Viktor Rydberg.
Efter fotografi från 1870-talet.
Bland dessa märkes främst:
(född 1828, publicist, professor, död 1895), hvars skriftställarverksamhet är den mest omfattande någon svensk under 19:e seklets senare hälft utöfvat.
Såsom romanförfattare framträdde Rydberg redan under 1850-talet. I Fribytaren på Östersjön (1857) upprullar han brokiga bilder ur 1600-talets lif, skildrar med halft historiskt motiv ömsom blodiga sjöröfvarbragder, ömsom häxprocessernas grymma förföljelser; i Singoalla (1858) ger han en novell från digerdödens dagar, hvars hufvudperson är en ung zigenerska. Denna novell är det yppersta uttrycket för det mystiskt romantiska draget i Rydbergs diktarlynne, »en blå blomma vuxen på fantasiens mark», som han själf kallade den, under det att däremot Den siste atenaren (1859), Rydbergs mest berömda prosadikt, återger det tankeklara, formplastiska, helleniska draget i hans skaplynne och tillika är en tendensroman, ett spjut slungadt äfven mot samtiden -- »i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda». Romanen framställer på ett fängslande sätt striden mellan den döende antikens (neoplatonismens) ädlaste representanter och målsmän för sinsemellan tvistande kyrkliga sekter, därvid författarens sympatier öfvervägande följa den förra sidan, som för »den helleniskt västerländska världsåskådningens», d. v. s. samvetsfrihetens och utvecklingens, sak gentemot yttre tvång och ofördragsamhet, ehuru äfven den andra sidan har en så sympatisk representant som den fromme och modige Teodoros, en »sökande kristen».
Dessa prosadikter väckte vid sitt första offentliggörande föga uppmärksamhet, liksom äfven fallet varmed Rydbergs tidigaste, anonymt utgifna poem, men blefvo senare dess mera beaktade och uppskattade.
Rydberg afbröt emellertid snart sin poetiska produktion och ägnade sig under 1860-talet vid sidan af sin publicistiska verksamhet förnämligast åt religionsvetenskapligt och kulturhistoriskt författarskap. Märkligast äro från denna tid den uppseendeväckande, mot kyrkoläran riktade undersökningen Bibelns lära om Kristus (1862), som vållade en häftig och för författaren pröfvande strid, och dess tilläggsskrifter samt den kulturhistoriska skildringen Medeltidens magi.
Viktor Rydberg.
Efter fotografi från 1870-talet.
På 1870-talet företog Rydberg en färd till Italien. Nu vaknade ånyo hans estetiska intressen. Han offentliggjorde nu såsom frukter af denna resa en följd form sköna uppsatser, Romerska dagar, i hvilka särskildt de konsthistoriskt psykologiska karaktärsmålningarna af Roms kejsare äro af betydelse. Hans poetiska skaparlust gaf sig samtidigt luft dels i den mästerliga tolkningen af Goethes Faust (första delen jämte redogörelse för den andra), dels i en följd skaldestycken, som med ens gjorde det klart, att den berömde tänkaren och prosaskriftställaren tillika och kanske främst af allt var en utmärkt skald. Hans dikter (utgifna i två samlingar) äro tankedigra och formsköna; de förena idealitet och frisinne. Bland i första samlingen intagna skaldestycken märkas Dexippos -- dikten om ungdomshänförelse och ungdomsbragd; den djuptänkta och undersköna Kantaten vid Uppsala universitets jubelfest 1877; Snöfrid, Ahasverus och Prometeus, Klockorna. I den andra samlingen framstår främst den sociala dikten Den nya Grottesången med dess ljungande strafftal mot industrialismens utnyttjande af barnakraft; Barndomspoesien med dess gensaga mot fantasilösheten samt Grubblaren. Mot slutet af sitt lif återvände Rydberg till prosadikten: i Vapensmeden (1891) upptog han ett med Den siste atenaren befryndadt ämne och skildrade i »hägringar», d. v. s. i fantasirik omdiktning och med tydlig blick på samtiden, reformationstidens tankebrytningar; gentemot sympatiska representanter för den ädla humanismen uppställas typer för trångsinthet och auktoritetsträldom.
Rydberg sysslade under den senare tiden af sin lefnad dels med vidsträckta mytologiska forskningar, dels med filosofiska och kulturhistoriska studier.
Såsom skald är Rydberg företrädesvis reflexionsdiktare; äfven om han skapat omedelbart lyriska poem af stor fägring, så är dock hufvuduppgiften för honom att gifva poetisk form åt sitt tankearbete; det ligger ett siardrag öfver hans skaldskap. Hans prosadikt är ock med undantag för »ungdomshägringen» Singoalla präglad af tendens i den frisinnadt ideala åskådnings tjänst han hyllade.
Rydbergs hela skriftställarskap -- poetiskt, publicistiskt, vetenskapligt -- är för öfrigt prägladt af upphöjd trängtan mot det eviga, medkänsla för samhällets små, innerlig kärlek till sanning, frihet och humanitet. Den formhan valde i vers såväl som prosa svarar häremot; den kännetecknas af höghet och renhet. I språkligt afseende ifrade Rydberg särskildt under 1870-talet, ej utan öfverdrift, förspråkets rensning från främmande tillsatser, och han upptog gamla, ofta goda ord och skapade själf till ersättning för de utmönstrade utländska många lyckliga nya.
Lefnad. Viktor Rydberq föddes den 18 december 1828 i
Jönköping, hvars fagra omnejd han så tjusande skildrat bl. a. i
Vapensmeden. Tidigt fick han umbära föräldrahemmets omvårdnad; hans
barndom och ungdom var en kamp mot nöden, men genom försakelser af
mångahanda slag tillkämpade han sig bildning och utkomst. Efter en
kort publicistisk verksamhet blef han 1851 student i Lund men måste
snart nog afbryta sina studier af brist på medel och gripa till
informatorskallet; tankar på ingeniörsbanan lekte honom nu i hågen,
och han hyste äfven funderingar på att utvandra till Amerika, då han
år 1855 af S. A. Hedlund, som fick en stor betydelse för hans
utveckling, emottog anbud att inträda i Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidnings redaktion och därigenom räddades åt litteraturen och
fosterlandet. Under mer än två årtionden verkade han såsom publicist
i politiska, litterära och kyrkliga ämnen och idkade vid sidan häraf
skönlitterärt och vetenskapligt författarskap. Han var äfven en
kortare tid riksdagsman. Sedan han 1876 anställts som föreläsare i
filosofiska och kulturhistoriska ämnen i Göteborg, ägnade han sig mera
odeladt åt vetenskapliga studier och åt diktning. År 1884 kallades
han till professor vid Stockholms högskola. Han arded den 21 september
1895.
