Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 SVENSK MUSIKTIDNING.
pan (Mefistofeles’). 7:e scenen: Äng vid Elbens strand, Faust (sofvande),
Mefisto-feles, dans och kör af luftandar. 8:e scenen: Körer af soldater och studenter. — Tredje afdeln. 9:e scenen: Tapto på afstand. Margaretas kammare. 10:e
scenen: Faust gömmer sig der. ll:e
scenen : Margareta. Visan om »klingen i Thule». 12:e scenen: Mefistofeles’
besvärjelse. Serenad med kör af irrbloss. 13:e scenen: Margareta och Faust (duett). 14:e scenen: Mefistofeles, Margareta, Faust, kör af grannar. — Fjerde afdeln. 15:e scenen: Margaretas kammare. Romans: »Den korta kärleksvåren för evigt flytt sin kos»,
soldat- och studentkör (utanför). 16:e
scenen: Vild bergstrakt, Faust ensam. 17:e scenen: Mefistofeles, Faust. 18:e scenen: Helvetesridten (Faust, Mefistofeles, kör af qvinnor och barn). 19:e scenen:
Pandæ-monium. Afgrundsandarnes kör, Epilog på jorden. 20:e scenen: Himmelen. Kör af himmelska andar. Om vi nu vända oss till de
ursprungliga åtta scenerna, så förekomma dessa i följande ordning: N:o 1 »Clianls de la fete de Pdques är hufrudsakligen
densamma som Påskhymnen i »Faust». Dock sluter sig den första framställningen
närmare till originalet; englarnes och
lärjun-garnes körer äro deri alldeles skilda åt och vid deras återupprepande använder Berlioz en särskild text (englarnes
förkortade slutsång hos Goethe) och alldeles olika melodi, ackompagnerad af flöjter. N:o 2 »Paysans sous les tilleuls» (kör af landtfolk) har Berlioz såsom 2:a scenen i »Faust» gjort mycket enklare och
naturligare, ehuru ännu några spår förefinnas af den ursprungliga inkrånglade rhytmen. Det i »Faust» tre gånger återkommande prestot af 18 takter felas. N:o 3
Con-cert des Sylphes (kör af luftandar).
Under det Berlioz i första bearbetningen noga höll sig till Gérards (från originalet mycket afvikande) text, har han i »Faust»
företagit stora ändringar af sin första
framställning, detta så väl i versmått och
versernas ordning som till innehållet och särskilda uttryck. Han hade
ursprungligen skrifvit »Sylphes»-sången för sex
solostämmor. Men då vid utförande denna besättning ansågs göra för ringa intryck, och sex passande solister ej alltid vore sä lätt alt finna, så anförtrodde han
sedan denna scen ät kören. 1 N:o 4
Sången om råttan, N:o 5 Sången om loppan och N:o 6 Visan om »kungen i Thule» äro inga synnerliga förändringar vidtagna. För den sistnämda, en af Berlioz’
egendomligaste skapelser, tyckes komponisten haft ett särskildt intresse, ty han
skrif-ver beträffande det rätta föredraget af denna sång i sitt partitur följande
anmärkning: »Vid utförandet af denna ballad skall sångerskan ej söka att nyansera
sångens uttryck efter diktens olika
chatterin-gar, tvärt om bör hon beflita sig om så likartadt (uniforme) föredrag som möjligt, alldenstund Gretchen i detta ögonblick
tänker på ingenting mindre än på
Thule-kungens öde, — hon har som barn lärt sig sången och trallar den nu för sig sjelf under det hennes tankar äro
förströdda.» Att denna anmärkning ej
finnes i partituret till »Faust» vill en
an-märkare af detta verk förklara dermed att »Berlioz nog aktat sig för att
upptaga denna anmärkning i Faust-partituret, då innebörden af densamma snörrätt
strider mot kompositionens anda». En
ändrad åsigt hos komponisten härutinnan torde emellertid ej vara orsak till
uteslutandet, utan Berlioz fann det väl helt
enkelt öfverflödigt att i detta lemna någon instruktion för sångerskan i sådant
hänseende. N:o 7 Margaretas romance (»Den korta kärlekvåren» etc.) är oförändrad
upptagen i »Faust». Den tanken alt höja den underbara linhelen i denna själsteckning genom en kontrast härstammar redan från första utkastet: på romansen låter
Berlioz följa taptot och soldatkören (»Stolta borgar ...»), hvarmed andra afdelningen af »Faust» slutar. Berlioz försvarar denna anordning i en så lydande anmärkning: »Soldatkören står visserligen i Goethes
drama på ett helt annat ställe än Gretchens säng; om jag likväl fört dem tillsammans, så har det skett med tanke på att genom sammanställning af två stycken med så olika karakter en kontrast skulle vinnas, hvarigenom båda skulle framstå med större, effekt.» I den fjerde afdelningens l:a scen af »Faust» har Berlioz sammanfattat
Gretchens hela smärtfulla öde; det så enkla men ändock gripande slutet af densamma ersättes hos Berlioz i den af honom så rikt behandlade scenen framför bilden af mater dolorosa etc. N:o 8 Mefistofeles serenad, om
hvilken en kritiker sagt: »Berlioz n’a rien fait de plus cruellement incisif», är äfvenså till melodien och aekompagnementets
anläggning densamma som i »Faust»; dock utgöres ackompagnementet i enlighet med Goethes föreskrift endast af en gitarr.
Sedan bar Berlioz konstruerat en jettegitarr i den pizzicato spelande stråkorkestern och har dermed åstadkommit den största effekt. Kören har tillkommit i »Faust», men det af densamma hastigt utskrikna »Ha!» är redan antydt genom ett brutet fortissimoackord. Det intryck som de åtta Faust-scenerna gjorde var ganska eget. Då verket
egentligen aldrig kom till uppförande — (med ett undantag som längre fram skall
anföras) —, så blef det endast bekant för dem, som kunde få tillgång till partituret, och för dem synes förundran ha öfvervägt förmågan att rätt begripa verket. Och det kunde knappast ha varit annorlunda, då ännu 20 år senare kretsen af dem som förstodo detsamma var ganska liten. Först efter 40 år, vid tiden närmast
efter Berlioz’ död (1869), började det i detta hänseende ljusna något i Frankrike. Det första partitur-exemplaret erhöll hans vän Ferrand 1829; sådana förskaffade sig sedan hans vänner, konstnärerna vid operan, Urhan, den genom
återupptagandet af Viola d’amour bekante virituosen och komponisten (för hvilken Meyerbeer skref solot till Raouls romans i l:a ak- ten af »Hugenotterna»), och Chelard, komponisten till »Macbeth». Med stor glädje berättar Berlioz d. 3 juni för
Ferrand hur lian hvarje afton på operan
emot-tager nya lyckönskningar för sitt opus 1, och huru Spontini försäkrat honom, att han icke lärt känna något mera originelt — en punkt hvari Spontini var ganska ömtålig — än denna »Faust» (»En
con-science, je me crois incapable d’en faire autant» — skall han ha yttrat). Särskildt var Berlioz glad och rörd öfver Onslows uppmärksamhet; denne hade entusiastiskt yttrat sig öfver det nya arbetet och sände den unge komponisten, till tecken af sin aktning, partituren till två af sina
qvin-tetler. Äfven Meyerbeer, som från Baden begärt ett exemplar af Faust-scenerna, lät genom musikförläggaren Schlesinger uttala sitt erkännande och sin lyckönskan.
Endast erkännandet från den, åt hvilken komponisten i sitt hjerta tillegnat sitt verk, det för honom vigtigaste
erkännandet, uteblef: »Dagligen», skrifver han den 15 juni till Ferrand, »väntar jag Goethes svar; han har låtit underrätta mig om att han skall skrifva och gör det icke. 0 min Gud! hur otåligt väntar jag ej på detta bref!» — Om den stackars
Berlioz anat af hvilkens omdöme hans ve och väl härvid berodde! Ungefär samtidigt med sändningen af första partituret till Ferrand hade två sådana afgått till Goethe. Denne, »som ej kunde reda sig med de till utseendet så besynnerliga notfigurerna», vände sig då till sin vän och musikaliske rådgifvare Zelter i Berlin och skref till honom: »En fransos har komponerat åtta stycken ur min ’Faust’ och skickat mig det ganska vackert tryckta partituret; jag skulle vilja skicka dig det om du hade . vänligheten att låta mig höra din tanke om detsamma.» Zelter förklarar derpå, att han gerna vill göra bekantskap med »fransosernas Faust» och Goethe skickar honom ett exemplar, som han egnar
honom »som arf och eget» och utbeder sig till gengäld »ett Zeltersord öfver detta arbete». Verkan utaf detta Zelter-ordets frammanande är i sanning förfärlig.
Detsamma lyder sålunda: »Vissa personer kunna endast uttrycka sin andliga närvaro och sitt deltagande, genom ljudligt
hostande, prustande, harklande och spottande; herr Berlioz synes vara en af dessa.
Mefistofeles’ svafvelrök anslår honom, men då den tränger sig på honom, så måste han nysa och prusta så att alla instrumenterna 1 orkestern spöka och tumla om —
endast på Faust rör sig ej ett hår . ..» För öfrigt tackar han för sändningen och yttrar att det torde kanske yppa sig tillfälle att vid något föredrag göra bruk af
»missfostret». Det främmande partituret har tydligen stuckit Zelter så i näsan, att han måste »nysa och prusta» fram denna
kritik. Skada emellertid att man ej känner något vidare om det tillämnade föredraget. En anmälan af Berlioz’ verk i
Berliner-Musikzeitung öfverensstämde emellertid ej med hans egen åsigt, hvarför förläggaren af honom förklaras för »en half kristen . och hel jude».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
