Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
Med vingen slog de sista matta slagen:
Re’n natten knöt tillsamman stjernekransen,
Och stänkte dagg i dalen, och dess tårar
På rosens barm, som perlband, klara lågo.
Då sönk en stilla sömn på Platos öga: ^
1 drömmen tyckte han, att tvenne stjernor
På nattens himmel började att röras
Och komma närmare och blifva större.
Och snart han såg, att det var två Dämoner,
1 Ijusdrägt klädde af odödlig skönhet.
På aftonmolnen, som på purpurtrappor,
De nederstego sakta till hans läger;
Och då de för hans häpna öga staunat,
Med himmelsk röst den ena Dämon sade:
uDig, Plato, nämna jordens barn den Vise:
För dem i lundens gröna salar ofta
Du talt om oss, om Kärleken och Döden.
Du känner oss väl då? Vi stå framför dig.
Betrakta väl vår bildning; båda lika,
Vi bära båda facklor, båda vingar;
En lika krans i våra lockar hvilar;
Och samma ungdom strålar från vår panna.
Så skilj oss nu, du Vise I säg nu, hvilken
Af oss är Kärleken och hvilken Döden?" —
Och länge Platos öga tveksamt dröjde
På dessa höga himmelska gestalter;
Till slut han sade, vänd till den, som talat:
<tDu syns mig vara Kärleken.1’ — uNej" — svartes
Af Engeln leende: — wNej jag är Döden." —
Vid dessa ord en blixt slog Platos inre;
Han skakades af evighetens aning;
Och vaknade — och drömmen var försvunnen.
Grafström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
