- Project Runeberg -  Svensk litteraturhistoria i sammandrag /
Fornnordisk odling

(1904) [MARC] Author: Karl Warburg - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Fornnordisk odling.

Vår kännedom om de hedniska svenskarnes skriftliga idrotter är icke stor.

Den bokstafsskrift, som de brukade, var runskriften. Denna skrift är icke af nordiskt ursprung utan har uppkommit genom lån från och ombildning af något bland de sydländska folkens alfabet. Man ristade runor på allahanda föremål i olika syften -- exempelvis för att angifva ägaren eller för att genom den magiska kraft runorna ansågos äga utöfva trolldom. De flesta till vår tid bevarade runinskrifterna förekomma inhuggna på stenar, som rests öfver hädangångna. På grund af det hårda material, hvarpå de ristats, äro dessa runinskrifter vanligen mycket korta och innehålla oftast blott några få uppgifter om den man eller kvinna, till hvars minne stenen är rest, men lämna dock stundom antydningar äfven om historiska tilldragelser.

Runstenar förekomma talrikast i Sverige. Endast ett fåtal härrör från hednatiden, största antalet är rest i början af det kristna tidehvarfvet.

Det språk, som användes å de svenska runstenarna mot slutet af hednatiden, är på det allra närmaste besläktadt med Norges och Danmarks samtida språk. De tre ländernas tungomål utgjorde vid hednatidens utgång egentligen endast olika brytningar af samma språk.

Runraden bestod i slutet af hednatiden och början af den kristna tiden af 16 runtecken:

 f u th o r k  h n i a s  t b l m (slut-r eller y)

Genom tillägg af en punkt fick en och annan runa en något ändrad betydelse, t. ex.:

y g e

Talrika runinskrifter äro helt eller delvis affattade på vers.

Den märkligaste svenska runinskriften finnes på Rökstenen i Östergötland, hvilken inskrift är affattad dels på vers, dels på prosa. Denna runsten, som antagligen är rest på 900-talet, meddelar folkminnen om de bragder forntidshöfdingar påstås hafva utfört.

Ett stycke af inskriften -- en åttaradig strof -- skulle enligt en tolkning i våra dagars språk lyda:

Didrik den dristige
sjöhjältars drott,
red öfver
Reidhafvets kust.
På gotiske fålen
märingars furste
nu sitter rustad --
skölden i rem. *

* Man märke likheten med en strof i Tegnérs Rings drapa i Fritiofs saga. Denna likhet var för Tegnér omedveten, eftersom Rökstenen först blifvit tolkad efter hans död.

Här, såsom fallet oftast är vid de i bunden form affattade runinskrifterna, användes den för fornnordiska skaldekonsten egendomliga vers, som kallas »fornyrðeslag». Dess välljud berodde dels på regelbundna tonhöjningar med tillhörande sänkningar och dels på den så kallade allitterationen eller stafrimmet, hvarmed förstås upprepandet af samma eller liknande ljud i början af enskilda ord. (Jfr de kursiverade bokstäfverna i strofen här ofvan.)

--

De kortfattade runurkunderna från Sveriges hednatid äro emellertid af större intresse för språkvetenskapen och fornkunskapen än för litteraturhistorien, hvilken för Sverige egentligen icke kan anses börja förrän med medeltiden. Vi skulle svårligen kunna göra oss ett begrepp om de hedniska svenskarnes andliga odling, om vi icke kunde draga slutsatser från samsläktadt håll, hufvudsakligen från den norsk-isländska litteraturen. Ehuru denna upptecknats först i kristen tid (från och med 1100-talet), innehåller den nämligen talrika, ytterst värdefulla lämningar af hednisk diktning och hedniska myter samt skildringar af forntida odling och sedvänjor, hvilka voro samnordiska.

På det fjärran liggande Island hade bildat sig ett fjärde nordiskt rike. Då Harald Hårfagre grundlagt sin envåldsmakt i Norge, utvandrade under åren 870--930 till Island dels norska storbönder, som funno de nya förhållandena i hemmet olidliga, dels vikingar, som kortare eller längre tid hade uppehållit sig på Irland eller närliggande öar, och bildade på Island en fristat. Här bevarades till sena tider de litterära minnena från forntidens lif, under det ett ovist nit och olyckliga tillfälligheter utplånat det mesta i Nordens öfriga länder.

Det märkligaste alstret af den norsk-isländska forndiktningen är den samling af guda- och hjältesånger, som blifvit kallad »Sämunds Edda» (efter en isländsk präst, hvilken med orätt antogs hafva författat eller samlat dessa sånger) men som nu för tiden vanligen benämnes den äldre eller poetiska Eddan.

Redan den bekante författaren Snorre Sturleson (se nedan) hade under början af 1200-talet sammanfört en flock dylika sånger. Den samling, som nu bär namnet »den äldre eller poetiska Eddan», torde hafva tillkommit vid 1200-talets midt och blef år 1643 funnen på Island. Handskriften (»Codex regius») förvaras nu i Köpenhamn.

De enskilda sångerna äro af olika ålder: enstaka delar af Hávamal torde vara från slutet af 800-talet; andra delar af samma sång samt Volundarkvida och Voluspá från förra hälften af 900-talet. Nästan alla de öfriga äro från tiden 950 till 1050, om de också hvila på äldre förebilder eller gå tillbaka till gamla myter, sagor och sägner.


Blad ur den fornisländska Eddasamlingen.
(»Codex regius» i Köpenhamns k. bibliotek.)

Man plägar indela dessa kväden i gudasånger och hjältesånger. Bland de förra märkas Hávamal -- den höges, det är Odens sång --, som egentligen är en sammanfattning af flera dikter; särskildt märklig är den del, som omfattar en samling kärnspråk med sunda och världskloka lefnadssanningar -- samt Voluspá (Valans spådom), i hvilken en forntida sierska täljer sina syner om världens skapelse, utveckling, undergång och förnyelse.

Af hjältesångerna äro de, som handla om Sigurd Fafnesbane och Niflungarne, de märkligaste. De besjunga episoder ur en sagokrets, som är af tyskt ursprung -- den bildades under folkvandringstiden -- och som äfven behandlats i tyska forndikter (»Niebelungenlied»). Innehållet är djupt tragiskt.

Språkformen är den norröna (norsk-isländska) dialekten. Versslaget är allittereradt och gifver dikten en prägel af kraftig, manlig, ehuru något hård skönhet.

I Norge och på Island odlades äfven en mera konstlad diktning, som utmärkte sig för talrika omskrifningar.

Den isländska prosalitteraturens viktigaste företeelse äro sagorna, som dels behandla mytiska och heroiska ämnen (t. ex. Volsungasagan, Hervararsagan), dels äro historiska, såsom konungasagor, af hvilka många ingå i den s. k. »Heimskringla», som anses vara redigerad af Snorre Sturleson (d. 1241), och åtskilliga släktsagor (t. ex. Nials saga).

En annan viktig isländsk prosaskrift är den väsentligen af Snorre Sturleson författade s. k. prosaiska Eddan, äfven kallad Snorres Edda. Den innehåller en redogörelse för de nordiska myterna, sådana en senare tid uppfattade dem, samt afser äfven för öfrigt att lämna handledning vid utöfvandet af norrön diktkonst.

--

Det kan tagas för gifvet, att äfven i Sverige förekommit numera försvunna gudasånger, likartade med de isländska, särskildt om Tor och Frö samt trollsånger m. m. Likaledes torde flera af de på Island bearbetade hjältesagorna hafva behandlats i svenska stafrimmade kväden. Så hafva de sägner, som ligga till grund för sångerna om Sigurd Fafnesbane, här varit välkända, såsom framgår af bildristningar å Ramsundsberget och Gökstenen i Södermanland.

De germanska sägnerna om Didrik af Bern synas äfvenledes hafva skildrats i svenska hjältekväden; likaså pekar en angelsaxisk forndikt om Beowulf på tillvaron af svenska folkdikter öfver vissa däri besjungna tilldragelser.

Under hednatiden tillkommo de första landskapslagarna, hvilka -- åtminstone delvis -- varit författade på stafrim efter samma metriska grunder som Rökstenens versinskrift och Eddan. De nu kända landskapslagarna äro dock från senare tid men bära spår af äldre former.


The above contents can be inspected in scanned images: 11, 12, 13, 14, 15, 16

Project Runeberg, Thu Dec 13 20:46:20 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlihist/11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free