Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der lion vunnit stora sympatier. I
Nizza har konstnärinnan bland annat
sjungit Desdemonas parti i Verdis
»Otello» samt donna Annas i »Don
Juan» med mycket beröm af kritiken,
som tillerkänner henne »ett
beundrans-värdt dramatiskt temperament och en
utmärkt stämma af särdeles behaglig
klangfärg», ett omdöme, som tycks
öfverensstämma med hvad Heugel i
Paris yttrade om henne till Massenet
och Coloune: »Hon sjunger icke bara
med rösten utan äfven med hufvudet
och hjertat».
Ehuru fröken Strakosch, såsom man
finner, ännu endast några få år verkat
som lyrisk artist, är hennes repertoar
redan ganska aktningsvärd. Utom de
nyss nämnda rolerna Desdemona,
Na-nett a, donna Anna och Elsa upptager
hennes repertoar hittills, hvad vi känna:
Margareta i »Faust», Mignon, Santuzza
i »Cavalleria rusticana», Amalia i
Verdis »Maskeradbalen», Leonora i
»Trubaduren», Valentine i »Hugenotterna»,
Violetta i »Traviata», Rachel i
»Judinnan», Elisabeth i »Tannhäuser», Siael
i »Vännen Fritz», Manon i Massenets
liknämnda opera samt Julia i Gounods
»Romeo och Julia».
Vårt eget iutryck af det gästspel,
fröken Strakosch här börjat, få vi
tillfälle att i vår redogörelse för
operaföreställningarna meddela.
Beethoven som lärare, virtuos
och dirigent. I
I r 1801 kom Ferdinand Ries
till Wien. Tretton år förut
ijj ^ hade hans far bistått
Beethovens familj i nödens stund. Derför
trodde sig sonen kunna räkna på att
bli väl emottugen af mästaren. Ett
bref från fadern tjenade honom till
rekommendation. Beethoven var just
sysselsatt med sitt oratorium »Kristus
på Oljoberget». Han tog emot
bref-vet, läste igenom det och sade derefter
till Ries: »Jag kan inte svara er far
nu. Men skrif till honom, att jag har
icke glömt den skuld, hvari jag står
till honom. Då ger han sig nog
tillfreds.»
Från den stunden tog sig Beethoven
an den unge Ries, den ende egentlige
elev han haft. Han afbetalade till
sonen den tacksamhetsskuld, hvari han
stod till fadern. Helt säkert
begagnade han sig också af hans hjelp vid
notkorrigering och kopiering, men detta
var en god öfning för hans protegé.
Och Ries berättar sjelf, att när han
hade knappt med pengar, Beethoven
af sig sjelf ofta lemnade honom bjelp.
»Han höll verkligen af mig», — så
lyda Ries’ egna ord. Vid många
tillfällen har han visat mig ett i sanning
faderligt deltagande.»
Om sin lärare berättar Ries följande:
»När Beethoven gaf mig lektioner,
var han särdeles tålmodig, något som
annars icke var hans starka sida. Jag
spelade, och Beethoven komponerade
eller företog sig något annat. Då och
då kom han fram till mig, men sällan
höll han ut med att sitta stilla under
en halftimmes tid.» Ofta lät han
honom taga om ett stycke tio gånger,
innan han blef nöjd. Den sista
variationen op. 34 måste Ries spela igenom
från början till slut sjutton gånger.
Med tekniska fel såg han igenom
fing-rarne; desto mera nogräknad var han
med uttrycket och föredraget. De förra
kunde vara tillfälliga, men de senare
hade att göra med smak och begrepp.
Först när eleveu hade öfvervunnit
tekniska svårigheter, begynte det
egentliga studiet af föredraget. Mindre fel
gåfvo ej anledning till afbrott. Först
vid styckets slut kom han med sina
i anmärkningar
Ries var ofta hos sin lärare äfven
när denne vistades på landet, då han
ledsagade honom på hans utflykter.
Ries var jude. Det hade mera bety- j
delse då än nu, men för den frisinnade
Beethoven hade det ingenting att
betyda.
Stundom plågade den misstrogue
mästaren eleven med sina egenheter.
»Till detta Andante» (ur C-dur-sonateu
op. 53), berättar Ries, »knyta sig för
mig några ledsamma minnen. Då
Beethoven — för första gången — spelade
det för min vän Ivrumpholz och mig,
grep det oss djupt, och vi släppte
honom ej förrän han spelat det ännu
en gång. På hemvägen kom jag förbi
furst Lichnowskis bostad Jag gick
in för att berätta honom om
Beethovens nya härliga komposition och blef
nu tvungen att spela stycket för
honom, så pass jag kom ihåg det. Då
det mer och mer under spelandet trädde
fram i minnet för mig, så nödgade mig
fursten att spela det ännu en gång.
Och på så sätt kom han också att lära
sig något deraf.
För att öfverraska Beethoven, gick
fursten till honom dagen derpå och
sade, att han också hade komponerat
något, och det var alls inte så dåligt.
Beethoven sale rent ut att han icke
ville höra det. Emellertid satte sig
fursten ändock ned vid pianot och
spelade till komponistens stora
förvåning ett stycke ur Andantet.
Beethoven blef ytterst uppbragt deröfver.
Denna händelse föranledde att jag ej
mer fick höra honom. Han ville sedan
aldrig spela i min närvaro och
fordrade flere gånger, att jag under det
han spelade skulle lernna rummet. En
dag var ett litet sällskap samladt till
frukost hos fursten. Äfven Beethoven
och jag voro med. Det föreslogs då
att åka hem till denne för att få höra
hans då ännu icke uppförda opera.
När vi kommit till Beethoven, begärde
han att jag skulle gå min väg. Då
alla de närvarande förgäfves gjorde
honom framställningar att jag skulle
få stanna, måste jag med tårar i ögo- j
nen åtlvda honom. Hela sällskapet
märkte hur det grep mig. Furst
Lich-nowski gick ut efter mig. Han ville
ställa saken till rätta, efter som han
var skuld till det hela, och bad mig
vänta i det yttre rummet. Men detta
förbjöd mig stoltheten och mina kränkta
känslor. Sedermera fick jag höra, att
fursten med häftighet utfarit mot
Beethoven öfver hans beteende och
framställt, att det dock var kärlek till hans
verk, som var skuld till det förefallna
och som förorsakat hans vrede emot
mig. Dessa föreställningar ledde
emellertid ej till något annat, än att han
nu icke heller ville spela för
sällskapet.»
Den snarstuckne mästaren var det
icke lätt att umgås med. Ej
underligt derför, att det goda förhållandet
mellan lärare och lärjunge stundom led
deraf.
Jéröme Napoleon ville fästa
Beethoven vid sig som kapellmästare.
Konungen af Westphalen hade ej mycket
sinne för musik. Blanginis smäktande
duetter voro för honom det främsta af
allt. Men man hade omtalat för
honom Beethoven som en »distinguerad»
musiker, alltså satte han sig i
förbindelse med honom. Anbudet frestade
emellertid ej Beethoven, och då han
definitivt afslagit det, vände man sig
till Ries. Han hade nog lust att
mottaga befattningen och begaf sig derför
till Beethoven att höra hans mening.
Denne hade redan fått nys om saken
och, misstänksam som han var,
inpräglade sig hos honom den
föreställningen, att det var ränker med i
spelet. Under tre veckor nekade han att
taga emot Ries. Hans bref sände han
obrutna tillbaka. Då den olycklige
eleven uppsökte honom på en
spatser-tur, ville han icke höra på hans
förklaringar. »Ni tror sålunda», sade
han blott i den mest hånande ton,
»att ni kan åtaga er ett värf, som
man erbjudit mig?» Till sist banade
sig Ries väg till sin lärare med våld.
Efter att ha öfvermannat tjenaren, som
ville hålla honom tillbaka, trängde hau
in i mästarens rum, och det kom till
en förklaring mellan dem. Beethoven
insåg, att han med orätt misstänkt
Ries för att bakom hans rygg ha sökt
tillskansa sig platsen. Han använde
nu hehi sitt inflytande på att skaffa
sin käre elev den plats han
eftersträf-vade. Det var dock nu för sent;
platsen var redan bortgifven.
Sådana små slitningar hade ej
mycket att betyda. Alla som umgingos
med Beethoven fingo då och då känna
på hans lättretlighet och misstänksamma
natur. 1 sjelfva verket rådde det bästa
förhållande mellan läraren och eleven.
Till sin död behöll Beethoven
vänskapliga känslor mot Ries. Sin aktning
bevisade han honom ofta med att
tillegna honom arbeten. Och Ries å sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
