Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i sitt arbetsrum i del ögonblick då lian
undertecknar kontraktet med
Mephisto-plieles. Äfven på den tre veckors
rekreationsresa, som han efter den
ansträngande täflan om kompositionspriset
i slutet af 1828 anträdde till sitt hem
i la Cöte-Saint-André, tog han »Faust»
med. Dit inbjöd han sin intime vän
Humbert Ferrand: »Hamlet» ocli »Faust»
skola vi läsa tillsammans i Shakespeare
och Goethe! — de tysta, med mina
hjerte-qval förtrogna, »les explicateurs de
ma vie». — Från den fanatiska
hängifven-heten för de stora verk, som skapats af
Shakespeare, Goethe, Byron, Lamartine
och Victor Hugo likasom af Gluck,
Spon-tmi, Weber och Beethoven, hans med
sydländsk glöd afgudade mästare, kan
mycket som förefaller besynnerligt hos
Berlioz finna sin förklaring; äfven det
bizarra i lians väsen, synnerligast under
hans »Sturm- und Drangperiod» på
tjugutalet, låter förklara sig ur hans
egendomliga sjelf-identificering med personerna i
hans älsklingsdikter: »il est René,
Wer-ther, Faust, Harold, Manfred,
Ober-mann, Rolla», säger Hippeau så
träffande, »il souffre de la grande
mala-die du siécle». Dubbelt längtade då
B. efter sin vän, ty lian stod så ensam,
ingen förstod honom i hans
Goelhe-Shake-spear-entusiasm; man fann bizarrt hvad
nian icke förstod, — och hur skulle »man»
också ha kunnat fatta »cette rage de
génie». »Le soleil les aveuglet,
utropar Berlioz. I sin biografiska skizz för
Petersburg-tidningarna (1847)skrifver han;
»La Damnation de Faust est du
tout entier ä lins piration
alle-mande», och hans biograf Hippeau yttrar
träffande om Goethes inflytande på
honom: C’est chez Goethe qu’il a
ap-pris pour la premiere fois
lagrande poesie, la science profonde des
liommes et des choses, de 1’étre
et du devenir, de la nature et de
1’humanité, la haute speculation
philosophique.»
Slutligen må erinras att året 1828
var den första tiden för hans lidelsefulla
kärlek till miss Smithson. Berlioz’
själstillstånd under denna tid är af Hippeau
mästerligt skildradt. Den högsta glädje,
den djupaste sorg och förtvifian* vexlade
hos honom med hastig öfvergång, den
allra obetydligaste omständighet åstadkom
verkliga stormar i detta sensibla
nervsystem. Under ett sådant tillstånd måste
Goethes verk särdeles kraftigt och djupt
ha verkat på den unge musikern, och
huru skaffa utbrott för alla dessa tankar
och känslor på annat sätt än genom
tonskapelse?
Gérards öfversättning är till större
delen affattad i obunden form, endast
sångerna och hvad som annars kunde
tänkas som sjunget, i bunden stil —
åtminstone så i första upplagan (1828).
Dessa ställen, hvilka, helst som de livar
för sig visa en egendomlig kolorit,
lem-nade tillfällen att i mindre omfång göra
utkast till en rad karakteristiska bilder,
gåfvo först genljud hos Berlioz: »Jag
kunde ej motstå frestelsen att sätta dem
i musik», skrifver han i sina memoarer.
Med stor raskhet under det omedelbara
intrycket af dikten utskrefvos dessa scener.
Företrädesvis tyckes Berlioz ha arbetat
derpå under den nämda förströelseresan
i Sept. 1828; så är den berömda
balladen om konungen i Thule, »en style
gothique», tillkommen i resvagnen på
vägen till Grenohle d. 14 Sept. Äfven
utarbetningen och instrumenteringen måtte
ha följt strax derpå. Berlioz sökte då i
en feberaktig verksamhet en afledare för
sin allt mer växande lidelse. Miss
Smith-sons afresa till Bordeaux vid slutet af
Oktober gjorde honom sjuk och dag
efter dag håglös för allt arbete. Slutligen
ryckte han upp sig, öfvertog sina
funktioner såsom premier c o m m i s s a i r e
de la Société du
Gymnase-Lyri-que, begynte ett oratorium för kör och
orkester samt fulländade derjemte under
året 1828 partituret till de åtta scenerna,
ehuru verket hade antagit större omfång
än det ursprungligen afsedda. Knappt
var partituret färdigt förr än Berlioz lät,
utan att förut ha fått höra en enda not
deraf, gravera det på sin egen bekostnad
— hans opus 1. Med otålighet väntade
han redan i Februari på sitt verk, men
först d. 9 April kunde han sända ett
exemplar till Ferrand. Och det vill ej
säga så litet att Berlioz med sin alltid
och då isynnerhet knappa
penningetill-gång kunde utgifva detta efter Goethes
utsago »mycket vackert graverade
partitur». Men den modige komponisten
erhöll en oförväntad hjelp; redan d. 3 Juni
kunde han berätta för Ferrand, till
hvilken han vändt sig för erhållande af 100
francs till betalning af trycket; tJ’ai payé
ce que je devais å Vimprimeur, une éléve
m’élant snrrenue.* Huit Sorties de Faust,
tragedie de Goethe, traduites par
Gé-rard, composers par Hector Berlioz. Op. 1.
Grande pariilion. Prix SO Frcs. Chez
M. Schlesinger, Paris ruc Ilichelieu n. 97.
Verket var tillegnadt hans höge gynnare,
Vicomte Sosténes de Larochefoucault,
sunndentanl des Beaux Arts.
––-«
Några ord om musiken i
allmänhet.
^|om de mörka skuggorna i en tafla
tjena att ge de mera framstående
partierna en klarare relief, så är äfven i
musiken det sinnligas bestämmelse att
genom sin motsats gifva det andliga
momentet dess belysning och öfvervägande
betydelse. Der det sinnliga elementet blir
mål och icke medel, der är tonernas sköna
konst i vanhelgd. Ur detta
missförhållande har i en senare tid uppstått en
företeelse, — hvilkens intentioner äro af det
syfte och den beskaffenhet, alt de utöfva
ett högst skadligt och förderfligt inflytande
på smaken för god och gedigen musik:
— det är den frivola operetten.
Sorgligt nog eger den en mer än tacksam
jordmån i en tidsanda, hvars s. k.
skön-hetsliteratur, under skenet af att göra sig
till del sannas och ädlas tolk, i sjelfva
verket endast ockrar på en osedlig och
förslappad moral. Allt heligt drages af
den ner i smutsen samt i och med
detsamma allt högre och ädlare känslolif.
All känslighet är för densamma icke annat
än sentimentalitet och synonym med »fina
nerver». Derför är ock nämda
musikart ett värdigt organ för den anda, hvars
halt är af det slag, att det förbränner
hjertats rena värme och sålunda
verkligen endast blifver ett irriterande, ett
stimulerande medel för nervsystemet. Det
är ett upprörande faktum för hvarje
musikvän, konstnär eller dilettant, som
älskar och aktar högt den sanna konsten, ,
att se hvilken terräng denna
operettmusik vinner på teatrarne, kaféerna och i
form af klaverutdrag på pianot i månget
b ild ad t hem, under det man der
saknar en Mendelssohns, en Schumanns, en
Johan Svendsens eller en Edvard Griegs
värdefulla sång- och pianoliteratur.
En annan omständighet, som äfven
inverkar menligt på god musiks
popularitet, är den ensidighet, hvarmed en
praktisk auktoritet vill förfäkta sitt ideal och
dess efterföljd såsom det enda rätta,
fördömande allt annat, dervid i sin ifver
förglömmande, att allt menskligt är och
förblir bristfälligt och ofullständigt. Det
sköna är icke hänvisadt till en enda
bestämd riktning, musiken allra minst,
hvilkens mångfald är för stor för att i hela
sin universalitet kunna koncentreras hos
en ande. Det är mer än menskligt.
Ingen af dessa tonkonstens mest
mångsidiga reformatorer förmådde ju, från
Pa-lestrina, Gluck, Mozart, Haydn, Beethoven
ända till Richard Wagner, att samla de
spridda momenten till en konstnärlig
totalbild af ideal fullkomlighet. Den ene af
dessa koryféer lade alltid något nytt till det
gamla, som den förre icke hade upptäckt,
emedan tonkonsten, såväl som alla andra
företeelser, i hufvudsak äfven är
underkastad utvecklingens lagar. Allt livad som
sålunda är estetiskt sannt och skönt samt
bär snillets pregel, är erkännans- och
beun-dransvärdt, om ock uttrycket för detsamma
är olika. Den som derför dyrkar
musiken för dess egen skull, kan icke undgå
att känna sig djupt berörd af det sköna
t. ex. i Mozarts hymn »Ave verum eorpus»,
Mendelssohns »Lieder olme Worte» eller
Edvard Griegs A-moll-konsert, ehuru dessa
tonalster hvart för sig representera de
skarpaste motsatser, såväl till form som
sinnesart, och om äfven uttrycket i den
ena eller andra af dessa kompositioner
mer eller mindre öfverensstämmer med
hans individualitet. Det ensidiga nitet
alstrar ofta orättvisa och småsinne,
hvar-vid mången gång principer få umgälla
livad som egentligen varit dikteradt af
personlighet, vare sig det nu gäller
be-ifrandet af klassicitet eller det modernas
företräden. Det gamlas värde är ju ett
obestridligt faktum, och »den som
trampar sin framtid under fotterna, är ej heller
någon framtid värd», säger Paul Heyse,
och lika visst som detta är sannt, är äfven
den ensidighet klandervärd, som förnekar
«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
