Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sida lemnade många vittnesbörd om
hängifvenhet och aktning för sin store
lärare.
Beethovens andre och siste elev var
erkehertig Rudolf, sedan biskop af
Olmütz och kardinal. Han var
kejsarens yngste broder och född år 1788.
Dessa lektionstimmar togo naturligtvis
mycken tid från Beethoven. De lade
så mycket mera beslag på hans
krafter, som han emot fursten måste visa
all slags hänsyn, något hvarmed han
annars icke befattade sig. Etiketten
generade honom emellertid föga.
För-gäfves sträfvade hofmarskalken att få
honom till att rätta sig efter
ceremo-nielet. Beethoven blef snart led vid
dessa predikningar och förklarade
erke-hertigen rent ut, att han hyste all
möjlig respekt för denne personligen, men
alla dessa föreskrifter och anvisningar
voro honom odrägliga. Erkehertigen
fann detta ganska lustigt och
instruerade sin omgifning, att den skulle låta
Beethoven vara i fred och sköta sig
scm han sjelf fann för godt.
Likväl betraktade mästaren sin
vandring till kejsarpalatset som en tung
pligt, den nödtvång ålagt honom, och
han beklagade sig ständigt öfver sin
besvärliga »tjenst vid hofvet».
Erkehertig Karl var den ende, som tordes
vara närvarande vid lektionerna.
Endast inför hjelten från Aspern kände
sig Beethoven icke generad.
Redan före 1804 hade, som det
synes, umgänget mellan Beethoven och
erkehertig Rudolf begynt, och
undervisningen varade bevisligen till in på
året 1824, kanske ändå längre. Ar
1823 skrifver Beethoven: »Käre Ries,
kardinalen stannade här i fyra veckor.
Under denna tid måste jag hvar dag
gifva 2 Vä. ja 3 timmars undervisning.
Det beröfvade mig mycken tid. Ty efter
ett sådant arbete är man knappt i stånd
att tänka, än mindre skrifva.»
Följande året måste han gifva
honom dagligen två timlektioner. »Det
upptager mig så mycket», klagade han,
»att jag nästan blir oduglig till allt
annat. Likafullt kan inkomsten deraf
ej ge mig min utkomst. Det kan
endast min penna. Och så tager man
hvarken hänsyn till min helsa eller
min dyrbara tid.* . . . Jag är omtyckt
och man visar mig stor ära, men det
kan man ej lefva af ...»
(Forts.)
––0—
Den Berlinska filharmoniska
orkesterns femte konsert
i Köpenhamn.
»k|/vF onsertpalæets store Sal» var i
tisdags afton den 28 april till
sista plats besatt af en animerad pu-
* Vid dessa utbrott, som forskri lya sig
frän hans olvckligaste tid, får man nog taga
hänsyn till Beethovens lynne och retlighet.
blik, som med stort intresse afvaktade
den femte och sista af de tyska
instrumentalkonserterna, hvilken uteslutande
skulle upptaga kompositioner af
Edvard Grieg och af honom sjelf
dirigeras. Så väl den förnäma som den
konstnärliga verlden var vid tillfället
företrädd af framstående
representanter. Endast de kungliga voro ej
närvarande, antagligen till följd af förbe
redelser till den stundande furstliga
förmälningen. I artistlogen syntes den
gamle professor Hartmann med vanlig
liflig vigör, kapellmästare Johan
Svendsen i samspråk med fru Grieg och
bakom dem den store borgmästaren i
Stavanger, Alexander Kielland m. fl.
celebriteter.
Så ljuder en kraftig applådsal fva
och fram träder aftonens dirigent.
Artigt besvarade han publikens
intensiva hyllning.
Edvard Grieg har pä de sista
åren åldrats mycket. De
distingue-rade anletsdragen hafva blifvit skarpa,
den lilla magra gestalten ter sig mera
spenslig och framåtlutad än förut, och
det ned på axlarne hängande yfviga
håret är nu starkt gråsprängt. Ehuru
endast 54 år ser han ut att vara ett
godt stycke öfver 60. »Hur kan en
så stor själ få rum i en sä liten kropp!»
yttrade en person, när han första
gången såg Carl Maria von Weber. Det
samma är man färdig utbrista, då
man ser Grieg. Men man förstår det,
då blicken möter de stora själfulla
ögonen, hvilka tydligt visa den
inneboende »gnistan» och en ännu
obruten ungdomlig kraft. Fattar han så
taktpinnen och bringar orkesterns
toner till lif, då framträder hans
individualitet stor och väldig, och man
gripes med oemotståndlig hänförelse
af hans mäktiga ande. Då är han
»sig selv nok» och kan med Peer
Gynt säga: »Her er mit kejserdome»!
Nobelt och värdigt markeras
taktslagen, än med små graciösa rörelser,
preciserande rytmernas insnitt och fina
skiftningar, än liksom utmejslande i
stora drag den stegrade lidelsens styrka
och uttryck. Programmet var i
sanning Griegs egen musikhistoria. Det
subjektiva från hans konstnärslifs olika
skeden framträdde alltid: först
ungdomligt sjudande med omedelbar
inspiration, så manligt tolkande det djupa
som det friborna och till sist det mera
resignerade och spekulativa, men
genom allt, som en röd tråd gående,
denna varma, liffulla nationella känsla.
Konsertens karaktär tillät honom ej
göra sin konstnärlighet gällande der
den kanske hade sin egentliga pondus,
nemligen i romansen.
Mest dominerande i de nuvarande
numren var hans undersköna och
härliga A-moll konsert. Solot i densamma
utfördes af hr Busoni med väl
genomtänkt och i tekniskt hänseende väl
utfördt föredrag, men torrt och utan
den poesi, af hvilken kompositionen
är så genomträngd från början till
slut.
Solisten (hr Bielefeldt) i
manskörerna ur »Sigurd Jorsalafar» med
or-kesterackompagnement lyckades ej
heller till fulio lösa sin uppgift Den
innestängda glanslösa stämman kunde
ej gifva det för öfrigt musikaliska
föredraget den glöd och det lif som
betingades af dess innehåll, och sångarens
höga a t. ex. var rent af oskönt.
Andra kören, Kongekvadet, fick ett
utförande vidt skildt från den gängse
uppfattningen, såväl med hänsyn till
tempi som andlig innebörd. Det var
nu ett gripande och sublimt uttryck
för verklig nationell äres-fölelse.
Hur i hög grad förtjenstfulla
orkesterns prestationer än voro, hvilade
dock öfver dem en viss matthet, något
som ej är förvånansvärdt, om man
besinnade hur strängt anlitad den varit
med dagliga repetitioner och konserter
under sin vistelse i Köpenhamn.
Studenternas körsång var äfven
synnerligen förtjenstfull.
Publikens hänförelse var stormande.
Applåderna och bravoropen hotade
ibland att aldrig taga slut och till sist
bringade publiken stående sina
ovationer, en uppmärksamhet, som på samma
sätt besvarades af alla de
konserte-rande.
»Lefve Grieg» skrek entuiastiskt
någon bland åhörarne. »Den
uppmaningen är öfverflödig, ty han lefver
nog ändå och många på honom»
ropade en annan lika högljudt. Han
hade rätt, ty om cck det
epigonmes-siga lifvet snart dör, lefver dock alltid
det ursprungliga, när det som hos
Grieg bär skönheten på sitt änne. Det
är då oforgängligt.
Gösta Gr.
®
Musikpressen.
På Elkan & Schildknechts förlag har
utkommit:
För piano, två händer:
Gluck, Chr.: Musik ur Vårdrottningen.
Pris 1 kr.
Rubinstein, A.: Rive. Angeligue, op. 10
nr 22. Pris 1 kr.
För en röst med piano:
Gluck, Chr.’: Sånger ur Vårdrottningen.
Pris 1 kr.
Barnby, J.: När floden bryter in,
Romans för mezzo-sopran (b—ess eller gess).
Pris 50 öre.
För sopran och alt:
Gluck, Chr.: Duett ur Vårdrottningen.
På Carl Gehrmans förlag har
utkommit:
För piano, två händer:
Hallén, Andreas: Vasa-Marsch nr
Festspelet »Gustaf Vasas saga».
Arrangement. Pris 75 öre.
Sjögren, Emil: Två Polskor från Delsbo
och Dalarne. Pris 50 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
