Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 45. 8 nov. 1933 - Gideon Danell: Dialektformerna berättigade i sin rätta miljö. Katederns språk och fasoner en stel uniform - Anna Olsson: Småskolan - hemskolan. Centralisering genom skolskjutsar förknippas med vådor - Ungdomens bokvecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
Svårigheterna vid undervisningen lia
inte härmed försvunnit, men
betraktelsen av dessa svårigheter har förskjutits.
Alltjämt gäller det för oss, som sagt,
att lära våra lärjungar ett gott svenskt
talspråk. Men det kan inte falla oss in
att bli på något sätt illa berörda av att
få höra en eller annan dialektform i
skolan, ännu mindre, vad som förr
hände i alla slags skolor, att avhåna
dialektformer som något extra fult och
tarvligt. Varsamheten vid rättandet måste
följa oss genom hela folkskolan, liksom
f., ö. även genom högre skolor, och
rättandet blir i verkligheten något annat
än ett kortfattat konstaterande av att
ett fel är begånget. Det blir en
påminnelse om det viktiga faktum, som varje
lärare i modersmålet oupphörligt måste
påminna sig eller bli påmint om: att
det finns »språk i språket» och att
språkriktighetsspörsmålet ej är uttömt
med en hänvisning till Sundéns
grammatik och Svenska Akademiens ordlista.
Stilläran, som icke blott erkänner
tillvaron av dessa olika språk i språket,
utan intresserar sig för dem och söker
karakterisera dem i deras rika
differentiering, kan icke förbises vid någon
modersmålsundervisning, om denna
undervisning skall vara en levande
undervisning. Var det inte här, som en äldre
modersmålsundervisning hade sin ömma
punkt f Gällde det inte oftast för
folkskolan, läroverket och seminariet en
alltför enkel motsats mellan det »felaktiga»
språket, som medförts hemifrån, och det
enda rätta, som man lärde sig skriva
i skolan och helst därför också skulle
tala? Förefanns redan i hemmet ett
kultiverat men ledigt talspråk, gick det
väl ej för skolan att taga död på detta,
men övergången från en dialekt i
hemmet till det språk, som skolan fordrade,
kunde bli alltför tvär. Det var ju så
Chronschoughs-typen uppstod, vad det
språkliga vidkommer, och det
språkliga var väl i själva verket
utgångspunkten, när Bondesson mot slutet av förra
seklet skapade denna typ, även om han
sedan lät belåtenheten över att behärska
det »bildade» språket svälla ut till en
bredare självbelåtenhet. Vi få komma
ihåg, att Bondesson, själv utgången från
folkets led, var gripen av kärlek till den
gamla folkliga svenska kulturen, vars
rester han ivrigt samlade vid sidan av
sitt människovänliga arbete som läkare.
Vid detta samlararbete var det -
lyckligtvis - för honom en självklar sak,
att allmogens litteratur också skulle
återges på allmogens språk, och så blev
han även dialektupptecknare.
Folkskolans nitiska arbete att bibringa sina
elever landets gemensamma språk tedde
sig då för honom som många gånger
liktydigt med ett medvetet utrotande
av de gamla hembygdsspråken, och så
stack det säkerligen till i hans varma
hjärta, hans humoristiska blick såg det
mången gång komiska i de nya stelbenta
försöken, och så tillkom - så
föreställer jag mig saken - »i krigarens
lovliga avsikt» den utan gensägelse stygga
boken om läraren, som skriver ned sina
mest personliga funderingar i
gammaldags rättskrivningsdiktamenstil.
Namnet Chronschough har haft en
obehaglig förmåga att fastna på oss,
som ägna oss åt arbetet i folkskolan. Vi
ha väl tagit det med lugn eller sökt
trösta oss med att typen, i den mån den
hör livet till, torde kunna påträffas i
alla yrken och skr ån. Men kanske det
kan vara skäl för oss att i en stilla
själv-rannsakningens stund tänka efter, om
ej katederns språk och fasoner vilja bli
oss en stel uniform, som sedan kanske
också blir vår dräkt ute i livet. Ett klart
medvetande om att den dräkt, som heter
språket, inte är en enda under alla
förhållanden, höves oss, som skola
undervisa om den dräkten; ett klart
medvetande om att idealet för ett
kulturspråk som vårt icke är den enhet, som
heter uniformitet, utan enhet i
mångfald.
SMÅSKOLAN
HEMSKOLAN
Centralisering genom skolskjutsar
förknippad med vådor
Besparingar måste ju i dessa tider
göras på alla områden och således
också på skolans. Nu företages med
anledning härav dock mången gång
centralisering och inrättande av
skolskjutsar, som mångenstädes väcker oro hos
barnens föräldrar.
Om barnen nu har långa skolvägar
och kommer våta och frusna till skolan,
tar lärarinnan hand om de små och
hjälper dem att fortast möjligt bli torra
och varma igen. Men hur blir det, när
de först ska gå ungefär samma väg
som nu och så stå ute vid vägen i ur
och skur och vänta på skjutsen - barn,
som har långa skolvägar, kan aldrig
passa tiden precis utan komma för
tidigt - och sedan ska de stuvas våta
in i bil eller buss för att därefter
komma till skolan ungefär då denna börjar.
Följden blir, antingen att barnen blir
förkylda eller - och detta kommer
nog att inträffa ofta - att föräldrarna
håller barnen hemma vid ruskväder, om
de har lång väg till skjutsen. Då
kommer ej barnen att vara närvarande 98
procent av läsdagarna! Man undrar,
om de, som bestämmer, tänkt på de
vådor, som mången gång är förknippade
med skolskjutsarna, vådor som ej alltid
uppväges av en bättre skolform. Om
man besinnade detta, skulle man mycket
noga överväga, innan man indroge
någon av de i vårt vidsträckta land
utplanterade skolorna. Lärarinnan känner
oftast alla barnen, innan de börjar
skolan. Hon känner också barnens
föräldrar och syskon. Allt detta är eri stor
fördel vid handhavandet av de små.
När man betänker detta, blir man
glad att höra vad folkskolinspektör
Grarpe uttalade vid invigningen av
Hägersta nybyggda småskola i
Munktorp. Han betonade, att en skola -
och i synnerhet en småskola - har
vidare uppgifter att fylla än att blott
meddela kunskaper. Där skall barnen
fostras till att få den rätta
uppfattningen om sina hem, och där skall
anknytningen till hembygden grundläggas.
För att kunna detta ansåg
folkskol-inspektör G-arpe viktigt, att skolan är
belägen i den egna hembygden samt att
lärarinnan ej isolerar sig från
beröringen med hemmen, utan att det blir
kontakt mellan skola och hem. Detta
kan ske, endast om skolan är belägen
inom det distrikt, där elevmaterialet
hämtas. Folkskolinspektör Garpe sade
också, att i och med skolskjutsarnas
inrättande uppstår mellan hemmet och
skolan en isolering, som ej är önskvärd.
»Småskolan skall vara hemskolan.»
Endast stora ekonomiska svårigheter
eller ett mycket ringa barnantal
motiverar indragning av skolor.
Anna Olssen.
Ungdomens
bokvecka
Ungdomens bokvecka tog sin början
den 4 nov. och pågår t. o. m. den 11.
Starten var synnerligen lyckad, och
»veckan» torde förvisso komma att
motsvara de förväntningar man ställt på
den.
Veckan öppnades i Stockholm i
lördags med en utställning i Svenska
skolmuseet av undervisningsrådet Hjalmar
Berg. Utställningen omfattar en serie
ABC-böcker och läseböcker, äldre
barnböcker o. d., som undervisningsrådet
Berg lämnade en redogörelse för i
förra veckans boknummer. Det är en
synnerligen instruktiv och trevlig
utställning, som alla intresserade bör ta del
av. Det torde dröja, innan tillfället
återkommer.
Katalogen »1100 böcker för Sveriges
ungdom», som redigerats av Hel j a
Jacobsson och Anna Landergren, har nu
utkommit. Den är både trevligt och bra
gjord och torde komma att få stort
intresse för alla bibliotekarier. Flera
förlag har utgivit egna kataloger.
Lindblads är synnerligen omfattande och
utförlig. Alla bibliotekarier bör passa på
tillfället att rekvirera, eftersom den
upptar både äldre och nyare saker.
Andra förlag, som utgivit egna
kat^lo-ger, är Fritzes och B. Wahlströms.
1092
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
