Det nya statsskickets tid (1809--1830)
Öfversikt
Omkring 1820 framträdde ...
E. J. Stagnelius.
Medaljong skuren i trä af L. G. Malmberg.
Det är hufvudsakligast i den lyriska diktkransen Liljor i Saron, som skaldens trängtan att bryta jordelifvets bojor uppenbarar sig, t. ex. i »Fången», »Suckarnas mystär», »Kreaturens suckan». Bland hans öfriga vemodsfulla lyriska kväden må nämnas romansen Näcken (»Kvällens guldmoln fästet kransa»). I dessa dikter är hans skaldskap med rätta högt beundradt. Såsom epiker skref Stagnelius bl. a. Vladimir den store (utgifvet anonymt 1817), ett på hexametrar affattadt skaldestycke om den mäktige ryske hednafurstens kärlek till den fångna grekiska kejsardottern Anna och hans öfvergång till kristendomen.
Äfven i dramatisk form har Stagnelius författat åtskilliga dikter, som dock ej voro afsedda för scenen. Af Lings diktning inspirerades han till dramer med fornnordiska ämnen, bland hvilka Visbur är det bästa, i dramatisk kraft och lyrisk fägring öfverträffande hans öfriga dramer och vida öfverlägset Lings egna alster; Backanterna behandlar ett antikt ämne: skalden Orfevs jagad af backanterna (motsatsen mellan inspirerad hänförelse och uppjagadt sinnesrus); i Martyrerna har han dramatiserat en följd rörande scener från tiden för de kristnas förföljelse i Kartago. Många af Stagnelius' arbeten äro öfversatta till främmande språk.
Lefnad: Erik Johan Stagnelius var född på Öland, son
till en kyrkoherde, som sedan blef biskop öfver Kalmar stift. Redan
som barn var han sjuklig, i lekamlig måtto vanlottad men i andligt
afseende tidigt utvecklad. Efter ett par års uppehåll vid
universiteten i Lund och Uppsala inskref han sig såsom kanslist i ett
ämbetsverk, där han tjänstgjorde i åtta år till sin död vid knappt 30
års ålder. Han sökte föga bekantskaper och lefde mest för sig själf,
lidande af en svår sjukdom, i kampen mot hvilken han grep till
onaturligt döfvande medel. Sången var honom tvifvelsutan en tröst i
hans stora lidanden; offentligheten brydde han sig föga om; de af hans
skrifter, som han själf lät trycka, utgåfvos anonymt. Först efter
hans död blef hans skaldeverksamhet mera allmänt känd och rättvist
beundrad. Den 3 april 1823 fanns han död i sin säng; ett länge sjukt
skaldehjärta hade brustit.