Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 49. 6 dec. 1933 - Hugo Tenerz: Pedagogiska problem inom den norrbottniska finnbygden - G. C. I. omorganiseras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
satsförhållandet ’här träder något
skarpare i dagen.
När det gäller folkskolan inom denna
landsända, möter oss samma variation
som en helt naturlig följd av olikheten i
folktätheten. I Älvdalen med sina stora,
modernt byggda ’byar med en relativt
välbärgad befolkning är A-formen en
ganska vanlig skolform, medan de
glesare befolkade trakterna får nöja sig
med undantagsformer och mindre
folkskolor. Ståtliga skolhus i Tornedalen
kan motsvaras av ett hyrt pörte i
skogsbyn o. s. v. Men var finnes icke samma
förhållanden !
som emellertid ger finnbygdens
skola dess särprägel, är det inre arbetet
med de problem, som intimt
sammanhänger och är en följd av
språkundervisningen. Medan den svenska
folkskolans språkundervisning inskränker sig
till undervisning i modersmålet, har
finnbygdens folkskola sitt viktigaste
och allt dominerande ämne i
undervisning i ett främmande språk. Varje
lärare i finnbygden måste framför allt
vara en språklärare. Här möter oss
redan ett viktigt skolproblem för
finnbygden nämligen
lärarutbildningsproblemet, som jag dock ska spara till
en senare artikel, tills vi gjort
bekantskap med de pedagogiska krav, som
vilar på en inom finnbygden verksam
lärare,
Men om också språkundervisningen
är finnbygdens centrala
undervisningsfråga, är den dock icke av enahanda
slag och med samma betingelser inom
hela området. Framför allt är den
beroende av den finsk- resp.
svenskspråkig-het, som är rådande på varje ort.
Finskspråkigheten varierar åtskilligt. I de
stadsliknande samhällena Kiruna,
Gällivare och Malmberget spelar
finskspråkigheten knappast någon roll, varför
också folkskolan där arbetar under
samma förhållanden som i andra
svensktalande delar av vårt land. Något större
är inflytandet från finskspråkigheten i
Haparanda, där en stor procent av
barnen är antingen enbart
finskspråkiga eller tvåspråkiga. I kyrkbyarna
längs Tornedalen är tjänstemännen och
en del inflyttade familjer enbart
svensktalande, medan den stora massan av
befolkningen är antingen enbart
finsktalande eller tack vare folkskolan
två-språkig, detta naturligtvis i den
utsträckning, som
folkskolundervisningen förmår meddela. Tvåspråkigheten
ökas med folkskolans utveckling. I
synnerhet är detta i ögonen fallande i de
tätare befolkade samhällena, där de
bättre skolformerna fått börja sitt
effektivare arbete.
I enlighet härmed gestaltar sig även
det praktiska skolarbetet i finnbygdens
folkskola åtskilligt olika i områdets
skilda delar. Malmfälten kan man på
grund av ovan anförda skäl helt och
hållet se bort ifrån. Där befolkningen
är enbart finsktalande har arbetet att
kämpa med de största svårigheterna.
Men dessa svårigheter är knappast
märkbart mindre i de delar av området,
som kan betecknas som tvåspråkiga.
Detta kommer sig av det välkända
faktum, att i de flesta hem, där
föräldrarna förvärvat sig en viss
svenskkunnighet i folkskolan, hemspråket ändock är.
och kommer att förbli finskan. Den
uppdelning av finnbygdens befolkning
i svensktalande, finsktalande och
tvåspråkiga, som bl. a. sakkunniga för
omorganisationen av folkskoleväsendet i
finnbygden lade till grund för sitt
förslag 1919 är icke direkt tillämplig på
folkskolebarnen. Enligt de sakkunnigas
kalkyler fanns inom det egentliga
Tornedalen 2 657 enbart svensktalande,
14 028 enbart finsktalande och 12 878
tvåspråkiga eller tillhopa 29 563
personer. Med reservation för vissa
felaktigheter i denna beräkning skulle de
enbart svensktalandes antal utgöra c :a
9 % av hela antalet. Men då dessa är
koncentrerade till vissa skolor vid
språkgränsen och i Älvdalen, inverkar de
icke underlättande på arbetet i det
stora flertalet av skolorna i finnbygden,
där de förekommer antingen som
enstaka undantag eller icke alls. Ur
synpunkten av de pedagogiska
svårigheterna vid språkundervisningen måste den
tvåspråkiga gruppen sammanslås med
de enbart finsktalande, då ju barnens
hemspråk även i denna grupp i regel är
finskan, och skolan får börja sitt arbete
på ungefär samma stadium. I
Haparanda stad och i de större kyrkbyarna,
där en talrikare köpmanna- eller
tjänstemannaklass är stationerad, finns dock
en icke obetydlig grupp skolbarn, som
antingen är enbart svensktalande eller
kan betecknas som tvåspråkiga redan
vid skoltidens början. Det är klart, att
förutsättningarna för dessa barn är
avsevärt gynnsammare ’än för de andra.
Att även resultatet av undervisningen
i dessa skolor kan bliva helt annorlunda
än i de skolor, där huvudsakliga delen
av tiden måste användas till att
meddela färdighet i ett för barnen
främmande språk, torde varje praktisk
pedagog lätt förstå, I detta sakförhållande
ligger också en av orsakerna till de
ibland ’motsägande uppgifterna rörande
resultatet av arbetet i finnbygdens
folkskola. Medan en del icke alls vill
erkänna, att någon skillnad i kunskaper och
färdigheter mellan de finsktalande och
de svensktalande barnen existerar, ser
andra mer kritiskt på saken. Denna
motsättning framträder icke enbart bland
allmänheten och bland de oinitierade
ut an’även bland skolfolket självt.
Förklaringen härtill ligger i den artskilda
erfarenhet, som en lärare i en
finsktalande klass och en annan i en med
tvåspråkiga lärjungar gör. När man
emellertid talar om de pedagogiska
problemen i finnbygdens skola, syftar man
på det stora flertalet folkskolor, där
elevmaterialet utgöres av finsktalande
barn med finsktalande eller tvåspråkiga
föräldrar. Föräldrarnas i folkskolan
förvärvade språkkunskap ’underlättar icke
avsevärt lärarens tunga arbete i denna
landsända.
G. C I.
omorganiseras
Direktionen för Gymnastiska
centralinstitutet har nu enligt
ecklesiastikministerns direktiv utarbetat ett förslag till
omorganisation av institutet, ett förslag
som innebär omfattande förändringar
och som säkerligen kommer att ge
upphov till mycken diskussion. Sålunda
anser direktionen det lämpligt att
undervisningen av sjukgymnaster helt skiljes
från utbildningen av gymnastiklärare.
Vidare föreslås ett slopande av den
obligatoriska fäktningen för
gymnastiklärare samt ett borttagande av titeln
»gymnastikdirektör». Förändringar rörande
inträdesfordringar, löner och lokaler
förordas också.
Vad den nya planen -för
omorganisation beträffar, så innefattar den dels,
som ovan antytts, ett åtskiljande av de
båda utbildningarna, dels ett betydligt
ökat samarbete mellan Karolinska
institutet, Serafimerlasarettet och
Centralinstitutet. Utbildningstiden skulle
komma att bli två år för gymnastiklärare
och tre terminer för sjukgymnaster/För
att bereda vissa gymnastiklärare bättre
utkomstmöjligheter har undervisningen
planlagts så, att en gymnastiklärare
efter avlagd examen kan komma in på
sjukgymnastlinjen och därvid erhålla en
viss avkortning av studierna, så att
sammanlagda utbildningstiden på båda
linjerna uppgår till något mer än tre
och ett halvt år.
Vad fäktningsundervisningen angår,
så har denna, som förut så gott som
dominerat institutet, nu inte längre
ansetts nödvändig som obligatorisk.
Enligt nu gällande förordningar
fordras för inträde till institutets båda
linjer för män studentexamen, för kvinnor
normalskolkompetens. Detta vill
direktionen nu ändra därhän, att
studentexamen eller viss kvalificerad
folkskollärarexamen blir nödvändig. För inträde till
sjukgymnastlinjen föreslås fordran på
realskolexamen samt därjämte tre
månaders volontärpraktik på sjukhus, en
förordning som är alldeles ny. För att
underlätta denna sjukhuspraktik ämnar
direktionen bistå med anskaffande av
dylika volontärplatser. Av manliga
sökande till sjukgymnastutbildningen
mottas endast de som ha avlagt
gymnastiklärarexamen. Även för dem är dock
sjukhustjänsten erforderlig.
Vidare föreslås att inspektionen av
gymnastikundervisningen i landet
överflyttas till skolöverstyrelsen, då det ju
inte kan vara lämpligt att som nu sker
samma person handhar utbildningen och
inspektionen av gymnastiklärarna.
Ett förslag går även ut på att
pensionsåldern för manliga
gymnastiklärare sänkes från 65 till 60 år och för
kvinnor från 60 till 55 samt att vidare lönen
för män och kvinnor blir densamma.
Ehuru institutets nuvarande lokaler
icke ställer några hinder i vägen för ett
nödtorftigt genomförände av den nya
1193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
