Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 9. (2670) 1 mars 1933 - Rättning av barnens skriftliga arbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
S V ENS K L Ä R A R E T I D N I N G
Nr 9
Rättning av barnens skriftliga arbeten.
Ett försök till normalisering.
Vid Gävle lärarkårs senaste kollegium
förekom bland annat diskussion över ämnet
»Rättning av barnens skriftliga arbeten», varvid
inledningsföredrag hölls av folkskollärare Efr.
Bohlin. Under diskussionen, som blev både
långvarig och livlig, framhölls, att ’Spörsmålet
inte hade endast lokalt intresse utan borde
föras fram inför ett större forum. För att
tillmötesgå denna anhållan öppna vi härmed
våra spalter för diskussion i ämnet och återge
härnedan herr Bohlins inledningsanförande.
Detta hade i huvudsak följande innehåll:
Det är ett ömtåligt ämne att tala
om rättning av skripta. Varje lärare
har utarbetat ett eget system, som
synes honom fullt användbart, kanske
rent av fullkomligt. Att nu komma och
framhålla det av mig praktiserade
systemet såsom överlägset kan med allt
skäl anses vågat. Då jag emellertid ger
mig in på det farliga äventyret, sker
detta med anledning av att frågan
diskuterats inom folkskolans
modersmålskommitté. Fastän jag under sista tiden
tänkt rätt mycket på vad ett rationellt
ordnat rättningssätt skulle innebära,
får mitt förslag betraktas blött såsom
ett diskussionsinlägg. Kan följden bli
en sakkunnig debatt med syftemål att
komma till större enhetlighet och reda,
har jag vunnit vad jag åsyftat.
Det kan synas löjligt, och ändå måste
jag först stanna inför frågan: vad
avses med rättningen? Det borde utan
vidare vara klätt,-att med rättning i
detta fall icke avses detsamma som då
journalisten eller författaren läser
korrektur. Sättaren har ju endast att
reproducera vad en annan har författat
och har att i allt följa dennes
intentioner. Men inte desto mindre praktiseras
detta slags rättning av en hel del
lärare, särskilt i de s. k. högre skolorna.
Detta slags rättelser tillgodogör sig
eleverna inte på riktigt sätt; det blir ett
rent mekaniskt återgivande av det
uttryck eller den form, som av läraren
föreslagits. Folkskolans lärare har att
ställa sig undervisningsplanens
bestämmelse till efterrättelse: »Då så ske kan
bör läraren med ett visst tecken
utmärka befintligheten av ett fel, varefter
lärjungen själv utfor rättelsen.»
I vissa undantagsfall (på de lägsta
stadie’rna, på högre stadier också
beträffande svagt begåvade barn) torde
trots allt det enda möjliga vara att
läraren skriver, hur han vill ha det. Men
i alla de fall, där det är tänkbart, och
ju förr dess hellre, måste man gå över
till.att-enbart markera fel, som de
normalt begåvade eleverna gör sig
skyldiga till. Tecknet bör ange, av vad slag
felet är. Till en början torde det också
vara nödvändigt att inne på raden
markera felet, men småningom och senast
fr. o. m. femte klassen bör tecknen
utflyttas i marginalen och lärjungarna
själva upptäcka felet.
Särskilt då det gäller ’rättskrivning
men i någon mån också i fråga om
uppsatser är det vanligt och berättigat
med något slags gradering av felen.
Man måste utgå ifrån att det finns
stora fel och små fel. En hel del lärare
bestrider detta. Jag tror för min del,
att »värderingen» av felen är
psykologiskt betingad. Barn tycker om att se
ett resultat uttryckt i poäng. Men det
är nog psykologiskt klokt att försöka
hålla felsummorna låga, och det kan
man inte, om man ska bedöma t. ex.
stavfel, rena slarvfel, intetpunktionsfel
o. s. v. lika. Bästa grunden för
bedömandet får man, om man ställer sig
själv inför frågan: vilket härmar mig
mest, ett stavfel eller en glömd prick
öve’r i ? Förargelsen är naturligtvis i det
första fallet betydligt större; beror
felet icke på okunnighet, vittnar det i
var j e fall om en alltför d j up slummer,
medan det senare felet karakteriseras
såsom »a slip of pen». Och vad
beträffar interpunktionsfelen, så är
försyn-delserna (eller frihetsbegäret) hos våra
författare så stora och många, att det
vo’re för mycket begärt av våra
folkskolbarn, att de skulle kunna vad
många vuxna inte kan. Jag kallar
bocken för helt fel; slarvfel och
inter-punktionsfel räknar jag såsom
tredjedelar. Det finns många, som inte alls
räknar sådana fel, men barnen bör lära
sig, att rättskrivning inte ba’ra är
rättstavning.
Vid rättskrivning efter dr
Hassler-Göranssons metod (blockskrivning) kan
teoretiskt bara ett slags fel förekomma:
antingen är ordet rätt eller fel. Men
praktiskt blir inte problemet lika
enkelt. Många barn kan inte på förhand
»se», hur ett ord ska stavas, xitan måste
först skriva ned det på papper.
Bedömer man nu skrivningarna så strängt
som dr H.-G. gör och anser, att varje
ord, som företer osäkerhet i stavningen
(så att det blivit rätt genom ex.
överskrivning), markeras med bock och
räknas som helt fel, då har nian säkert
gått för långt i sitt pedagogiska nit.
Enligt mitt sätt att se bör ord, s;om
genom ändring blivit rätta, räknas som
nära rätt (tredjedels fel). Däremot
räknas naturligtvis överhoppade ord såsom
helt fel.
I nära sammanhang med frågan om
rättning och gradering står frågan om
underkännande och omskrivning.
Rättar man efter de stränga grunder, som
här angetts, måste gränsen med
nödvändighet sättas högt. Det tOfde vara
nästan omöjligt att på förhand och en
gång för alla fastställa en viss gräns,
utan denna bör bestämmas från fall till
fall och alltid så, att blott en ringa del
av klassen drabbas.
Eättning av uppsatser är en av de
svåraste uppgifter, som en lärare har sig*
förelagda. Som första regel måste man
uppställa den fordran, att intet får
rättas, som från den skrivandes synpunkt
kan försvaras. Så t. ex. får man inte ur
överdrivet estetiska synpunkter ändra
barnsliga uttryck till sådana, som för
lärarens öron låter mera välljudande
men som ge’r åt den f. ö. barnsliga
framställningen en främmande,
lillgam-mal karaktär. Mest aktuell är därvid
frågan om subjekts- och
predikatskon-gruens. Ur en språklära, vars första
upplaga utkom för många år sedan
(B’rate) anför jag följande tänkvärda
rader ur förordet:
»Det är det nuvarande vårdade
språket, som språkläran vill återgiva, och
där språket självt visar vacklan, måste
språkläran följaktligen återgiva även
denna... denna vacklan är grundad i
språkets egen natur; vid var j e tidpunkt
försiggår i språket en strid mellan
vacklande uttryckssätt: än har ett yng’re så,
gott som besegrat det äldre, anar
kampen oavgjord... än framträder ett yng’re
med anspråk, som ännu icke kunna
godkännas... Det är icke
grammati-kerns sak att självrådigt ingripa i den*
na strid utan att efter bästa förstånd
angiva dess närvarande ståndpunktr
och öm han överskredé sin befogenhet
och sökte taga parti, skulle den
förfördelade parten hämnas genom att
synnerligen ofta uppträda som fel hos
lärjungarna mot den orättfärdiga regeln.
.Att skapa felkällor kan väl icke heller
vara någon tillfredsställelse för en
lärare, som fastmer med glädje bör se
sådana undanröjda.»
Kongruensen mellan subjekt och
predikat är logiskt omotiverad, då det
naturliga språket (talspråket) väl reder
sig den förutan. I folkskolbarns
uppsatser är den av ondo och bor slopas.
Erfarenheten har visat, att det vid
längre framskriden ålder är en lätt sak
att inlära skillnaden mellan singularis
och pluralis. Då vi inte f. ö. begär
samma stilkänsla hos barn som hos äldre,
blir pluralpredikatet ett slags
anakronism.
Besläktad med den nyss berörda ar
frågan om kongruens mellan subjekt
och predikativ. Hur vanliga fel än är,
särskilt bland barn och på vissa o’rter>
måste man nog i alla fall påstå, att den
mer stadgade stilkänslan ger utslag till
förmån för de hävdvunna formerna.
Då emellertid fel av detta slag kan
vara rätt vanliga på lågstadiet, har jag*
berört förhållandet. I det följande
kommer jag nämligen att uppehålla
mig vid de fel, som oftast förekommer
i barnens skrivningar och för vilka
således tecken fordras. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
