Johan Runius.
Gravyr efter teckning af Brenner.
Stormaktstidehvarfvet (1611--1718)
Öfversikt
(född 1679, sekreterare och informator i ett högadligt hus, död 1713) lyckades vid början af 1700-talet i hög grad vinna samtidens bifall och var otvifvelaktigt den mest omtyckte diktaren i skalderaden mellan Stiernhielm och Dalin; han kallades ock sin tids »skaldefurste». Väl förefaller denna titel eftervärlden något hög, men säkert är, att Runius, jämte sin ovanliga rimmartalang, som frestade honom att rimma på alla tänkbara ställen, besatt en sällsynt realistisk skildringsgåfva, därtill friskhet, hurtighet, älskvärd gladlynthet, ett lifligt natursinne och en oneklig kvickhet, som gärna yttrade sig i ordlekar. Bland hans dikter märkas »Rimdanz i fastlagen» och »Friskens och Runii resa till Dalarön»; därjämte flera sällskapskväden.
Johan Runius.
Gravyr efter teckning af Brenner.
Trots sin fattigdom och svaga hälsa var Runius städse munter och gladlynt. Betecknande för hans lif och skaldelynne är hvad som täljes om hans sista stunder. Kort före sin död, som inträffade på hans födelsedag, den 1 juni 1713, begärde han en bägare och drack så tre skålar: en till erkänsla för lifvets ingång, en till tack för dess framgång, en till välönskan för dess utgång. Dagen förut, den sista maj, hade han rimmat:
Har majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuf och rolig junius.
