Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 49. 6 dec. 1933 - Greta Engkvist: Landet där vuxna och småttingar är skolkamrater. Västerländsk bildning i förening med indisk kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
så lever han», men hon tycktes ändå tro
på läkaren. I montrer hade man
utställda moderna instrument för de
blivande barnmorskorna sida vid sidg, med
de avskräckande exemplaren av gamla
rostiga »redskap», sådana som
»Moder Indien» med orätt frossar i att
berätta om för en ivrigt lyssnande värld.
Numera försöker man placera väl
utbildade barnmorskor i Indiens 750,000
byar.
Nästa steg är kindergarten, där 3-, 4-,
5-åringarna omhändertas och får äta
sig mätta. Där våra vanliga skolor
finns, börjar barnen vid 6-7 år som
på andra håll. Men ibland får kanske
3- å 4-åringarna följa med sina äldre
syskon, som jag såg exempel på i en
klass i Poona, där sextio barn satt på
golvet med sina griffeltavlor och övade
sig att teckna de svåra bokstäverna,
många gånger värre än våra. Den
klassen skulle bli glad, om de finge brev
från något svenskt barn. Läraren
kunde ej läsa engelska, men alltid kunde
han få hjälp med läsningen. Han kunde
naturligtvis inte heller lära sina barn
sjunga »God Säve the King»,
Storbrit-taniens nationalsång, som annars är
obligatorisk även i Indien. De små
barnen var ivriga att få komma fram och
visa mig vad de skrivit - det var
precis som i en svensk klass. Men då de
sjöng för mig, förstod jag, att jag var
i en främmande värld. Svenska barn
skulle antagligen skratta åt sången, som
med sina höga toner på en västerlänning
verkar skråL Likaså skulle antagligen
dessa barn ha funnit vår sång onjutbar.
De hälsade hem till svenska barn och
skulle bli lyckliga över att få en
gammal bilderbok, som visade, hur vi lever
i Sverige.
’Intressanta är de skolor, som jag
skulle vilja kalla sociala. Låt oss ta ett
par exempel! Frälsningsarmén har fått
i uppdrag av indiska regeringen att
»förädla» de s. k. kriminella
stammarna, som håller till i norr. Det vore
rättare att kalla regeringen den engelska,
i det här sammanhanget, ty om indierna
själva hade majoriteten i landets
regering, skickades troligen alla missionärer
hem. De missionerar genom sin hindu-
mission. Men än så länge behöver de
nog hjälp av främmande missionärer,
som där ute är stora, sociala arbetare.
Dessa stammar anser stöld och mord
för vällovliga sysselsättningar, de offrar
till djävulen. Ända till helt nyligen, då
regeringen förbjöd det, har de dömt
sina egna till »skyldig» eller »icke
skyldig» genom att låta dem gå på
glödande järn. I stället för att kastas i
fängelse för sina brott får dessa
människor komma till frälsningsarmens av
regeringen understödda Saidpur
Settlé-ment norr om Kalkutta. Barnen tas
från föräldrarna och hålles i skolor från
sitt femte år. Vid 16 skickas de ut.
De vuxna i sin tur får för första gången
i livet lära sig arbeta. Jag köpte
handdukar, som männen vävt och kvinnorna
broderat. Både barn och vuxna trivs
i allmänhet så väl i sin nya omgivning,
att de inte vill lämna den, då de är
»flygfärdiga», utan anser settlementet
som .sitt enda hem. Om armén skaffar
någon 16-åring arbete, t. ex. som
chaufför i Kalkutta, får den ansvara för
honom och hans gärningar i f em hela år.
Har han skött sig under hela denna tid,
blir han fri och behöver ej längre kallas
kriminell. Men återfaller han, skickas
han tillbaka till Saidpur. I allmänhet
utfaller dessa djärva -experiment
lyckligt.
I Kalkutta fanns också ett lyckat
Women’s Social Work, som också
skötes av Frälsningsarmén. Där undervisas
och bor barn till prostituerade, vilka
annars skulle hamnat i fängelserna.
Nästan alla barnen var gifta, tagna från
bordellerna, dit de ofta kommit med
sina mödrar, men ibland även sålts dit av
svärföräldrarna. Även om de gifts bort
tidigt och fått flytta till mannens hem
för a,tt gå i svärmors hårda skola,
brukar de inte leva som gifta förrän efter
flera år. Nu är för övrigt flickornas
giftasålder satt till 14 år. Här i Social
Work fick de lära sig läsa och skriva,
sy och sticka. Först efter fyllda 18 år
var de fria. Jag kan inte påstå, att
dessa unga såg så glada ut som barn jag
såg vid andra skolor. Många av dem var
också nersmittade. En liten åttaåring
hade skickats till sjukhus den dag jag
En skola för utbildande av arbetare på det sociala området.
Indiska lärare.
besökte dem. För att de inte skulle
rymma eller stjälas bort av släktingar, var
gården omgiven av en hög mur, och vid
den stora grinden hölls vakt - dock
endast av en av flickorna.
Det icke minst revolutionerande
arbetet kan väl kallas det, som startats från
Poona och tagit till uppgift att sanera
byarna, lära invånarna ute på mörka
landsbygden att skydda sig mot tyfus,
kolera m. m. Lärare och lärarinnor far
ut och ser till, att byarna skaffar sig
tillgång till rent vatten i stället för det
orena, som nu vanligen drickes överallt.
De få lära sig att sköta höns och dricka
mjölk, som de tror endast kan användas
som medicin.
Nu ska vi göra ett jättehopp förbi alla
flick- och gossläroverk med omväxlande
engelsk och indisk inriktning fram till
Indiens modernaste, självständigaste
och intressantaste universitet, Benares
Hindu-universitet. Universitetet, som
ligger fyra engelska mil utanför
Benares, grundlades år 1916 och står under
ständig tillväxt i den mån som nya
frivilliga pengar uppbringas. Det har
mycket litet understöd från regeringen,
men trots detta är avgifterna här
betydligt lägre än vid de övriga universiteten
i Indien. Vid dess startande skrev en
framstående hindu följande tänkvärda
ord: »Huruvida vår ras är dömd till
det stillastående i vår ursprungliga
utveckling och den andliga utmattning,
som Mr. Townsend och andra
västerländska kritiker tror, eller om den nya
stöten från Västerlandet befriat oss från
medeltida overksamhet och gjort oss i
stånd till föryngring och nytt arbete
längs nya vägar, det kommer att visa
*sig i framgången eller misslyckandet av
detta stora företag på uppfostrans
område.» Och det har visat sig, att
Indien ej står stilla längre. Universitetets
stadgar kan uttryckas i få ord:
Pånyttfödelse ef ter sant nationella och
framåtsträvande linjer, västerländsk bildning
i förening med Indiens gamla ärofulla
kultur. Den möderne indiern håller på
119O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
