Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 5. 1 Mars 1880
- Melodi och harmoni. Studie af J. L.
- A propos Verdi
- Musiklitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Melodi och harmoni.
Studie af J. L.
Tiden är inne. Likasom forntida
astrologer, på grund af den mest skrupulöst
noggrant afvägda beräkning af
stjerne-verldens samtlige för ögat skönjbara
företeelser, trodde sig i stånd att med den
mest fulländade träffsäkerhet kunna
beteckna den eller den tidpunkts företräde
eller lämplighet för verkställande af någon
viss tillämnad handling; alltså våge vi,
fast med uppgifvande af hvarje anspråk
pä ofelbarhet, tro oss bragte i stånd att,
förmedelst ett sorgfälligt beaktande af
tidstecknen, kunna angifva del jusi oss
förbiilande nuets utmärkta lämplighet för
upprullande af de betraktelsers rika duk,
hvars grundmotiv innefattas i öfverskriften:
melodi och harmoni.
Ty om läsaren värdigas med oss- kasta
en blick utåt den himlarymd, der
tonkonstens klarglänsande stjernor, d. ä. store
andar, i seklers natt utstråla sitt flöde af
känsla, lif och skönhet, värmande och
upplysande myriader ej sjelflysande, men
återstrålande verldsklot (verldsandär),
hvil-ka understundom äfven de af
omständigheternas makt försättas i brand, samt
förvandlas till sjelflysande; om vi i
häfda-forskningens tub söka uppfånga skenet af
äfven långt fjerran i tidernas dunkla grund
strålande ljuspunkter, hvilkas tindrande
hos oss uppväcker en sympatisk
känslo-rörelse; om vi uppmärksamt lyssna till
den sferernas stilla harmoni, hvilken
ut-göres af tonkonstens historia, hvars
sed-naste blad just håller på att skrifvas
under våra egna ögon; onr vi låta
minnes-lexornas döda materie lifvas af och i den
inre åskådningen, låta våra upplefvade
dagars erfarenhetsfakta passera revy inför
vårt omdöme; — då skall törhända
läsaren gemensamt med oss utropa: tiden är
inne! ja inne för att, som det heter, taga
bladet från munnen, att, om ock endast
för ett ögonblick, bryta tystnaden.
En enda liten omständighet tyckes
häremot vilja liksom varnande höja fingret.
Ett inkast dyker upp, spörjande: Ho är
den, hvars tunga i ord mäktar tolka hvad
i tonernas omätliga, undransfulla djup
ligger förborgad t?
Stumme stå vi nu der! afväpnade! Var
ifver har svalnat.
Dock det resignerade erkännandet af
uppgiftens storhet och vår egen litenhet
inger tröst. Igenom känslans tår, som
immar vårt öga, skimrar i leende facetter
en glimt af hopp. — — — — — — —
(Forts.)
A propos Verdi.
Frän Paris skrifves den 21 sistlidne
Februari:
Verdi kommer just nu att i Paris
sysselsätta allmänna uppmärksamheten;
idogheten hos hr Laperouse’s penna har i
flykten uppfångat några drag af maestron,
hvilka böra upptagas bland vårt ’museum
tör framstående musici*.
Svanen från Busseto är nervös, hvass,
tystlåten; hans anletsdrag förvilla ieke i
det hänseendet: stränga, kalla, marmorlika,
med ett djupt veck vid mungiporna, som
tyckes urhålkadt med mejsel, säkra tecken
till en vilja af jern, tecken dem Basili,
direktör för konservatoriet i Milano, viil
den tidpunkt då den blifvande store
komponisten der gjorde sina studier, tack vare
lättvindigheten hos hans landsmän, tog för
kännemärken på totalt bristande kallelse.
Tiden och åldern hafva ingalunda
förmildrat detta anlete, de hafva allsicke
af-rundat vinklarne, tvärtom; skägg och hår
hafva hvitnat och masken har vid att
magra bringat kindknotorna i dagen.
Gestalt af diplomat eller statsman, om man
så vill. men icke af enkom danad musiker.
Basili borde misstaga sig.
En enstöring par exellens; anländ tio
gånger till Paris, har han aldrig velat
inlogera sig annorstädes än på hötel de
Bade, i samma våning och samma rum.
Madame Verdi, i beständig hängifvenhet
för sin man, åtföljer honom; hon följer
honom nästan alltid på hans utflykter
genom Europa och skördar sin andel af
triumf.
Verdi kom till Paris för första gången
år 1845, om jag rätt minnes för
uppförandet af Nebucadonosor; redan
populärare i Italien än någonsin Donizetti blef,
hvilken han aflöste, och Rossini, blef han
knappt uppmärksammad i Frankrike. I
denna opera hade den unge komponisten
öfverlemnat sig åt dessa messings-orgier,
hvarvid han vant sig och hvilka
revolutionerat orkestreringskonsten. en lyx af
basuner, ofikleider, trumpeter,
ventilkornetter. Publiken förblef kall för Verdi,
svärmade för Ronconi, en sångare af
gammal och god skola.
Denna stämning gaf sig luft i en dålig
katräng, hvilken kom på modet och icke
lemnade författaren i glömska:
AtVichens lögner aldrig tryta.
Att tro på den ej lönar mer;
Hvi af Nebucadonossorfootnote>Guld.</footnote> skryta
Då det ju bara messing är.
Sedan mer än tretio år som sedan dess
förflutit, är antalet operor som Verdi låtit
uppföra oberäkneligt; vid tretio års ålder
hade han redan låtit spela mer än tjugo:
sälsamt exempel på en sådan fruktbarhet.
I närvarande ögonblick skulle Verdi gerna
med hälften af sina operor betala nöjet
att bland den andra hälften få sätta en
opera-comique. Denna perla felas i hans
krona; helt ung försökte han sig i denna
genre i det han komponerade Un Giorno
di regno, sin andra opera för la Scala i
i Milano.
Han kom då att förlora sin första
hustru ; Verdi medräknade detta husliga
missöde i det företags misslyckande, som han
försökt.
Sednare då han kommit till Paris i och
; för repetitioner å Trouvére (Trubaduren)
återvaknade denna idé att visa en nv fas
hos sin genialitet; han vände sig, genom
en af sina vänners och min förmedling
till Armand Barthet, för att be honom
skrifva en librett, hvilken han kunde
utstyra med buffamusik. Armand Barthet
gjorde ingenting åt det och Verdi talte
icke mer derom.
Har han numera upphört att frambringa
pendanger till Barber aren i Sevilla i
Jag sade ofvanföre att han genom sin
typ hörde till diplomaternas eller
statsmännens race heldre än till musicis. Och
i sjelfva verket har Verdi aldrig upphört
att göra politik ... i musiken. I
Gio-vanna tfArco vibrerar själen af Giovane
Italia; när la Frezzolini, i Johanna af
Orleans, med fjäderkask. gestalten insnörd i
glänsande rustning, i handen ett standar
närmade sig rampen för att utropa: “Jagom
engelsmän!“ sä genljöd la Scala af
applåder. För de patriotiske milanesarne, som
suckade under utländskt ok, betydde detta:
“Jagom Österrikare !‘ ‘
Verdi blef för några år sedan utnämd
till senator i konungariket. — Det var inte
mer än rättvist, sade mig en minister;
tre män hafva gjort Italien till hvad det
är: Viktor Emanuel, Garibaldi och Verdi.
Ministern glömde Frankrike, men på
hinsidan alperna hade man vant mig vid
slikt förbiseende.
Giuseppi Verdi har tre sätt. ett mera
än Sanzio. Longobardema beteckna det
första, Rigoletlo det andra, Aida det tredje.
Kritici skola här inom få dagar vid
representationens försiggående å Operan säga
att hon är den bästa af de tre. Påpekom
endast det banan, som den unge organisten
från Busseto har tillryggalagt. är ofantlig;
långt ifrån att komma till verlden likt
Meyerbeer i en finansiers palats, långt ifrån
att finna millioner i sitt schatull, har Aidas
författare ej från barndomen haft annat
än bitterheter, från ungdomen annat än
arbete; äran och rikedomen hafva hopat
sig hos den mogne mannen.
Det är nu lång tid sedan
källaremästarens son snickrade violiner af furubräder
och sednare komponerade marscher för
musikkåren i Busseto; gästgifvarsonen är
i dag en af de rikaste jordegendomsegare
i denna förbisedda by, hvarest han
skådat ljuset. Han eger der en verklig
herrgård, som innesluter fadershuset,
utgångspunkten, och ett lysande slott,
anländs-punkten; arrendatorer, hvilka afguda
honom, komma om sommaren i den
stjern-klara, ljusa Italiens natt och sjunga under
hans fönster populära melodier ur hans
operor.
*Se der några åtminstone,* sade han en
afton till sin vän Escudier som gått att
trätfa honom dernere, *se der några som
inte behöft svettas med repetitioner.*
Musikliteratur.
C. Johan Fröberg: Försök til!
grundläggning af en verkligt rationel
Hartnoni-och lonsättningslära; f örsta delens förra
häfte.
Sedan store andar gått hädan, lemnande
sina fulltoniga lyror i arf åt efterkommande,
hvilka ej sällan, hufvudsakligen på grund
af en viss småförståndig, nykter välmenings
fagra dygd, sökt häfda sin rätt till sagde
arfs besittning; så har äfven dessa lyrors
klang undergått åtskillig modifikation, och
hela spelsättet, jemte metoden för dess
inlärande blifvit på hvarjehanda sätt
*ra-tionaliseradt*. Man har låtit sig angeläget
vara, att likasom nedfira tonvetenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1880/0034.html
