Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 9. (2670) 1 mars 1933 - Läst och återgivet - Skolans lokala ledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 9
ligger honom själv nära. Då reagerar han
och vill ej alls vara med om någon sparsamhet
.- trots justitieministern -
hovrättspresidenten Schlyters förklaring, att en nedsättning
mycket väl kan gå för sig i detta fall.
Studentexamen är en av de mest
antidemokratiska institutioner vi lyckats
utveckla och en av de ur
nationalekonomisk synp’unkt mest förkastliga,
skriver d:r E irik Hornborg- i
Helsingfors-. tidskriften Nya Argus. D :r Hornborgs
inlägg bör intressera även på denna sida
Bottenhavet:
Tydligast framstår studentexamens
svårigheter i belysningen av de kvinnliga s. k.
studenternas katastrofala ökning. Ju skarpare
konkurrensen på olika områden blir, desto
flera unga flickor anse sig tvungna att blott
för att icke bli vrakade för konkurrenter med
den vita mössan på lockarna kasta bort ett
par år och på köpet en obestämbar kvantitet
hälsa och krafter på studier, av vilka de sedan
i sitt arbete ha ingen praktisk nytta. Detta
är helt enkelt ett sinnesrubbat system . . .
Också för unga män gäller det, att
studentexamen ofta fordras även i sådana fall, då den
inte fogar ett uns av faktisk kompetens till
hans meritlista. Men beträffande pojkarna är
frågan inte fullt så brännande, ty deras
konstitution och naturell låta dem i regeln lättare
passera det rena studentbageriets skärseld.
Dock skulle mången bland dem utan allt
tvivel kunna ha vida större nytta av
specialutbildning under den sista delen av den tid
han ägnar åt ett mångläseri, vars enda raison
d’étre ligger i vår vidskepliga tro på
läsningen i största allmänhet och i vår lika
utpräglade lojhet, som lockar oss att låta
studentexamen gälla som ett slags andlig dopattest
i stället för att vi borde differentiera
fordringarna i enlighet med verksamhetens
faktiska krav.
Kunde vi besegra denna vidskepelse
och denna lojhet, så hade vi
studentexamens omtuggade problem till tre
fjärdedelar löst, fortsätter författaren. Så
snart kunskapsprovet gestaltar sig till
vad det ursprungligen var, en inledning
till universitetsstudier, ter sig problemet
helt annorlunda:
Om man bortser från den på finskt håll
rasande striden om svenskans ställning,
vilken inte rör oss, så återstår egentligen
endast .frågan om matematiken. Ty alla äro
väl ense om att man i modersmålet bör
ställa jämförelsevis höga fordringar -
kanske högre än för närvarande - att det andra
inhemska språket är oundgängligt, att något
av de s. k. stora språken behöves på
programmet och att realprovet (uader den tyvärr
rätt osannolika förutsättningen av intelligent
organisation och korrekt och klar
formulering av uppgifterna) väl försvarar sin plats.
Och matematikfrågans lösning borde icke möta
oöverstigliga svårigheter... Tror någon att
den, som fått släpa med i
matematikundervis-liingen endast därför, att han har goda
utsikter att klara sig medelst kompensation, har
någon nytta av sin matematikläsning? Att
där tala om tankegymifastik och övning i
logiskt tänkande vittnar blott om brist
på erfarenhet. Denna övning är möjlig
endast för den, som kan prestera åtminstone
något mått av intresse för ämnet: den, som
icke kan det,, får med lätthet ersättning i
imdra ämnen - grammatik, uppsatsskrivning
m. m. -. ty matematiken är alls inte det enda,
som erbjuder möjlighet till träning i logik.
Ett par av de. klaraste hjärnor jag mött ha
varit omöjliga som matematiker -., och ,å
andra sidan ilro ointelligenta matematiker
inget undantagsfenomen.
Modersmålets ans diskuteras för
närvarande livligt även bland svenskarna
på andra sidan Bottenhavet. Åtskilligt
har - framhåller Hufvudstadsbladet -
i dessa stycken redan gjorts, men
mycket återstår att göra:
Behjärtade män ha gått till kamp mot
de finlandismer som insmugit sig i vårt
språk och därvid kunnat räkna åtminstone
på förståelse av pressen, av den sceniska
konstens utövare och av andra, som
genom sin verksamhet påverka språkbruket. I
skolan står modersmålsundervisningen likaså
helt säkert på en avsevärt högre nivå än för
något tiotal år sedan. Men allt detta
betecknar dock blott en ringa början, som icke på
något sätt bör få insöva våra samveten i
självgod tillfredsställelse. Vi visa icke den
förpliktande kärlek till modersmålet, som med rätta
anses känneteckna de stora kulturnationerna,
speciellt deras ungdom.
Skola och universitet borde ha stora
betingelser att kring modersmålet skapa den ljusa
atmosfär, i vilken de unga lära sig se, att
modersmålet är ett levande väsen, som villigt
böjer sig efter våra intentioner, en villig
tjänare i livets olika situationer. Men tyvärr
vidlådes denna undervisning av alltför mycken
akademisk tradition och blir förty mera ett
dött inlärande än en källa till förnyelse och
andlig rikedom.
En tidsenlig utrustning -skall ges av
universitetet och av skolan. Men förrän detta kan
ske, gäller det att anpassa den högsta
undervisningen så, att den i största möjliga
utsträckning tillgodoser det levande livets
fordringar, och att .reformera skolans
modersmålsundervisning i sådan riktning, att allt onödigt
bråte kastas överbord och eleverna stimuleras
till den självverksamhet, utan vilken
modersmålsundervisningen blir ett tomt inlärande,
varav nyttan i livet blir ringa eller alls ingen.
Billigare skolböcker krävas av
Aftonbladet, som anser det nuvarande
priset på skolböcker orimligt högt.
Tidningen skisserar en reform:
Skolöverstyrelsen bör bestämma vilka
läroböcker, ’som under en viss tidsperiod skola
användas vid läroverk och folkskolor. Ett visst
antal alternativ inom samma ämne bör vara
medgivet, men detta antal bör vara ganska
begränsat. Dock böra inom samma skola
eller kanske i viss utsträckning också inom
samma ort läroböckerna i samma ämne icke
alternera. Ledningen för varje skola bör avgöra,
vilka läroböcker där skola begagnas. Perioden
för läroböckernas- giltighet bör kunna
bestämmas till 5 år, när det gäller ämnen, vilka, som
vissa naturvetenskaper, geografi, historia, mer
än andra riktas med nya erfarenheter eller
händelser, men upp till tio år ifråga om
språken, särskilt de döda,
Den ömtåliga frågan om läroböckernas
författande bör man för framtiden kunna tänkt
löst så, att överstyrelsen utlyser en pristävlan.
Pristagarna böra vara flera, och prisen bli en
första kompensation för föriattandets risk och
möda. Det förefaller att denna form för den
fria konkurrensen mellan böckerna skulle
vara både skarpare och leda till fruktbarare
resultat än nuvarande ordning, där urvalet är
anförtrott åt ett oöverskådligt och okänt
antal motiv hos lärare och bokförlag. Något
statförlag behöver man inte tänka på.
Överstyrelsen bör överenskomma med förlagen om
bö-ckernas pris.
Hur man än vill ordna saken, måste
dock nu det visst icke.ouppnåeliga målet
vinnas: billigare och färre läroböcker.
Skolans lokala
ledning.
Det finns många detaljer i
skatteutjämningsberedningens förslag,
som äro ägnade att väcka oppor
sition. Till denna grupp kan
hänföras förslaget om den
förstatligade skolans förvaltningsorgan. Mot
att de lokala skolstyrelserna med
viss begränsad beslutanderätt
bibehållas, kan ingen berättigad
anmärkning göras. Vad man -skulle
kunna önska vore emellertid, att
effektiva garantier skapades för
att verklig pedagogisk sakkunskap
funnes företrädd i varje
skolstyrelse och varje skolråd.
Att åtskilligt i detta avseende
brister med nu gällande
författning är obestridligt. Den -som
skriver detta erhöll för en tid sedan
uppgifter om hur en skolstyrelse i
vår sydligaste provins rekryterats.
Man hade i den åsyftade
kommunen gått tillväga på ett hart när
otroligt sätt vid val av
skolstyrelseordförande. Till detaljerna i den
historien torde tillfälle att
återkomma yppa sig.
Därest folkskolan skall
förstatligas, bör man kunna kräva, att
statsmakterna skaffa sig
inflytande i de lokala skolstyrelserna. Det
torde då böra övervägas, om icke
ordföranden i skolstyrelsen
(respektive skolrådet) borde
utnämnas av en statlig myndighet. Så
sker nu i fråga om vissa
kommunala styrelser, t. ex.
pensionsnämnd, taxeringsnämnd, valnämnd
och arbetslöshetskommitté.
Att det pedagogiska inflytandet
inom folkskolans lokala ledning bör
ökas i och med ett förstatligat
skolväsen synes icke orimligt. Sedan
folkskolestyrelsen icke längre får
träffa några avgöranden av större
ekonomisk räckvidd - dessa
frågor komma ju att förbehållas
statliga myndigheter - böra garantier
skapas för att lärarkåren i
skolstyrelsen må bli företrädd av
minst en röstberättigad
representant. Det förtjänar i detta
sammanhang omnämnas, att
läroverkens lokalstyrelser bestå av fem
ledamöter : rektor och första
lärarinna (där sådana ej finns: en av kol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
