Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 9. 26 februari 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 9
SVENSK LÄRARETIDNING
199
LÄST OCH ÅTERGIVET.
I dagarna har allmänheten upprörts
över en ny pinohistoria från barnens
värld, skriver Göteborgstidningen (1) i
anledning av ett tråkigt intermezzo i
.en av Stockholms folkskolor.
Det gäller enleveringen av en 12-årig flicka,
vilken genom polisens försorg hämtades i
skolan och fördes till några släktingar i en annan
landsända, därför att fadern av domstol
förklarats icke ha rätt till barnet. Flickan hade
gråtande försökt komma undan, men
polismännen hade i sin ägo kraftvunna utslag med
stämplar och allt, så det hjälpte varken med
böner eller tårar.
Man frågar sig med förvåning, hur något
sådant kan få äga rum i skolan. Bör icke den
vara skyddad för polisingripande av detta
slag? Förste skolinspektören i Stockholm, dr
Nordlund, förklarar, att det skett på
framställning av barnavårdsnämnden. Man hade,
säger han, gått så ytterst hänsynsfullt till
väga, att barnet blivit uppkallat till
överlärarens expedition. När flickan upplysts om vad
det gällde, hade hon emellertid brustit i gråt,
sprungit ifrå,n polismännen och återvänt till
sitt klassrum - den stackars flickan trodde
väl förmodligen, att hon skulle få skydd hos
sin lärare och sina kamrater.
Detta, försvar gör sannerligen icke saken
bättre. Skolan bör icke blanda sig i
stridig-lieter tiv detta slug. Barnavårdsnämnden, som
dr Nordlund anser att skolmyndigheten
måste böja sig för, skulle ha givits klart besked
om, att den finge förfara hur den ville med
barnets förflyttning, men att skolan icke
kunde gå inrd på några enleveringsscener inom
sina väggar. Det är klart, att det är
synnerligen olämpligt att släppa in polismän i
skolan. Det fattas bara att poliskonstaplarna
voro klädda i full utrustning med sabel och allt!
Vilken sensation bland klasskamraterna och
vilket tissel och tassel efteråt med rotande i
alla detaljerna om flickans hemförhållanden
joch dylikt. För att icke tala om den
stackars flickan, vilken genom en händelse som
denna kan få en chock av allvarliga följder
för hela livet.
En skilsmässa är gunås icke någon
märkvärdighet nu för tiden. Den är lätt
arrangerad. Men barnen - ha vi tänkt oss in i,
vilken tragedi det hela oftast blir för dem
och vilka lidanden de alldeles oskyldigt
kastas in i. Det gäller för myndigheterna att
ihandlägga dessa affärer med den största
finkänslighet, särskilt i fråga om barnen.
Så en annan sak: skall det verkligen vara
foehövligt att anlita polismän till
handräckning, när det gäller att hämta en 12-årig
Hicka? Här skulle en polissyster vara mer på
.sin plats.
Skolan ställes i en situation som
denna i en svår mellanställning, och
frågan torde vara, om
folkskolemyndighe-terna överhuvud taget äga laglig
befogenhet att avvisa polis, som utrustad
med laga papper, begär tillträde för
verkställande av handräckning.
Överläraren vid Gustav Vasa folkskola, där
Mndelsen inträffat, har uppenbarligen
:gjort allt, vad som kunde göras, för att
omhändertagandet av flickan skulle
försiggå under så humana former som
möjligt. Men nog borde det vara
tänkbart att på överenskommelsens väg
åstadkomma en sådan ordning, att po-
lisen icke inställer sig på en skola för
att verkställa ett handräckningsbeslut.
Skolan har rätt att slippa ifrån scener,
som, säga vad man säga vill, dock
verka i hög grad inhumana, och som f. ö.
ligga alldeles utanför skolans eget
verksamhetsområde.
Polisen må vända sig till barnens
hem. I skolan har den intet att göra.
Kan inte en sådan ordning åvägabringas
på annat sätt, så synes det vara
lagstiftningens plikt att ingripa.
Agitationen mot fortsättningsskolan.
I Malmö har en tidning, Skånska
Aftonbladet (h), ända sedan år 1924, då
den obligatoriska fortsättningsskolan
där startades, fört en fullständigt
oresonlig kamp mot densamma. Skolorna
ha som bekant givits en rent praktisk
inriktning, och resultaten av dess
arbete ha väckt både föräldrars och
besökandes livliga erkännande.
Skolgångsprocenten är rekordartat hög, c: a
99 procent. Skolan ombesörjer
anställning åt barnen, så att praktiskt taget
vartenda ordentligt barn, som vill ha
arbete, erhåller sådant. Tidningen vet
allt detta, men icke desto mindre
fortsätter den med en lögntrafik mot
skolan, som verkar monoman.
I dagarna anser den sig ha fått ett
nytt argument i agitationen uti det
initiativ för skolagans återinförande, som
emanerar från Bohusläns
förbundskrets av Sveriges folkskollärarförbund.
Texten utlägges på följande sätt:
Orsaken till detta lärarinitiativ är att
lärarna ha svårt att klara sig med eleverna i
fortsättningsskolan. De äro ju tämligen
vuxna och tycka förmodligen, att det är ganska
onödigt för vuxet folk att springa i skola
och teoretiskt lära sig yrken, i vilka de
redan praktiskt mången ,gång äro fullärda.
Vi förstå lärarpersonalens syn på saken
och motiven för dess initiativ. Men utgör
detsamma inte i grund och botten ett klarare
underkännande än mycket annat av
fortsättningsskolans hela idé? Kan man inte hålla
16- eller 17-åringar i skolan utan stryk,
varför då envisas med en dylik skolform? Detta
försök att med rottingens hjälp konservera
den ganska kraftigt komprometterade
fort-sättningsskoletanken finna vi ganska litet
sympatiskt. Varför inte taga steget fullt ut
och deklarera det stora misstaget. Vi ha sagt
det många gånger men icke desto mindre
upprepa vi det i dag: Fortsättningsskolan är en
misslyckad skolform, onyttig och psykologiskt
och ekonomiskt oförsvarbar.
Fortsättning^sko-lan torde utan men för den svenska
folkbildningen kunna så småningom och under
lämpliga former avvecklas.
Yi avtrycka inlägget närmast som ett
exempel på vad en monoman kan finna
på i fråga om argumentering. Åt läse-
kretsens eget omdöme torde vi tryggt
kunna överlämna övriga reflexioner i
fråga om klokhet och nytta i det nyaste
initiativet från Bohuslän.
Pluggets renässans tro sig en del
tidningar kunna sia om i samband med
katekesens återinförande i folkskolan.
Det senaste påfundet är, att ungdomen
nu för tiden har sämre minne än förr
i världen. Och detta beror kantänka på
att minnesplugget nu fått en mindre
framträdande plats i skolornas
undervisning än i äldre tider.
Stockholms Dagblad (h) har skyndat
i väg att utfråga en hel del
ämbets-och vetenskapsmän om saken. Svaren
ha förstås blivit mycket växlande;
märkvärdigt nog sammanfalla
erfarenheten och ungdomens minnesgodhet
ofta ganska nära med vederbörandes
politiska inriktning. Ur massan av
uttalanden utplocka vi några av
allmännare intresse.
Chefen för telegrafstyrelsen, greve
Adolf Hamilton:
De yngre tjänstemännen äro förträffliga.
Och jag tror det är värdefullare för
ungdomen, att undervisningen alltmer lägger an
på förståndet än enbart på minnet,
samtidigt som man inte därför får glömma bort
minnesträningens oerhörda betydelse.
Inspektören för militärläroverken,
överste L. Lilliehöök:
Jag tror inte, att det är något fel på
ungdomens minnesförmåga. Felet - om man nu
skall söka ett sådant - ligger väl snarast
däri, att ungdomens minne utsättes för
hårdare och hårdare påfrestningar genom
studiernas alltjämt ökade omfattning. De
symptom på tilltagande minnesslöhet, som man
tror sig kunna konstatera hos vår ungdom,
bero sålunda enligt min mening icke så
mycket på bristande minnesträning som fast
mera på minnets överbelastning.
Professor Sven Tunberg kan ej
säkert uttala sig om folks dåliga minne
men framhåller i vart fall en annan
synpunkt:
Har minnesförmågan minskats, så har
emellertid den allmänna andliga kapaciteten
ökats under senare år, därom råder intet
tvivel. Men tyvärr ha vi samtidigt kommit bort
från koncentrationen. Massan av intryck
splittrar, och tvånget att minnas har
samtidigt i många fall bortfallit. Nutidens
förakt för minnesträning är ingalunda lyckligt.
Men därvid får man inte förbise, att
nutidens undervisning i stället gör
kunskapsmåt-tet så mycket större.
Professor Martin Fehr:
Enligt min åsikt är det ett stort framsteg,
att undervisningen, inte minst vid våra
universitet i stor omfattning gått ifrån det rent
mnemotekniska. De gamla examensstudierna
voro alltför mycket baserade därpå.
- Men anser professorn inte, att minnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
