Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 46. 12 november 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 46
SVENSK LÄRARETIDNING
1101
LÄ S T OCH ÅTERGIVET.
Kvinnorna mot lönekommittén. Vid
ett i Stockholm av ett flertal
kvinnoföreningar anordnat opinionsmöte
antogs en resolution av följande innehåll:
Kvinnor från skilda arbetsområden och
tillhörande olika kårorganisationer, samlade
till möte i Stockholm den 31 oktober 1930
med anledning av 1928 års lönekommittés
betänkande, ha enats om följande uttalande.
Med erkännande av de förbättringar i de
kvinnliga statstjänarnas ställning, som
kommittéförslaget i vissa avseenden innebär, vill
mötet uttala en bestämd protest mot
kommitténs tolkning av behörighetslagen och av 1925
års riksdagsbeslut angående kvinnliga
befattningshavares löner.
Mötet kräver, att den genom 1909 och 1921
års grundlagsändringar och behörighetslagen
kvinnorna tillerkända rätten att fritt och på
.amma villkor som männen tävla om statens
befattningar utan inskränkningar tillämpas
samt att rättelse vinnes i fråga om de
uppenbara orättvisor, vilka vid 1925 års
lönereglering drabbade de kvinnliga tjänstemännen vid
inplaceringen i den för män och kvinnor
gemensamma löneplanen.
Mötet protesterar mot den olikhet i
lönehänseende mellan män och kvinnor, som
kännetecknar kommitténs förslag till
lönereglering för befattningshavare vid
undervisningsväsendet, och kräver, att den principiella
likställighet mellan man och kvinna i
statstjänst, som lagen föreskriver, måtte
genomföras även beträffande lönerna inom
undervisningsväsendet.
Lönekommitténs ordförande,
generaldirektör A. Hamilton, har med
anledning av uttalanden på ifrågavarande
möte till en huvudstadstidning
försvarat lönekommittén. Han anför bl. a.:
För vad beskyller man 1928 års
lönekommitté? Jo, för att den icke tagit avstånd
från statsmakternas år 1925 fattade beslut i
fråga om kvinnornas löner gentemot männens.
Nämnda beslut innebar att de kvinnliga
tjänstemännen inom civilförvaltningen
inplacerades i en för män och kvinnor gemensam
löneskala på det sätt att kvinnorna behöllo
sina löner oförändrade liksom ock männen
sina. Då nu 1928 års lönekommitté haft att
föreslå lönereglering för det statliga och
kommunala undervisningsväsendets
befattningshavare, har kommittén förfarit på samma sätt
som riksdagen år 1925. Den har t, ex. för
manlig folkskollärare föreslagit inplacering i
15: e lönegraden och såsom följd därav
inplacerat den kvinnliga folkskolläraren i 12: e
lönegraden. Kommittén har icke fattat sin
uppgift så att den hade att polemisera mot
riksdagens ståndpunkt, utan kommittén har
ansett sig böra för undervisningsväsendets
befattningshavare rätta sig efter det färska
riksdagsbeslutet av år 1925.
På det kommunala lärarområdet synes
denna uppfattning delas av kvinnorna. Deras
representant inom kommittén har i likhet
med kommitténs övriga medlemmar ansett
riktigt att de kvinnliga lärarna inplacerades
i en lägre lönegrad än de manliga, om ock
nämnda representant önskat något mindre
löneskillnad än den av kommittén föreslagna.
Det är alltså på detta område fråga^ endast
om en gradskillnad. Men på det statliga
lärarområdet vill nämnda representant liksom
mötet i fredags få ett annat tillvägagångssätt
tillämpat. Jag skulle tro att mycket få av den
tusenhövdade åhörarskaran verkligen visste
vad det här gällde. Det gällde ett ringa fåtal
kvinnor inom det statliga
undervisningsväsendet, vilka placerats i lägre lönegrad än
motsvarande manliga lärare - för att nämna
några siffror: en rektor, två lektorer, tre
adjunkter samt några tiotal övningslärare.
Huru deras löner sättas i förhållande till deras
manliga kollegers torde varit mötesdeltagarna
skäligen ovidkommande. För lönekommifctén
har det dock icke varit så. Kommittén kunde
icke för dessa kvinnor gå till väga på annat
sätt än beträffande hela den stora skaran
övriga kvinnor i statstjänst eller inom det
kommunala lärarområdet. Statsfinanserna
skulle naturligtvis icke - åtminstone ej i
närvarande stund - ta någon skada av att
dessa statsanställda kvinnliga lärare erhölle
högre lön än kommittén föreslagit, men vart
hade principen i kommitténs handlande då
tagit vägen? Att en laborator, en professor
erhåller samma lön vare sig han är man eller
kvinna - ett enbart teoretiskt spörsmål, enär
inga kvinnliga innehavare av sådana tjänster
torde finnas - kunde icke föranleda
kommittén att frångå den princip som kommittén i
överensstämmelse med riksdagens nämnda
beslut funnit böra tillämpas inom det egentliga
undervisningsväsendet, vilket enbart varit
föremål för kommitténs lönereglerande arbete.
Borgarrådet Gustaf Söderlund, som
bekant ordförande i den sektion av
kommittén, som mest ingående behandlat
lärarlönerna, anlägger följande syn på
frågan:
Över huvud taget har man inte inom
lönekommittén ansett sig bunden av 1925 års
riksdagsbeslut i behörighetsfrågan. Vad
sedan själva sakfrågan beträffar, så håller jag
det för mycket troligt att man vid lika lön
skulle dra sig för att anställa kvinnor. På
områden där de hittills inte ha prövats utan
den manliga arbetskraften mest användes
skulle de i varje fall få svårare att tränga
sig in. På andra håll där kvinnorna redan
fått tillträde i större omfattning och där
man genomfört principen lika lön för
samma befattning, såsom vid den centrala
statsförvaltningen, är det dock min uppfattning att
kvinnorna få behålla de områden de
ockuperat, så som skrivbiträdes- och lägre kamerala
tjänster. Så länge det finns möjligheter för
männen att nå högre platser tror jag ej att
de komma att gå in för någon konkurrens .
med kvinnorna i dessa fall.
Yrkesskolornas utveckling göres till
föremål för en intressant utredning i en
uppsats av lektorn, civilingenjör Georg
Nordberg i Teknisk Tidskrift,
Författaren framhåller, att yrkesutbildningen
måste betraktas som en hela landets
angelägenhet. I st. f. primärkommunerna
borde landstingen ta hand om dem.
Därigenom kan också landsbygdsungdomen
komma i åtnjutande av undervisningen.
Vid en centralisering länsvis av
yrkesskolorna ernår man därjämte den mycket
betydelsefulla fördelen, att lärlingsverkstäder för
ett flertal yrken såsom mekaniker,
bilreparatörer, elektriker, målare, snickare m. fi.,
kunna förläggas intill varandra, vilket ur
ekonomisk och administrativ synpunkt är
gynnsamt, särskilt som dessa verkstäder i största
utsträckning böra utföra saluvärdig
produktion.
Likaså är det till fördel för
lärarrekryte-ringen, Till lärare i dessa lärlingsverkstäder
måste nämligen förvärvas särskilt
kvalificerade och kunniga yrkesmän med viss teoretisk
utbildning. Skolorna måste sålunda få en
storlek och omfattning, som medger
tillräckligt hög avlöning, för att locka eliten bland
våra yrkesmän att utbilda sig till och söka
dessa befattningar.
När de kommuner, som påbörjat
inrättandet av lärlingsverkstäder, vilka väl i
allmänhet provisoriskt inrymts i någon tillgänglig
fastighet, inom kort torde se sig nödsakade
bygga särskilda lokaler för yrkesskolorna,
synes man böra taga i övervägande, huruvida
icke yrkesskolorna böra anordnas länsvis för
att kunna bättre motsvara platsbehovet,
vilket nu icke alls täckes av de kommunala
skolorna. Detta skulle icke på något sätt
medföra ett störande ingrepp i skolornas
utveckling, utan endast innebära att
verksamhetsområdet för dem utvidgas och utvecklingen
på området därigenom ytterligare främjas.
Tänka vi på målet för yrkes- och
mästarestadiets kurser, så är fördelen än påtagligare.
Grenom dylika centraliserade yrkesskolor med
väl ordnade verkstäder och god materiel
skulle verkligen möjliggöras att dessa kurser
fyllde sin uppgift. Deras antal är stort, men
de måste i allmänhet koncentreras till kortare
tidsperioder, enär deltagarna av ekonomiska
och andra skäl icke kunna offra allt för lång
tid på dem. Därför måste hela den praktiska
undervisningsapparaten vara möjligast väl
ordnad.
Någon nämnvärd teoretisk utbildning
med-hinnes i regel icke vid sidan av de mera
yrkesmässiga ämnena. En viss repetition av
lärlingsskolans teoretiska kurser och ytterligare
studier i vissa allmänna ämnen borde
emellertid förekomma. Då yrkesskola icke kan
finnas på varje plats där en industri eller
hantverksrörelse förekommer, synes det mig
möjligt att anordna en dylik förberedelse per
korrespondens.
Om dylika förberedande studier göras,
kunna vid ankomsten till yrkesskolorna de
sökande underkastas prov under något så när
enhetliga förutsättningar, och, om gallring
behöver företagas, de bästa uttagas.
Nu frågar sig kanske någon, om samtliga
våra enligt 1918 års riksdagsbeslut tillskapade
yrkesskolor på detta sätt skulle centraliseras
till vissa större städer eller orter. Nej,
ingalunda. Vad jag i det föregående berört, gäller
yrkesutbildningen för industrien och
hantverket. Inom yrkesskolorna rymmas även
avdelningar för utbildning inom handel och
det husliga arbetet. Men dessa kunna och böra
frigöras från sitt av lokala skäl
administrativa samband med industri- och
hantverksskolorna, vilka senare med sina
lärlingsverkstäder måste bliva mer exklusivt
yrkesmässiga. Det är även lättare att i mindre
kommuner erhålla lämpliga ledare för handels- och
hushållsskolor än för industriens och
hantverkets yrkesskolor, vilkas ledare
ovillkorligen måste vara tekniskt utbildade och .helt
ägna sig åt sin uppgift.
Det är alldeles ofrånkomligt med god
teknisk sakkunskap i ledningen för dessa skolor
när de hava egna lärlingsverkstäder.
Anspråken härpå få icke eftersättas, om icke
verkstädernas arbetsprestationer skola sjunka ner
till den rena Skolslöjden.
Vad jag med det sagda velat framhålla är,
att vårt svenska yrkesskolsystem har alla
förutsättningar att utveckla sig på ett för vårt
näringsliv fruktbärande sätt, om det anpassar
sig efter de former, som näringslivet självt
anvisar. Den smidighet, som yrkesskolstadgan
härvid medger, är ytterst värdefull, när det
gäller att bibringa yrkesskolorna en
ändamålsenlig organisation. Yrkesundervisningen
kan icke fastlåsas i en snäv form. All
utbildning måste vara anda, icke bokstav. Vad
industri- och hantverksskolornas praktiska
gestaltning beträffar, bör tagas i övervägande,
huruvida icke dessa skolor, som nu på större
orter börja samordnas med särskilda
lärlings-verkstäder, böra centraliseras länsvis. Lands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
