Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 40. 4 okt. 1933 - Praktisk mellanskola och praktisk realexamen - Tjänstemannalönerna ingen budgetregleringsfaktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
med realexamen. Det är endast i
sådana fall, då t. ex. betyg i tre språk
kräves, och då alltså på visst sätt
kvalificerad examen uppställts
såsom villkor, som man måst avstå
från att upprätthålla likställigheten.
Häremot är naturligtvis ingenting
att säga, så mycket mindre som
förslaget inrymmer rätt för den, som
avlagt praktisk realexamen, att
undergå fyllnadsprövning enligt
fordringarna för realexamen. Man har
sålunda noga sörjt för att den nya
utbildningsvägen icke blir någon
återvändsgränd, och därmed har
överstyrelsen utan tvivel exekverat
reformen i full anslutning till
riksdagens intentioner. Gärna ska det
erkännas, att bedömandet på denna
punkt präglas av en frihet från
småskurna synpunkter, som man
inregistrerar med den största
tillfredsställelse.
Vad formerna för examen angår,
saknar vi anledning att uppehålla
oss vid detaljer. Förslaget bygger
härutinnan på 1927 års
skolsakkun-nigas utredning, ehuru denna
ganska väsentligt överarbetats och
förbättrats. Ingen ska ens med en
skymt av berättigande kunna säga,
att den praktiska realexamen gjorts
lättare än sin teoretiska
föregångare. Den skriftliga prövningen är
snarare svårare, såtillvida som krav
på ett godkänt praktiskt prov
uppställts, även då minimifordran i
fråga om de vanliga skrivningarna är
fyllt. Det är emellertid ur allmänna
synpunkter säkerligen mycket
angeläget att sörja för att den praktiska
realexamen icke kan stämplas som
en mindervärdig väg. De, som
väljer den ska icke framstå såsom
några, vilka velat undfly svårigheter
och sökt sig fram efter det minsta
motståndet. En sådan förebråelse
kan alldeles icke riktas mot det
föreliggande förslaget. Det är möjligt,
att erfarenheten kan göra en
modifierad anordning önskvärd, men
försöken är ju till för att pröva ut
den nya vägen även i detta avseende.
Det nu framlagda förslaget tar
närmast sikte på de fristående
praktiska mellanskolorna. Men det
ligger i sakens natur och betonas för
övrigt av överstyrelsen, att de
in-bygdda linjerna ska regleras
genom alldeles motsvarande
bestämmelser, ehuru av praktiska och
formella skäl dessa sammanförts för
sig under anslutning i vissa delar
till stadgorna för de allmänna
läroverken och de kommunala
mellan-skolorna.
Tjänstemannalönerna
ingen budgets
regleringsfaktor
Med anledning av besparingsberedr
ningens utlåtande har Stockholms stads
befattningshavares isamarbetsnämnd, till
vilken flertalet av huvudstadens
organisationer inom befattningshavarkåren,
bland dem även Stockholms
folkskollärarförening, är anslutna, till
stadsfullmäktige ingivit en längre
framställning. Då denna i vissa hänseenden är
av mera principiell natur, lämnas här
ett sammanträngt referat av inlagan i
dessa punkter.
Samarbetsnämnden framhåller
inledningsvis, att icke minst
befattningshavarna själva under nu rådande
förhållanden erkänner nödvändigheten av att
söka möjligheter till förbilligande och
förenkling av förvaltningen. Men vad
som alltid väckt och fortfarande väcker
pirusamma känslor är den med
klagomålen över »det kommunala slöseriet»
till synes oupplösligen förenade
aktionen för nedpressning av
befattningshavarnas löneförmåner. Oron inom
befattningshavarnas led blir icke mindre,
när det i detta sammanhang
oupphörligen framhålles, att stadens
befattningshavare borde utan knot medverka
till reducering av lönerna i och för en
utjämning av den förment påtagliga
skillnaden mellan deras, trots
depressionen, relativt goda
försörjningsmöjligheter samt andra
samhällsmedborgares och särskilt de inom näringslivet
verkande yrkesutövarnas, genom
lågkonjunkturens påfrestningar avsevärt
reducerade inkomster.
När dylika uttalanden förekommer
och allt oftare upprepas, blir följden
givetvis den, att den allmänna
uppmärksamheten allt mera inriktas på de
kommunala befattningshavarnas1
avlöningar såsom lämpligt objekt för
effektiva besparingsåtgärder. Med allt
starkare eftertryck framställs krav på
reduceringar av befattningshavarnas
antal och nedsättningar i deras
avlöningsförmåner.
Man förbiser att tjänstemännen
aldrig blivit delaktiga av de
avsevärda inkomstökningar, vilka andra
yrkesutövare, framför allt på
näringslivets olika områden, kom i åtnjutande
av såväl i samband med den allmänna
fördyringen under krigs- och kristiden
som under sedermera inträffande tider
med uppåtgående konjunkturer.
Det har därför väckt stor förvåning
hoisi ’Stockholms befattningshavare, att
stadskollegiets besparingsberedning i
sitt nyligen avgivna utlåtande gjort en
del uttalanden och framlagt vissa
förslag, vilka - det torde utan överdrift
kunna fastslås - ger vid handen, att
’beredningen funnit de kommunala
befattningshavarnas avlöningisförniåner
vara en av de lämpligaste och rikaste
källorna att ösa ur för det tillflöde till
stadens kassa, genom vilket ett
nedbringande av taxeringsbehovet för år
1934 skulle kunna möjliggöras.
’Förefintliga besparingsmöjligheter har
emellertid, ’framhåller beredningen, i
åtskilliga fall förhindrats därav, att befattningar
å ordinarie stat icke kunnat indras eller
överflyttas till annat förvaltningeområde. På
grund härav har beredningen övervägt,
huruvida denna anställningsform bör bibehållas i
nuvarande omfattning. Dessa hänför sig dels
till en väsentlig begränsning av
möjligheterna att vidtaga ändringar i organisationen
genom omflyttning eller indragning av
befattningar, dels till den konsekvensen av
anställningsformen i fråga, att staden praktiskt
taget saknar möjlighet avskeda en ordinarie
befattningshavare, som visat sig olämplig iör
sin befattning. Emellertid säger sig
beredningen å andra sidan icke hava förbisett, att
denna anställningsform, som i svensk
olfent-lig förvaltning har gamla anor, genom den
säkerhet och trygghet den bereder de
anställda, underlättat en god rekrytering samt
därjämte varit av betydelse även så till vida,
att den främjat en självständig insats i
förvaltningsarbetet från befattningshavarnas
sida. Dessa fördelar, som sålunda synes tala
för anställningsformens bibehållande, gör sig
dock, enligt beredningens uppfattning,
gällande på endast ett fåtal befattningar med
mera ansvarsfulla och självständiga
arbetsuppgifter, där fördelarna kan sägas
påtagligt överväga olägenheterna. Därför kommer
också beredningen beträffande det stora
flertalet ordinarie befattningar till den
slutsatsen, att en ändring i anställningsvillkoren
synes lämpligen ~böra genomföras, så att för
befattningarna kommer att gälla viss tids
ömsesidig uppsägning,
’Samarbetsnämnden finner med all
rätt dessa besparingsberedningens
synpunkter och uttalanden i fråga om
ordinarie anställningsform synnerligen
anmärkningsvärda. En ändring på
denna punkt i enlighet med beredningens
riktlinjer skulle för såväl staden själv
som dess befattningshavare medföra
avsevärda olägenheter.
Samarbetsnämnden anser sig därför nödsakad att
inlägga en bestämd gensaga mot de
framkomna tendenserna att propagera för
ett utbyte av den reguljära ordinarie
anställningsformen mot en mera
»elastisk» dylik med visstidsuppsägnmg. Det
931
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
