Kellgren.
Gravyr af J. F. Martin efter Sergels 1781 modellerade medaljong.
Gustavianska tiden (1772--1809)
Öfversikt
a) Den akademiska kretsen
(född 1751, publicist, konungens sekreterare, död 1795), af sin motståndare Thorild kallad »behagens skald», är en betydande målsman för upplysningstidens idéer och den akademiska skolans mest framstående skald. Mer än någon annan af dess ledamöter genomgick han en utveckling till friare vyer och djupare känsla.
Kellgren.
Gravyr af J. F. Martin efter Sergels 1781 modellerade medaljong.
Kellgrens betydelse är flerfaldig. Han var sin tids mest ansedde smakdomare, en framstående satiriker, en utmärkt lyriker, en ypperlig prosaförfattare. Genom tidningen Stockholmsposten, hvari han från år 1778 var medarbetare och hvars ägare och ledare han blef ett årtionde senare, »var och verkade han» -- såsom Tegnér yttrat -- »som nationalvett» och »slog de stora slagen, de blixtrande, för sanning, rätt och vett». I detta dagblad uttalade han politiskt frisinnade åsikter, slöt sig i filosofiskt afseende till Voltaire, bekämpade med förnuftets vapen vidskepelsen och vantron i deras många olika yttringar (bl. a. andeskåderiet och det därmed förenade mystiska ordensvurmeriet) samt utöfvade en vitter kritik, som för hyfsning och smak var af välgörande inflytande. Med Thorild utkämpade Kellgren en bitter strid, hvarom mera nedan. Under och efter denna strid vidgades emellertid alltmera hans blick både såsom tänkare, smakdomare och skald, och han ägnade uppmärksamhet äfven at andra länders litteratur än Frankrikes, särskildt åt den nyvaknande danska.
Faksimile af Stockholmspostens första nummer.
Kellgrens skaldeverksamhet omfattar hufvudsakligast satir och lärodikt, men han har också författat rent lyriska stycken af stort värde. Bland de dikter af Kellgren, som alltid skola lefva, må nämnas de satiriska poemen Mina löjen, där författaren beler svagheterna hos olika samhällsklasser och slutar med de orden: »Då jag högt åt andra skrattar, jag åt mig själf i tysthet ler»; Man äger ej snille för det man är galen, ett mästerstycke af kraftigt näpsande satir, ett ord i sinom tid mot det än vidskepliga, än enfaldiga nitet för fördolda kunskaper och hemliga ordnar, hvilket då var på modet just i de högsta samhällslagren, i hvilken dikt skalden bland annat gjorde gällande, att därför att de stora andarne i ett eller annat afseende låtit komma sig dårskaper till last och snafvat något fjät, borde icke vanligt folk inbilla sig blifva deras likar genom att härma deras svagheter; Ljusets fiender (efterbildning från tyskan), ett af de kvickaste styckena till förmån för »upplysningen», däri dennas ovänner visa sig vara just sådana, som af en eller annan anledning hafva skäl att sky ljuset och älska den slöja mörkret kastar öfver deras svagheter, samt den allmänt bekanta dikten Dumboms lefverne, en löjligt godmodig framställning af snusförnuftigheten, med motiv hämtade ur en gammal fransk visa.
Af Kellgrens rent lyriska dikter, som utmärka sig för välljud och fin poetisk uppfattning, stå de högst, som härröra från skaldens senaste år, framför alla Den nya skapelsen, hvilket poem liksom bebådar en kommande mera känslorik diktning. Kellgren besjunger här det nya ljus, som den nyfödda kärleken kastar öfver hela skapelsen, hvilken i detta ljus synes som en fullkomligt ny värld, i alla sina mångfaldiga former återspeglande den älskades bild. En annan ädel sång från hans senare år är poemet Till Kristina, skrifvet på orimmade jamber, i hvilket han framställer sig under skepnaden af en trött lefnadsvis, som dragit sig undan världens åsyn och finner tröst i naturen och glädje vid att se, huru kärleken med oupplösliga band binder två makars hjärtan.
Kellgrens poetiska förmåga användes, som nämndt är, äfven af konungen för utförandet af flera dramatiska utkast (t. ex. operorna Gustaf Vasa och Gustaf Adolf och Ebba Brahe). Bland många enskildheter af bestående värde, som i dessa operor förekomma, må exempelvis påpekas kören »Ädla skuggor, vördade fäder» i »Gustaf Vasa».
Äfven såsom prosaförfattare har Kellgren anspråk på att räknas bland de mera framstående i vår litteratur. Hans artiklar i Stockholmsposten samt hans företal till Bellmans skrifter tillhöra det bästa, som under upplysningstiden författades i Norden; de prosaiska noterna till »Man äger ej snille för det man är galen» samt hans Strödda reflexioner innehålla en mängd kvicka och tankedigra satser.
Lefnad: Johan Henrik Kellgren var född i Floby
prästgård i Västergötland, son af kyrkoherden Jonas Kjellgren, som
själf var bondson. Fadern hade förut varit präst i Finland, där han
genomlefvat ett ödesdigert lif, i det att han blifvit skild från sin
första maka och åtalad, ehuru såsom oskyldig frikänd, för dråp å
hennes fader. Sedan Johan Henrik besökt Skara gymnasium, sändes han
med sin äldre broder till Åbo, där han efter några års studier år 1774
anställdes såsom docent i vitterheten. Länge stannade han dock icke i
Finland, ty tre år senare, vid 26 års ålder, flyttade han till
Stockholm såsom lärare i en enskild, högadlig familj. Han var genom
sina bidrag till Åbo tidningar m. fl. blad föregången af ett godt
skalderykte, och detta befästes ytterligare genom »Mina löjen» samt
ett par poem, som vunnit pris i Vitterhetsakademien. I det vittra
sällskapet »Utile dulci» kallades han till ledamot och sekreterare och
var från år 1778, som ofvan nämndes, medarbetare i tidningen
Stockholmsposten. År 1780 utnämndes Kellgren till konungens
bibliotekarie och fick snart uppdraget att samarbeta med honom i
dramatik, hvilket egentligen icke riktigt öfverensstämde med Kellgrens
skaldelynne; han arbetade helst på egen hand och älskade ej skrifva
»efter förelagd plan på förelagd tid». Kellgren upphörde aldrig att
såsom publicist bibehålla sitt fulla oberoende af konungen, och han
kom icke till honom i ett så förtroligt förhållande som
t. ex. Leopold, liksom han föga deltog i hoflifvet. -- Såsom förut
nämnts, inträder så småningom en förändring i Kellgrens
författarlynne, han blir mera mångsidig, mera allvarlig. Man plägar
räkna denna förändring från tiden närmast före 1790. (Samtidigt
utvecklas ock hans politiska åskådning till ett utprägladt frisinne,
som stod franska revolutionstidens idéer nära.) Redan år 1795 afled
han efter en lång och plågsam sjukdom. Han var vid sin död blott 44 år
- men om hans tid varit kort, hade den varit desto
innehållsrikare. Han var en fin och ädel man, icke lätt tillgänglig,
men för dem, som kände honom, öppnade han ett människovänligt och
varmt hjärta. För vitterheten hyste han -- såsom han själf sade -- en
verklig passion.
