räkna sig sin utbildningskurs till godo,
om hon önskar avlägga folkskollärarexamen.
Enligt mitt förmenande borde en
småskollärarinnas betyg giva henne rätt till inträde i
folkskoleseminariets tredje klass. För
närvarande kunna småskollärarinnor endast
undantagsvis, i den mån plats finnes, efter
tentamen intagas i tredje klass. De övriga måste
beträda omvägen med inträde i lägre klass.
De lärare, som avlagt folkskollärarexamen
men icke studentexamen och även de från
högre lärarinneseminarium utexaminerade, äga ej
tillträde till universitet. Detta innebär en
inkonsekvens. Då en student äger rätt till
inträde vid folkskoleseminariets fjärde klass,
borde därav följa, att en folkskollärare och en
från högre lärarinneseminarium utexaminerad
lärarinna äger minst samma bildningsgrad.
Varför äga vi då ej samma rätt, tillträde till
universitet. Det »Sesam, öppna dig», som
studentexamen innebär, tillkom på en tid, då
seminarierna ej nått den utveckling, som nu
är fallet. Förordningen påminner oss om
medeltiden, då man ej vågade sätta bibeln i
hand på den olärde. Är det för övrigt rätt
och ekonomiskt att stänga landets bästa
bildningskällor för så stor del av landets
lärarkår? Om ej detta missförhållande ändras,
måste därav bliva följden, att de nämnda
seminarierna avfolkas, och i stället vägen om
s-tudentexamen, 1-årig seminariekurs,
beträ-des, ty den innebär för läraren större
personlig fördel. Men blir detta till fördel för
undervisningen? Vinnes ej större praktisk
erfarenhet vid seminarierna, där
undervisningen är särskilt lämpad för kallet? Borde
ej såväl examen från folkskoleseminarium
som från högre lärarinneseminarium få
betraktas som en specialiserad studentexamen,
benämnd »den pedagogiska linjen» och
berättiga till inträde vid universitet?
Skulle någon där önska studera ett ämne,
vari betyg saknas, borde komplettering få ske
enligt samma grunder som nu är fallet för t. ex.
latinstudenter, vilka önska studera ett
realämne. - Samtidigt borde en sommartermin
inrättas vid universiteten, så att lärare
kunde använda sina sommarferier till fortsatta
universitetsstudier. Det borde även vara i
lag stadgat, att lärare, som inneha ordinarie
anställning, ej finge nekas tjänstledighet för
bedrivande av fortsatta studier.
Kamrater! Låt oss i tidningen diskutera
frågan och gå till kamp för en enhetlig och
praktisk lärarutbildning. Naturligtvis få vi
bereda oss på motstånd. Men vi ha sett ett
av våra önskemål gå i fullbordan. Folkskolan
har blivit bottenskola. Vi se även lönefrågan
närma sig sin lösning. Må detta ingiva oss
mod och förtröstan i kampen för en rättvis
sak.
Maja Gripenberg,
folkskollärarinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
