Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 50. 10 december 1930 - Påminnelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1198
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 50
het, att de kunna eller böra utgöra
hinder for lärarnas inplacering i det
statliga lönesystemet». I socialstyrelsens
yttrande erinras om de talrika konflikter,
som enligt nuvarande
bostadsbestämmelser förekomma mellan kommuner och
deras lärare. Socialstyrelsen finner det
önskligt att orsakerna härtill i
görligaste mån undanrödjas och betecknar
kommitténs förslag i detta avseende
såsom »ett praktiskt grepp».
Statskontorets farhågor för att
till-lämpningen av det nya lönesystemet
skulle vålla ökade svårigheter för
vederbörande myndigheter, delas sålunda
icke av de åsyftade myndigheterna.
Under sådana förhållanden synas
statskontorets invändningar icke böra få
utgöra hinder för lärarnas inplacering
i lönesystemet.
Vidkommande placeringen i
lönegrader av lärare och lärarinnor vid den
egentliga folkskolan har 1928 års
lönekommitté av skäl, som i det föregående
framhållits, företagit en stark
beskär-ning av lärarlönekommitténs förslag.
Under åberopande av att
lönesättningen även för dessa lärare borde ske
under beaktande av deras utbildning,
tjänstgöringsförhållanden och
beford-ringsmöjligheter hade
lärarlönekommit-tén föreslagit manlig lärares placering
i 17 :e lönegraden. För kvinnlig lärare
i folkskolan föreslog kommittén - i
syfte att bibehålla den dittillsvarande
relationen mellan manlig och kvinnlig
lärares lön - en placering, som i det
nuvarande och föreslagna lönesystemet
närmast synes svara mot 15 :e lönegraden.
Båda dessa lärargrupper ha betecknat
denna löneplacering såsom den lägsta,
som kunde av dem godtagas.
I fråga om de manliga lärarna har
också skolöverstyrelsen liksom även det
stora flertalet av folkskoleinspektörerna
starkt understrukit det berättigade i att
de inplaceras i 17 :e lönegraden.
Däremot har skolöverstyrelsen ansett sig
böra föreslå kvinnlig folkskollärares
inplacering i 14 :é lönegraden, alltså en
lönegrad lägre än vad överstyrelsen
föreslog år 1924 och vad kåren i sina
framställningar ansett böra ske. På samma
gång representantskapet anser sig böra
påvisa, att överstyrelsen i fråga om
folkskollärarinnorna nu intagit en
ogynnsammare ståndpunkt än tidigare, vill
re-presentanskapet framhålla, att en
placering med tre lönegraders skillnad leder
till olika relationstal alltefter den plats
på löneskalan det är fråga om.
Överstyrelsen ansluter sig till kravet på att den
nuvarande relationen mellan manlig och
kvinnlig lärares lön bibehålles, men när
överstyrelsen ansett att relationen
skulle bibehållas även om folkskollärarinna
placerades i 14 :e lönegraden, har detta
berott därpå, att överstyrelsen, såsom i
dess yttrande framhålles, utgått från
en jämförelse mellan de båda
befatt-ningshavarnes slutlöner. Jämföras
däremot begynnelselönerna, visar det sig,
att relationen försämras för de kvinn-
liga lärarna. Det synes därför
representantskapet, som om metoden att vid
framräknandet av sagda relationstal i
stället jämföra de båda
befattningshavarnas sammanlagda löneförmåner under
hela deras till 33 år beräknade
tjänstetid skulle ge ett tillförlitligare svar.
En sådan beräkning utvisar, att 14 :e
lönegraden är för låg för att den
nuvarande relationen skulle genomgående
bibehållas obeskuren. Då det för
relationens bibehållande erforderliga beloppet
kommer att ligga mellan två lönegrader
anser representantskapet att samma
förfarande bör tillämpas som kom till
användning då kvinnliga
befattningshavare i statstjänst inplacerades i den
gemensamma löneplanen, nämligen
placering i den högre lönegraden, i detta fall
den 15 :e. Folkskollärarinnornas ombud
i representantskapet ha i detta
sammanhang velat framhålla, att då de avstått
ifrån att kräva omedelbart
aktualiserande av likalönsprincipen - som de
fortfarande anse som den enda rättvisa
lönegrunden - ha de utgått ifrån att ingen
försämring av deras lönestandard i
förhållande till de manliga lärarnas
genom den ifrågasatta löneregleringen
skulle inträda.
Beträffande kommitténs förslag om
inplacering av småskolans lärare i 5 ;e
lönegraden har skolöverstyrelsen ansett,
att en sådan placering vore
otillfredsställande och icke kunde eller borde
godtagas. Trots en motivering, i vilken
skolöverstyrelsen starkt behjärtat denna
kårs berättigade krav på en avsevärd
löneförbättring, icke minst vid
jämförelse med motsvarande befattningshavare i
statens tjänst, har överstyrelsen dock
icke ansett sig kunna för den förorda
högre placering än i 6:e lönegraden.
Skolöverstyrelsen har därvid erinrat om
att det låge i sakens natur, att då en
grupp befattningshavare, som alltid
varit i lönehänseende särskilt missgynnad,
skulle lyftas upp till en skälig
löneställ-ning, så måste en dylik löneökning bliva
även procentuellt betydande. Då
skolöverstyrelsen dock icke förordat en
högre löneplacering, har detta bl. a. berott
därpå, att den ansett viktigt så forma
sina förslag att den länge förberedda
och behövliga löneregleringen i dess
helhet icke försvårades. Flera reservanter
inom skolöverstyrelsen ha emellertid
förordat en bättre placering och ett
stort antal folkskolinspektörer ha
föreslagit en placering icke lägre än i 9 :e
lönegraden. Representantskapet hyser
alltjämt den bestämda uppfattningen,
att denna läraregrupp bör placeras i
lägst 9 :e lönegraden.
I till skolöverstyrelsen ingivet
yttrande av den 20 sept. 1930’över 1928 års
lönekommittés betänkande har
representantskapet uttalat sig såväl om
kommitténs förslag till löneplacering av
folkskolans lärare som också beträffande
förslaget i övrigt. Representantskapet
anhåller att utöver vad här blivit anfört
f å hänvisa till sagda yttrande.
Därest proposition om definitiv
lönereglering av någon anledning trots allt
icke skulle komma att framläggas för
1931 års riksdag, synes det
representantskapet nödvändigt att en avsevärd
höjning av den provisoriska
avlöningsförbättringen för folkskolans lärare
kommer till stånd. Då den nu utgående
avlöningsförbättringen år 1929
beviljades, framhöll ecklesiastikministern i
propositionen i ärendet att bakom kraven på
löneförbättring för folkskolans lärare
lågo synnerligen kännbara behov. Den då
föreslagna avlöningsförbättringen
kunde enligt ecklesiastikministerns mening
ingalunda helt tillgodose dessa. Detta
kunde så mycket mindre bli fallet som
beloppen kommo att sättas lägre än vad
Eders k. m:t från början haft för
avsikt att föreslå. Orsaken härtill är att
söka i 1928 års lönekommittés yttrande
över förslaget. Kommittén uttalade
nämligen däri en viss tvekan om
huruvida icke den föreslagna
avlöningsförbättringen skulle för vissa lärare på
billigaste ort kunna föregripa en definitiv
lönereglering.
Av det kommittéförslag till definitiv
lönereglering, som nu föreligger,
framgår, att dessa farhågor icke besannats.
Det visar sig nämligen, att de
sammanlagda löneförmåner, som nu enligt
statliga bestämmelser utgå till folkskolans
lärare, för alla grupper väsentligt
understiga de av kommittén föreslagna
lönebeloppen.
Att folkskolans lärare under alla
dessa år på grund av statsfinansiella skäl
fått stå tillbaka i lönehänseende i
jämförelse med övriga statsavlönade
befattningshavare, har inom kåren skapat en
utbredd känsla av missmod och
förstämning, på många håll olust och bitterhet.
Kåren har icke kunnat undgå finna
hurusom statens ekonomi medgivit, att
staten undan för undan påtagit sig nya
utgiftsposter för tillgodoseendet av
intressen, vilka aktualiserats och vunnit
statsmakternas erkännande långt senare
än behovet av lönereglering för
folkskolans latare. Då det nu från
regeringshåll ställts i utsikt att vissa belopp skulle
kunna ställas till disposition för
tillgodoseende av de sämst ställda
befattnings-hayarnes löneförhållanden utgår
representantskapet ifrån att därmed avses inte
minst de löntagare, som ännu tio år efter
den nya löneregleringsperiodens början
icke erhållit lönereglering, och vilka
sämst av alla med statliga medel
avlönade lärarkategorier tillgodosetts med
avlöningsförbättring, nämligen folk- och
småskolans lärare.
På grund av det anförda och under
hänvisning till representantskapets ovan
åberopade yttrande över 1928 års
lönekommittés förslag till lönereglering för
undervisningsväsendets
befattningshavare får representantskapet i
underdånighet anhålla,
att det täcktes Eders k. m :t att med
beaktande av vad här ovan framhållits
för nästkommande riksdag framlägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
