Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 50. 13 dec. 1933 - Fritt forum - I barnamun - B1-skolan och lärarinnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
FRITT FORUM
I barnamun.
Några vardagsreflexioner.
Hur ofta ihar vi inte i skolan konstaterat
barns oförmåga att ’berätta objektivt om en
händelse, exempelvis, som de själva -upplevt!
Blir det så ifråga om »vittnesförhör», där de
alltså får tillfälle att späda på med antipati
eller sympati, hur talträngda är de inte då!
Det är inte svårt lör de olika »målsägarna»
att få vittnesmål, ty -har de bara hört eller
sett en aning av händelseförloppet, så fyller
sedan den livliga fantasien ut resten. Hur
ofta har vi inte förvånats över ord och
uttryck, som ryktet med barn-ens hjälp skapat
om, så att vi inte känner igen dem fästan de
ursprungligen skulle -ha kommit från oss
själva o. s. v. Exemplen skulle kunna
mångfaldigas^ men varje något erfaren lärare känner
ju igen sig själv ooh sina elever.
Hade nu föräldrarna också förmåga att ta
upp med urskillning vad barnen berättar
hemma, då skulle förvisso många försåtliga
miss-trofrön vis å vis skolan och hemmet aldrig
slå rot, m-en som bekant är
genomsnittsföräldrarna mycket svaga i detta avseende. Vern
har inte hört och sett föräldrastolthet lysa
fram, när det iberättats om »vad Kalle hört»,
eller »Erik har sagt», »och se våra barn de
narras inte». Nej då! Skolan ihar ju all
anledning att vara till freds, om målsmännen
besöker skolan och iförsöker få klarhet, även
om de vid sin ankomst är fräna i tonen
emedan de kanske inte ens givit sig rö att sova
över natten, sedan de fått rapporten hemma.
Det hände för en tid sedan, att jag fick
meddelande om att en av småpojkarna vid
vår skola lekt med tändstickor på en höskulle.
Att det inte <blev eldsvåda var inte
pojkvas-kerns förtjänst. Jag -blev ombedd att tala med
den skyldige nästa dag och på samma gång
varna kamraterna. Jag framhöll givetvis -för
anmälaren, att det främst var föräldrarnas
sak att ordna detta, men då saken var så
pass allvarlig, lovade jag att ta upp den.
Typiskt för den blinda föräldrakärleken var
faderns beteende, när han samma dags e. m.,
som jag talat med hans förhoppningsfulle son,
kom och frågade, varför jag talade om detta,
så att de andra ibarnen hörde det. (Till
historien hör att flertalet av kamraterna hade
hört om den och en del t. o. m. sett bravaden,
långt innan den kom till min kännedom.)
Genom att tala så som jag gjort, kunde sonen
få »skräck för skolan», sade han vidare. När
vi så resonerat om det hela, befanns det, att
pojkens berättelse (hemma inte stämde
överens med verkligheten, men det föll ifrån
början inte ett ögonblick fadern in att tvivla på
hans uppgift. Vi skildes i bästa samförstånd
och med förståelse för att skola och hem
behöver, ja, måste samarbeta om något
resultat ska kunna nåe.
Liksom i de vuxnas värld vissa personer
har förmåga att bli tongivande - utan att
f. ö. äga några ledareegenskaper - så
märker man även bland barnen individer, vilka
äger förmåga att rent av suggerera sin
omgivning. Och tyvärr ’gäller detta väl
huvudsakligen, när det är fråga om mindre
fördelaktiga saker.
Jag minns, hur för en del år sedan det
rapporterades till mig, att pengar kommit bort
i min avdelning, och allting talade för att
det var stöld. Det var stor ’uppståndelse och
långa förhör. Men trots att den skyldige var
att söka i barnflocken, gick det ej att få
honom att bekänna. (Misstankarna gick dock i
viss riktning, som det heter. Och eftersom
det skulle ha skett i skolan, ansåg jag det
som en naturlig renlighetsåtgärd, att vi själva
klarade upp mysteriet, alltså utan hemmets
inblandning. Allt var dock resultatlöst,
»frågan ställdes på framtiden», men jag kände
det som om min prestige inför barnen fått en
skuff, då jag inte lyckades få någon lösning.
Så var det tyst och lugnt några dagar, och
det som nyss upprört våra sinnen höll på att
falla i glömska. Men så en dag anmäldes en
ny stöld. Angivaren var en och samma som
förra igången, men nu fanns det ingen
bestämd ledtråd, som misstankarna kunde följa.
Alla bedyrade sin oskuld, och utgången var
negativ nu som iförut. Nu följde några dagar,
då det anmäldes bortkomna slantar nästan
varje dag. Jag verkställde undersökningar,
pliktskyldigast, men slutligen vart jag
förtretad på det hela och sade, att »nu vill jag inte
höra några flera rapporter om stöld tär, utan
om någon ihar förlorat något, så får han väl
vända sig till polisen!»
Så tog då tråkigheterna slut, men det
dröjde rätt länge, innan jag fick förklaring pä
det förflutna. Det hela syntes mig så pass
egendomligt ooh obehagligt, att jag lade det
på minnet. Så småningom konstruerade jag
upp ett försök till tolkning och fick också
’belägg för att det var riktigt.
I klassen fanns en pojke, född på
skuggsidan och aldrig efterlängtad. I skolan var han
snäll, och kunskaper tillägnade han sig
ungefär som de flesta andra. Tillsynen i hemmet
var slapp, och en gång under ferierna hade
han tillsammans med ett par andra snattat
från en affär. Det hela ordnades, och den
gången behövde inte skolan ibli inblandad.
Men >på omvägar fick jag den tråkiga
historien berättad för mig. (Eftersom pojken fått
sota för sin förseelse, ansåg jag, att jag inte
borde vidröra den frågan, ty det var ju
endast att lägga sten på <börda. Men i klassen
fanns en liten s-kandalhungrande
intrigmaker-ska, som på något sätt fått reda på att även
jag ’hört om (pojkens förseelse, och hon
menade, att det var en tacksam uppgift och
jordmån att misstänkliggöra den nyss omnämnda
missdådaren, detta så mycket mera, som de
båda hade samma skolväg, och sämjan då inte
var den bästa. Hon anmälde alltså förlusterna
hon sade sig ha lidit - ibland var det inga
- och så vitt det fanns någon möjlighet att
vända misstankarna mot den nyssnämnda
pojken, så ’gjorde hon det. Och hennes
suggestiva förmåga tog sig uttryck på så sätt, att
hon t. o. m. fick en del kamrater att tro
och framställa anklagelser även de.
Men varför tog då »stöldepidemien» så
hastigt slut? Jo, när jag meddelade, att jag inte
vidare kom att ta någon notis om dylika
meddelanden, eftersom de kommit så ofta -
ja, då blev det ingen sensation. Hon hade
tydligen njutit av spänningen under förhören
och »glatt sig, särskilt när den omtalade
pojken syntes ha skenet emot sig. Men när det
nu inte skulle toli några förhör vidare, ja,
då var det ingenting för henne att anstränga
sig för.
’De anförda exemplen ger belägg för den
gamla iakttagelsen, att orden i barnamun inte
får tillmätas för stor (betydelse. Och så är det
en sak till: det är märkvärdigt, vad barn kan
vara hänsynslösa mot varandra, ».beljuga,
förråda och baktala» varandra. Ooh hur blint de
tror på de värsta skildringar! (Svårast är det,
när någon sämre lottad får stå i skottlinjen.
Då besannas det gamla visdomsordet: »Den
stenen, som alla spotta på, ’blir snart våt.»
Men dess ’bättre hör ju sådana
erfarenheter inte till de vanliga. Kamratlivet har
förmåga att leta fram vackra sidor också.
Sådant är det som ’gör, att vi inte behöver
’gripas av misströstan eller tro, att vi arbetar
alldeles förgäves. Exempel som de nu nämnda
påminner oss om att det är levande material
vi arbetar med, individer där ont och gott
trängs med vartannat. När vardagslugnet
brytes någon gång, påminnes vi om att »hälsan
tiger still» och att vad vi anser som
självklart inte alltid är det.
Frans Clason.
B 1-skolan och lärarinnorna.
I nr 46 av ’Sv. Ltg tar fröken Anna
Johanson till orda i rubricerade fråga. Att
denna är värd att diskuteras erkännes villigt;
men det bör göras på ett sådant sätt, att man
ej i onödan river upp gamla stridsfrågor.
Emellertid utgör fröken Johansons inlägg
ett tämligen skarpt angrepp mot B l-skolans
manliga lärarkår, som - enligt hennes
erfarenhet - till största delen består av
sockenpampar. Och det går fröken Johanson
mycket hårt till sinnes att behöva undervisa i en
lägre avdelning, under det att
läraren-kamraten ihar undervisningen uteslutande förlagd
till en högre. Att detta förhållande i
allmänhet beror på läraren, tar hon för givet.
.Fröken Johanson tycks betrakta frågan
uteslutande ur prestigesynpunkt. Några
praktiska eller pedagogiska skäl för en annan
anordning än den nuvarande letar man förgäves
efter i hennes inlägg. Hon snuddar ett
ögonblick vid ’fortsättningsskolan, så det är
möjligt, att hon även ser saken ur ekonomisk
synpunkt. För övrigt hänvisar hon till en av
Sv. Folkskollärarinneförbund utgiven
broschyr i »denna verkligen »brännande fråga».
Må det tillåtas en lärare i en B l-skola att
göra en invändning mot fröken Johansons
sätt att se saken.
För några år sedan dryftade jag denna
fråga med min dåvarande kvinnliga kamrat i
skolan. Jag var - och är fortfarande - av
den meningen, att lärarinnan bör få
undervisa i 5-6 kla&serna. Men när jag föreslog
henne en anordning i stil med fröken
Johansons önskemål, förklarade -hon sig på inga
villkor vilja ha någon ändring i
arbetsfördelningen. Jag har föreslagit min nuvarande kamrat
samma arrangemang. Hon är med på en
ändring, fast jag vill i sanningens namn påpeka,
att så värst angelägen tycks hon ej vara att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
