Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 32. 6 augusti 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
758
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 32
Beslutet i fråga beror på en av
skolöverstyrelsen själv införd bestämmelse, att det skall
ifordras minst fem lärjungar för att en
ämnesgrupp skall inrättas. I och för sig är en
sådan begränsning, tagen i sin allmänhet,
förnuftig och hart när nödvändig. Den
in-dividualisering i gymnasiernas studiegång,
som riksdagen föreskrev, kan ej drivas
därhän, att klassen sönderfaller i småpartiklar,
där varje lärjunge har sitt eget schema och
bildar sin egen avdelning. Riksdagen
föreskrev också i sina allmänna direktiv, att
»tillval av ämne ej må ske, om därigenom
särskild undervisning skulle komma att
anordnas för ett allt för ringa antal lärjungar».
Det var i full överensstämmelse med detta
direktiv, som siffran fem infördes.
För ett bestämt ämne eller rättare för en
bestämd ämnesgrupp medför emellertid det
nu nämnda förhållandet alldeles särskilt
bekymmersamma konsekvenser. Det gäller
grekiskan och den linje, som förr i tiden
kallades, den helklassiska. Ytligt sett kan nian ju
säga, att grekiskan ej bör få intaga annan
ställning än andra ämnen; man kan ej skapa
en undantagsställning för ett enda ämne. Men
ett dylikt resonemang är oriktigt. Man
behöver blott utgå ifrån själva den tankegång,
som låg under riksdagens beslut om
gymnasierna år 1927, för att förstå detta.
Riksdagen gör bl. a. följande uttalande: »Man bör
kunna förutsätta, att ämnesvalet kommer att
stabiliseras till vissa så att säga
standardtyper, betingade av i det hela samma
faktorer, som nu äro avgörande för abiturienternas
val av levnadsbana.» Att riksdagen vid
fastställande av den nya principen om ett färre
antal ämnen med stark koncentration och med
inre samhörighet just tänkte på en sådan
typisk ämneskärna som de klassiska
språken - lika visst som på matematik och
fysik eller på de moderna språken - är visst
och säkert. Genom den nu tillämpade
schabloneringen riskerar därför grekiskan att få
en sämre ställning än förr och att trängas ut
ur sin förutvarande plats - något som
säkerligen ej varit lagstiftarnas mening.
Bestämmelsen om minimiantalet fem
har, som här sanningsenligt
framhålles, aldrig givits av riksdagen, som ieke
fixerade någon siffra just för att ieke
i alla enskildheter binda k. m:t.
Säkerligen har också tidningen fullständigt
riktigt uppfattat meningen i
riksdagsbeslutet, då den utgår ifrån att man
ieke tänkt sig, att grekiskan inom den
humanistiska linjen skulle få en
försämrad ställning mot förut. Sådant står
icke i överensstämmelse med
tankegången i 1927 års gymnasiereform.
Men varför icke inom högerpressen
i gemen säga rent ut, som sanningen
är, att det är de administrativa
myndigheterna och icke riksdagen, som här
varit bestämmande?
Den ringa frekvensen i lärlings- och
yrkesskolorna har givit anledning till
åtskilliga kannstöperier i pressen. Ett
ljushuvud har hittat på den snillrika
erinran, att förhållandet bottnar i
skolornas frihet från avgifter. »Lägg på
terminsavgifter», så blir det nog
sökande till platserna, har det hetat. Och
naturligtvis ha en del tidningar genasf
varit på det klara med att här ligger
det verkliga felet.
I Östersundsposten (h) tar
emellertid märket A. H-t till orda f or
framhållandet av helt andra synpunkter.
Han påpekar, att felet ligger i
frånvaron av en lärlingslag, som
kompletterar författningen om dessa skolor. En
teoretisk skolning och en lag, som
stödjer målet: en allsidig utveckling av
yrkenas ämnessvenner höra samman. Men
en sådan lag har ännu icke stiftats.
Så länge detta förhållande får äga rum,
.sväva alltså de nämnda skolorna i luften,
om vi så få säga. De kunna icke, huru väl
de än i och för sig fylla sin alltid stora
uppgift, fullt komma till sin rätt.
Ynglingarna och deras målsmän veta, att
den rent praktiska sidan av utbildningen
icke ännu är genomförd och att de icke ännu
fått stödet av den lag, som skulle reglera, så
att säga, lärlingarnas karriär inom själva
yrket. En dylik lag skulle givetvis skydda
både lärlingar och mästare i deras legitima
intressen och lagens stora nödvändighet är
Det är säkerligen med tanke härpå, som
många unga hantverksadepter därför icke bry
sig om den utbildning, som skolorna i fråga
avse att giva. De unga mena, att i praktiken
ha de icke den nytta därav, som man kanske
tänkt sig från början.
Alla, som vederbör, borde dock härvidlag
noga betänka vad det innebär att kasta bort
ett så gott tillfälle till allmännyttiga studier,
som här verkligen är lallet. Vi hoppas
därför livligt för de ungas egen skull och för
näringarnas, att lusten till utbildning vid
dessa skolor hellre skall ökas än minskas.
Kunskapen, de få där, även om den är
gratis, är under alla förhållanden ett stort
gott, som man har nytta och glädje av på
varje plats, man än blir ställd i livet. Och
vilja vi lägga detta på hjärtat hos såväl äldre
som yngre i vår stad och hoppas, att våra
välskötta yrkes- och lärlingsskolor skola få
det klientel, som de i hög grad förtjäna.
I Malmö, Göteborg m. fi. städer
bekämpar skolreaktionen de kommunala
mellanskolorna, därför att de äro
avgiftsfria. Statsläroverken, som ha
terminsavgifter, hotas av avfolkning, heter
det. Så olika kan det vara, när det
gäller den ena skolan och den andra.
Om nu inte hela diskussionen kan
bero på att djuren i vår Herres hage
ibland äro så underliga.
S. A. F:s jubileum har framkallat
även några omnämnanden i andra
facktidningar. I allmänhet genomandas
uttalandena det varmaste erkännande -
icke alltid utan en underton av viss
besvikenhet över att de egna
organisationerna aldrig förmått för sina
medlemmar och sina mål vinna, vad S. A. F.
vunnit. Vi tillåta oss att ur Den
svenske underofficeren låna ett uttalande,
som belyser, hur man i andra
kårsammanslutningar kan se på S. A. F. och
dess arbete. Efter att ha erinrat om
jubileets yttre förlopp och om att
föreningens förtroendemän i gångna tider
hotats med varning och avsättning av-
tryckas brottstycken ur Svenska
Dagbladets artikel, vari även
»halvbildningens» hallstämpel borttages frän
folkskollärarkåren, varefter tidskriften
bl. a. skriver:
Man skulle ha lust att spörja vilka de
varit, som arbetat mest intensivt för att
folkskollärarna skulle komma ur halvbildningens
fjättrar, det allmänna, folkskollärarna eller
deras tidigare förmyndare. Prästen och
skolläraren stodo tidigare inte alltid på så
synnerligen god fot med varandra, anledningen
fanns att söka i den förstnämndes strävan
att rida spärr mot en utveckling, som i
folkskolläraren vanligen hade sin förespråkare.
Folkskolläraren stod i en mellanställning av
föga avundsvärd natur, över sig hade han
den docerande prästen och på den andra
sidan hade han bönderna och barnens
målsmän, vilka ej heller voro lätta att komma
till rätta med. Intelligensen har sett och vill
gärna än i dag i folkskolläraren se
representanten för den andliga halvbildningen,
vilkens ändamål bland annat är att giva den
lämpliga reliefen åt den egna förträffligheten
och överlägsenheten; bönderna se än i dag i
folkskolan och folkskolläraren endast ett
påtvingat ont, vilket drager med sig dryga
underhållskostnader.
Den minnesskrift, som till jubileet
utarbetats av kanslirådet J. Franzén, har mycket
att berätta och mycket att lära om den
frigörelsekamp Sveriges allmänna
folkskollärarförening kämpat under sitt första halvsekel,
en kamp som kan sägas hava fört till seger.
Men så har också föreningen ägt förmånen
av.ledare med både vilja och förmåga att
strida. Där lysa namn sådana som Emil
Hammarlund och Fridtjuv Berg i gången
tid - - -. Folkskolläraren blev så
småningom sin bygds förtroendeman i många
stycken och som sådan vann han snart
inflytande och säte i kommunen, landstinget
och riksdagen, det sistnämnda av en
synnerligen stor betydelse lör folkskollärarnas
intressen. I riksdagen ha folkskollärarna haft män
som inte stuckit under stolen med vems
rättigheter de förfäktat och de ha vågat
förfäkta folkskolans intressen och sin kårs
intressen.
Sveriges allmänna folkskollärarförening har
stått i den lyckliga ställningen att den på en
gång kämpat för det allmännas intressen och
för egna. De allmänna genom arbetet på
förbättring i undervisningsväsendet inom
folkskolan och de enskilda genom hävdandet av
den fullt riktiga satsen att i villkoren för
en förbättrad folkundervisning ingår också
höjandet av lärarkårens ställning och
levnadsvillkor. Så ha dessa båda fronter i
stridslinjen städse hållits besatta och den ena har
icke flyttats ’fram utan att den andra gjort
en samtidig ansats.
Sveriges allmänna folkskollärarförening har
helt visst mycket att lära andra
yrkessammanslutningar, även de, som äro snörda i
hårdare tvångströja än vad våra folkskollärare
varit eller till äventyrs ännu äro. Okuvlig
framåtanda, glad offervilja, aldrig
modfälld-het inför motgångarna, hånet och grinet, och
slutligen den obrutna sammanhållningen inom
föreningen har slutligen lett till framgång
och gjort att över den 50-årsfest föreningen
nu firat också ingått starka inslag av
klang-och jubeltoner.
Vi ha trott, att ett uttalande som
detta kan intressera Svensk
Läraretidnings läsekrets. Även om det närmast
är riktat inåt till de egna
föreningsmedlemmarna, saknar det icke sin
betydelse att veta, att andra
kårsammanslutningar sett vår förenings styrka i
sammanhållning, hänförelse och
klokhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
