Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 8. 19 februari 1930 - Fritt forum - Lärarkårens naturaförmåner - Om kristendomsundervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 8
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen-*
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg»
som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Lärarkårens
naturaförmåner.
Under de senaste åren har jag icke
deltagit i någon kår agitation. Men nu anser jag
mig pliktig, fast sjuk, att yttra ett par ord.
Det är inte underligt, om landsbygdens
lärarkår ställer sig tveksam inför det förslag,
som nu framlagts om borttagande av
lärarnas förmåner av fri bostad och vedbrand. I
ett stort antal landsbygdssocknar finnes
ingen möjlighet att hyra passande bostäder i
närheten av skolan, och inte kan en skuldsatt
ung lärare eller ännu mindre lärarinna tänka
på att bygga. Mångenstädes skulle det inte ens
vara möjligt att få köpa en passande tomt.
Och om någon lärare bygger eller
tillhand-lär såg ett hus i en ort, där det sedan visar
sig, att han inte kan trivas, eller
skuldsätter sig och dör i förtid, måste familjen
troligen med förlust avyttra fastigheten. Det
är svårt nog för många lärare att efter
pensioneringen skaffa sig hem och nära nog
omöjligt att försöka sig på något dylikt i
ungdomen. Tack vare boställsordningen lör lärare
är eller blir saken i allmänhet väl ordnad på
landsbygden. Inte är det alltså skäl att nu
röra däri. Skulle församlingarna hyra ut sina
lärarbostäder eller använda dem för andra
allmänna ändamål? Mångenstädes komme nog
trevnaden för lärarkåren inte att vinna
därpå. Och hur ginge det med fri trädgård och
bränsle? Man säger, att andra ämbets- och
tjänstemän inte åtnjuta förmånen av fri
bostad m. m., men man förtiger då, att
prästerna t. o. m. i större samhällen alltfort just
av ovannämnda skäl hållas med
tjänstebostä-der m. m.
Det vittnar om kortsynthet eller ovetenhet
om förhållandena på landsbygden, att ett
förslag i den nämnda riktningen ens kunnat
framläggas. Om något uppenbarligen skadar
lärarna på landsbygden, bör det väl icke
trumfas igenom bara för systemets skull. Det
skedda visar, att landsbygdslärarna böra »e
upp och tillvarataga sina intressen. Ett
liknande attentat mot landsbygdslärarnas
naturaförmåner planlades från visst håll redan
för ett tiotal år tillbaka men. tillbakavisades
i tid. Nu gäller det, att landsbygdslärarna
från sina möten avgiva sakliga och tydliga
opinionsyttringar till vederbörande
riksdagsutskott och den eventuella
utredningskom-mittén. Icke tjänar det någonting till att
yerkställa en utredning, om vilken man på
förhand vet, att den är ändamålslös. Skulle
det förslaget genomföras, komme man rent
av att driva lärarkåren bort från landsbygden.
Om förslaget gällt blott städer och andra
större samhällen, hade det tett sig
annorlunda.
Det är hög tid, att landsbygdens lärare och
lärarinnor vakna upp och inse, att de ha
gemensamma intressen, som på lämpligt sätt
böra skydias.
Jag har nu sagt min mening och inlåter
mig troligen icke på någon polemik. Det är
önskvärt, att blivande insändare icke blott
utsätta sina namn utan även postadresser, så
att man bättre kan se, vilkas intressen de
förfäkta.
Lekaryd och Alvesta den 7 februari 1930.
Per Borgh.
Om
kristendomsundervis-ningen.
Anvisningarna i undervisningsplanen av år
1919 ha ju, som bekant, ej vunnit allmänt
erkännande.
Oppositionen mot dessa anvisningar har
också gång efter annan tagit sig uttryck i ett
mer eller mindre öppet frångående av
desamma. Kyrkomötet har gjort sig till tolk för
dem, som önska en återgång eller ett
närmande till kristendomsunder visningen före 1919,
i det att detta år 1929 enat sig om en
hemställan till k. m:t, att barnen måtte få lära
in »några av de mest klassiska och
pedagogiskt yppersta Lutherorden, såsom de lära
in bibel- och psalmverser». Motionärerna till
kyrkomötet gingo ännu längre, i det de
yrkade på att Luthers lilla katekes skulle helt
inläras i folkskolan.
Trots avstyrkande av skolöverstyrelsen
har k. m:t i viss omfattning biträtt
kyrkomötets framställning. Denna åtgärd har
diskuterats såväl i dags- som fackpressen och
även givit anledning till en interpellation i
riksdagen, vilken närmast avsåg att få
klarlagt, i vilken omfattning
katekesundervisningen borde komma att bedrivas.
När det gällt undervisningen i
skolschemats ämnen med undantag för
kristendomskunskap, så har diskussionen stannat inom
den trängre kretsen av lärare och för
skolans organisation och arbete mera direkt
intresserade. Här ha också psykologiska och
pedagogiska synpunkter dominerat.
Undervisningen i kristendom har däremot kommit att
bliva en allmänhetens angelägenhet, varav
följt, att ovanberörda synpunkter iskjutits i
bakgrunden. Den har blivit en trossak,
vilket torde förklara, att själva frågan vad man
kan begära, att barnen skola kunna förstå
och tillgodogöra sig av undervisningen, icke
vunnit tillbörligt beaktande.
Här ngfiUn är givetvis ej meningen att
söka upptaga frågan om
kristendomsundervis-ningen i hela dess bredd utan endast att
framhålla några synpunkter, vilka synas mig
ligga nära till hands, då man söker att
förutsättningslöst angripa problemet med
ledning av de psykologiska och pedagogiska
erfarenheter, som stå oss till buds. Härmed vill
jag ej ha sagt, att vi behöva uppgiva det mål,
kristendomsundervisningen ytterst syftar till
- karaktärsdaningen.
Jag hoppar här över varje historik
rörande kristendomsundervisningen. Ända fram
ti/I den sista tiden har den gått ut på in-
präglandet av vissa teologiska tankegångar^
Denna undervisning torde som regel varit
barnets tanke- och känslovärld främmande
och saknat förmåga att tala direkt till
dess-religiösa sinne eller väcka dess intresse.
I det följande skall jag söka behandla
problemet kristendomsundervisningen eller
kanske rättare sagt religionsundervisningen ur
historisk, psykologisk och moralisk synpunkt,,
ehuru jag redan här ber att få förutskicka,,
att de bägge sistnämnda synpunkterna skära
djupt in i varandra, ja möjligen äro
identiska. Även de historiska och psykologiska
problemställningarna sammanfalla så till vida
som det, vilket på folkskolestadiet - och till
detta begränsar jag min framställning -
lämpligen kan medtagas av den
religionshistoriska utvecklingen och kyrkans dogma, är
psykologiskt mer eller mindre bestämt.
Barnen skola lära för livet och ej för
skolan. De skola i densamma undervisas så, att
de förstå det samhälle, den stora, organism,
1 vilken de en gång skola bli en verksam
del. De böra lära sig känna samhället så,
att de utan svårigheter och hämningar skola
kunna orientera sig i detsamma. En av
grundpelarna i detta samhälle är kyrkan, och
därför bör givetvis uppställas det kravet på
varje medborgare, att han skall känna till det
fundament, på vilket denna pelare vilar, och
huru denna under århundradena rests upp
och fått den struktur, den i dag uppvisar*
Detta kräver emellertid, att barnen skola
förstå de religiösa problemens utveckling inom
det israelitiska riket, sambandet mellan detta
lands och de omkringliggande ländernas
religioner, betydelsen av Jesu framträdande,
Pauli verksamhet och verksamheten inom de
första kristna församlingarna. Här börjar
även dogmat, och för vår egen protestantiska,
kyrka fick detta en bestående utformning i
den Lutherska katekesen.
Här har alltså katekesstudiet enligt mitt
förmenande sin plats i vår
religionsundervisning. Men tillgodogörandet av hela denna
religionshistoriska utveckling fordrar
större-mognad hos barnen, än vi kunna räkna med
på folkskolesj;adiet. Studiet av denna
utveckling ’kommer här att sakna omedelbarhet och
förmåga att gripa och intressera. En
kristen-domsundervisning ined religions- och
dogm-historiska perspektiv lämpar sig som regel
ej inom folkskolan. Hur önskvärd än t. ex~
katekesundervisningen skulle vara ur
historisk synpunkt, så måste man dock av rent
psykologiska skäl avvisa den från
folkskolestadiet.
Skall kristendomen vara en lära om
Kristus eller Kristi lära? Undervisningsplanen av
år 1919 framhåller som
kristendomsundervisningens huvudsyfte, »att barnen från
skoltiden skola medföra en samlad och levande bild
av Jesus, hans liv och verk». Vidare skall
studiet av Gamla testamentet
koncentreras-kring vad som är ägnat att öka förståelsen»
2 Y evangelierna. Kristendomsundervisningea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
