Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 28. 9 juli 1930 - J. Franzén: Hur Sveriges allmänna folkskollärarförening kom till - Gustav Storgård: För 50 år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
650
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 28
sätt, var och en efter sin förmåga,
fylla vårt kall och söka, fostra våra
lärjungar till goda människor och dugliga
medborgare i samhället. Vilja skolans
myndigheter inte höra oss, när vi var för
sig önska uttala vår mening om villkoren
för ett gott resultat av skolans
verksamhet eller när vi i våra spridda
föreningar göra sådana uttalanden, så låt oss
träda ut ur vår isolering och med s a
m-1 a d,styrka inför offentligheten
fram;lägga vår syn på saken och våra
önskemål. En ärligt uttalad mening, stödd
på verklig sakkännedom, kan icke
förfela sin verkan utan måste omsider
vinna gehör.
Så samlades vi alla, som utsetts till
ombud för de olika lärarföreningarna,
och dessutom ett hundratal andra för
saken intresserade lärare och lärarinnor
till det möte, som stockholmsföreningen
utsatt att i samband med 4: e nordiska
skolmötet hållas å
Vetenskapsakademiens hörsal i Stockholm den 9 och 13
augusti 1880. Vi voro ett par hundra
personer, de flesta för varandra helt
obekanta till såväl namn som utseende
men alla burna av samma tankar och
känslor. Vi representerade ju alla det
samstämmiga »ja», som de särskilda
föreningarna givit på frågan, om de
ville med förenade krafter verka för det
mål, som antytts i
stockholmsföreningens upprop.
Det var således icke då fråga om
huruvida en allmän lärarförening
skulle bildas - den saken var förut
avgjord - endast om de riktlinjer,
som skulle givas för föreningen, och i
detta avseende förelåg ett av Emil
Hammarlund uppsatt och av
stockholmsföreningen godkänt förslag till stadgar.
Därom rörde sig överläggningen. Men
på botten av mötesdeltagarnas hjärtan
brann en hänförelse, som mitt under
diskussionen om de torra paragraferna
i stadgeförslaget då och då spontant
bröt fram. Stadgarna fastställdes, och
därmed var föreningen bildad.
Vi, som voro med om att giva liv åt
Sveriges allmänna folkskollärarförening,
ha aldrig haft skäl att ångra det steg,
som då togs. I enighet och god anda har
föreningen utfört ett arbete för
folkskolans och folkbildningens höjande samt
förbättring av lärarnas ställning, som
satt djupa spår i folkskolans historia.
J. Franzén.
För 50 år sedan.
Vintern 1880 sammanträffade ofta i
huset nr 23 vid Brunnsgatan uppe på
Brunkebergsåsen tre unga
folkskollärare. De dryftade ett spörsmål, som
uppkommit i deras kårförening i Stockholm.
Det gällde ingenting mindre än att få
till stånd en sammanslutning för alla
landets lärare vid folk- och småskolor.
De tre männen voro J. Molin, Emil
Hammarlund och A. M. Stefanson.
Hur var då lärarnas ställning vid
denna tid? Lät oss se, huru
förhållandena voro i huvudstaden.
Som inspektör för Stockholms
folkskolor regerade C. J. Meijerberg med
järnspira. Största delen av kåren hölls
på e. o. stat, och lönegraderna för de
ordinarie voro slutna med karaktär av
utmärkelser och belöningar för dem som
voro ansedda såsom skickligare. Vid
utnämningar till ordinarie tjänster, som
förrättades av dåvarande överstyrelsen
för folkskolorna, var Meijerberg
allsmäktig. Endast den, som hade hans
förord, hade utsikt att bli befordrad
till ordinarie eller till högre lönegrad.
Härigenom hade han lärarpersonalen
helt i sin hand. Misshagliga obefordrade
förklarades »obehövliga», och ordinarie
kunde åratal få stå på samma lönegrad,
stundom hela sin tjänstetid.
Under år 1878 utbröt öppen konflikt
mellan inspektören och lärarkåren.
Tidningarna togo ställning för och emot
inspektören, för inspektören den tidning
givetvis, där M. själv var
styrelseledamot, nämligen Aftonbladet.
Förhållandena blevo emellertid oförändrade, men
de lärare och lärarinnor, som
misstänktes vara de drivande krafterna i
oppositionen mot inspektören, »utrensades».
En hel del utmärkta lärare och
lärarinnor lämnade nu och under de följande
åren Stockholms folkskolor. Bland
dessa voro Johan Lofven, som
grundlade Ateneum för flickor, Alma
Det-thow, som efter 5 års tjänstgöring
förklarades »obehövlig» och som
likaledes grundade ett eget läroverk,
Det-thowska skolan i Stockholm, Alfred
Dalin, som blev överlärare i Huskvarna,
sedermera undervisningsråd, fr. o. m
1886 till sin död 1919 ledamot av
centralstyrelsen för S. A. F., likaså J. G.
Söderberg, som blev överlärare i
Lidköping, sedermera överlärare i Stockholm,
även han centralstyrelseledamot i S. A.
F., nämligen under åren 1888-1907,
och Johan Ögrim, som tog anställning
såsom lärare i Nacka, men lämnade
skolan och inom Frälsningsarmén
avancerade till kommendör.
Det är uppenbart, att varje åtgärd
från lärarkårens sida att stärka sin
ställning sågs med oblida ögon av denna
härsklystna chef, anmärker
folkskolläraren G. A. Westerin i sina
anteckningar om Meijerberg (S. A. F: s
Skolhistoriska arkiv). Den mera
samfällda opinionsyttring från lärarkårens
sida mot folkskolinspektören, som här ovan
nämnts, gav också den senare anledning
att föréhålla lärarna det oskickliga i att
»sammanrota sig». Det vittnade om
»råhet» hos personalen samt om att den
stode på en låg ståndpunkt,
tilläggandes »att om personalen ville bliva
humant bemött, så skulle den därefter
förhålla sig på annat sätt, än den nu lagt
i dagen».
Vid tiden strax före 1870 hade den
då i Stockholm existerande
lärarföreningen på något sätt gjort sig
misshaglig för M. Föreningens sekreterare hade
varit nog oförsiktig att förvara
föreningens protokollsbok i sin kateder, och
då en vacker dag M. inspekterade
klassen och därvid även undersökte lärarens
kateder, upptäckte han förenämnda bok
och lade helt enkelt beslag på den och
tog den med sig hem. Antagligen fick
han i densamma läsa enligt sitt tycke
förskräckliga saker, och följden blev, att
då medlemmarna på allehanda sätt
rönte obehag f rån sin förmans sida, de snart
nog icke vågade infinna sig på
sammanträdena, och medlemsantalet minskades;
undan för undan. I maj 1879 bildades
emellertid en ny förening, Stockholms;
folkskollärarförening, i vars styrelse
ingingo bl. a. de förut nämnda lärarna
Johan Molin, A. M. Stefansson och Emil
Hammarlund. Det var såsom
styrelsemedlemmar i Stockholms
folkskollärarförening dessa unga män gingo att
söka få till stånd en allmän lärarförening,
omfattande hela landet.
Den 19 juni hade förberedelserna
fortskridit så långt, att kommitterade
kunde utfärda inbjudning till ett
ombudsmöte å Vetenskapsakademiens
hörsal för bildande av en allmän svensk
folkskollärarförening. Mötet skulle
hållas dagen före och dagen efter det
nordiska skolmötet.
Så kom den 9 augusti. Å
Vetenskapsakademiens hörsal sammanträdde 96
ombud för 82 olika lärarföreningar.
Särskilt var Skåne starkt företrätt, i
det att av de 96 ombuden ej mindre än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
