Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gör konstvännen i så hög grad
beroende af en mellanhand som musiken.
Deraf kommer det ständiga kriget
mellan konstnärerna och konstvännerna.
De förra vilja icke spela det som de
senare vilja höra. Der kommer pianot
till hjelp. Medelst detta kunna vi
för-värfva oss en vidsträckt kunskap om
litteraturen, och det som annars skulle
vara för några få utvalda möjligt,
nämligen att förskaffa sig en omfattande
och historisk-musikalisk bildning, det
blifver dermed en möjlighet i de
vidsträcktaste kretsar. Vi kunna stifta
bekantskap med hvem vi önska, utan
konstnärens mellankomst, vi kunna
spela det sjelfva. Om än
bekantskapen är något ytlig, den blir ändå gjord
och ger oss en rätt tillfredsställande
karaktersbild. Härmed hänger
pianolitteraturens ofantliga tillväxt
tillsammans. Pianoarrangementerna af opera-,
orkester- och kammarmusik i förening
med det för sjelfva pianot komponerade
ger denna litteratur sin enorma
öfver-vigt.
Pianot är den musikaliska skolans
instrument. Utan detta skulle vi i
tekniskt hänseende aldrig ha kommit
så långt, som vi nu äro. Redan i
medeltiden blef dess föregångare
nyttjad i didaktiskt ändamål. Parallel
med klaverets utveckling går
harmoniens och notskriftens. De hvita
tangenterna representera den gamla
musiken, de svarta den moderna. All
grekernas, de gamla och
medeltids-komponisternas musik låter sig spelas
på de hvita tangenterna. En senare tid
tillade de kromatiska tonerna. Pianot
är likväl ännu icke fullkomnadt, det
angifver ännu icke fjerdedelstoner, men
detta oaktadt är det undervisningens
vigtigaste instrument, utan hvilket
ingen modern konstnär kan reda sig.
Pianot är hemmets instrument. Förr
var det harpan, lutan och gitarren,
ora också ej till den grad allmänt, som
nu är fallet med pianot. En
jätteindustri har utvecklat sig och bildar
en kapitalmakt, emot hvilken hvarje
sträfvan att inskränka pianots område
skall stranda. Det har utvecklat sig
från en auspråkslös början.
Hackbrä-det, spinetten, klavicymbalen har
förvandlats till det klangfulla pianot eller
flygeln. Pianot kan dock aldrig blifva
oss en sådan vän som violinen, hvilken
förädlas med åren och ärfves från slägt
till slägt, medan pianot förlorar sig
med tiden. Kanske har man ej heller
med pianot som med violinen nått
byggnadsteknikens höjdpunkt, så att
spelets teknik och kompositionssättet
ännu kan undergå förändringar. Häri
kan man också söka grunden till det
hos många bristande sinnet för äldre
pianokompositioner. Man förstår icke
att återgifva dem efter deras rätta
karakter, öfverensstämmande med deras
historiska betydelse. Vid pianot
her-skar framför allt det moderna. Detta
förgriper sig på litteraturens skönaste
perlor, ombildar dem, moderniserar
dem, såsom det heter, och lyckliggör
dem sålunda med den moderna
teknikens härligheter, så att de knappast
kännas igen — till skada för den sanna
konsten.
Pianot är kvinnornas instrument och
spelar en vigtig rol i det stora sociala
spörsmålet om kvinnans arbetsfält.
Der-vid främjes åter en viss ensidighet, i
det andra instrument nästan utan
undantag få vika för pianots fullständiga
öfvermakt, och musiken, som
egentligen är en sällskaplig konst, mer och
mer förlorar denna egenskap, hvarvid
en ansenlig litteratur, som stöder sig
till dtnna, ligger glömd och begrafven
under bibliotekernas dam. När i den
allra sista tiden kvinnorna synas börja
hålla sig till violinen i större antal,
må man helsa denna omständighet med
glädje och hoppas, att de undanskjutna
stråkinstrumenten åter skola göra sin
rätt gällande och vinna en, om också
blygsam, plats vid sidan af pianot, som
så mäktigt griper kring sig.
Pianot är vidare det omusikaliska
folkets instrument, emedan det mer än
något annat kan skyla den bristande
begåfningen. På intet annat
instrument kan uppnås en så bedräglig
dressyr. Derför uppstår denna mängd af
intetsägande, på den allra ytligaste
effekt beräknade musikstycken, öfver
hvars tillkomst och stora användande
man ständigt kan förundra sig. Men
när kommer väl den tid, då den
talanglöse låter sin fåfänglighet ge vika för
den verkliga kallelsen? Hur glädjande
vore ej detta för konsten och för —
grannarne!
Pianot är ett nödvändigt ondt. Men
hvad skulle det blifva af musiken utan
detta? Att det är ett sant godt, när
det håller sig inom sina gränser, det
medgifves, men när det går utöfver
dessa, blir det en plåga. Och detta
oaktadt stå vi alla, vare sig vi älska
eller hata det, om vi betrakta det som
en trogen och trösterik vän eller som
en fridstörande, olidlig fiende, till en
viss grad under dess välde.
Om ledmotiv.
Ur »Musikaliska Studier» af Adolf Lindgren.
fnder rubriken »Litteratur» har på
ett annat ställe i detta nummer
•§■ dr Lindgrens ofvannämnda nyss {
utkomna bok anmälts och för dess in- |
nehåll redogjorts. Såsom ett prof på
innehållet i densamma taga vi oss
friheten att här nedan ur uppsatsen »Om
ledmotiv» göra ett utdrag, innefattande j
slutet af denna:
Bland de talangfullaste försvaren för
Wagners ledmotiv hör onekligen det
dithörande kapitlet i Karl Gjellerups
äfven i öfrigt märkliga hok »Richard
Wagner i hans hovedværk Nibeiungens
Ring». Det torde därför befinnas
lämpligt att anknyta det följande
resonneman-get vid dess satser, och tillåter jag
mig till en början reproducera hvad
jag för flera år sedau på annat ställe
yttrat därom (Ur Dagens Krönika, maj
1891):
Om Gjellerup visserligen är mera
underhållande än outhärdligt snustorra
ledmotivsportmän sådana som Wolzogen
eller Heintz, så är han deremot i själfva
redogörelsen för Nibelungendramerna
icke så lättläst som t. ex. Richard
Pohl, kanske derför att denne
mestadels lämnar åsido alla dessa
ledmotiv-recept, hvilka så ofta påminna om
apotekens: 5gram urmotiv, 10 gr.
gudaskym-ning, 1 gr. matta völsungen, 100 gr.
världsarf — miscetur, detur, signetur,
en matsked i minuten.
Men i alla fall har Gjellerup som
sagdt äfven på tal om ledmotiv sina
stora förtjenster. Redan det att han
reducerar Wolzogens 90 ledmotiv till
40, är en god gärning, som i himlen
helt visst skall tillräknas honom som
förtjenst och minska skärseldens kval
för de oomvända, Och utredningen af
ledmotivets verkan på sinnet och
minnet är mycket riktig, som grundad på
lagen om idéassociationer. Skada blott,
att förf. icke inser, att denna lag
ingalunda hindrar, att förbindelsen mellan
idén och motivet från början mycket
väl kan bero på blott »vilkaarlig
overenskomst», ehuru sinnet sedermera
genom att ofta finna dem tillsammans
vänjer sig vid att anse dem
oskiljaktiga. Undertecknad kan aldrig känna
lukten af bränd torf utan att erinras
om en viss sommar i Marstrand, då
denna lukt ovanligt ofta förnams
der-städes, ditförd af landvinden; men
i-gen lär väl derför kunna påstå, att
Marstrand och bränntorf ega något inre
och nödvändigt sammanhang, utan
idéassociationen är från början alldeles
tillfällig. På samma sätt finns intet
karakteristiskt sammanhang mellan
åtskilliga af Wagners begrepp och hans
motsvarande musikmotiv, t. ex. mellan
Wotans spjut (eller fördrag) och den
alldeles likgiltiga skala, som blifvit
kallad spjutmotiv (eller
fördragsmoti-vet), men då åhöraren ofta förnimmer
dessa saker tillsammans, så vänjer han
sig vid att inbilla sig finna ett
symboliskt sammanhang mellan dem. Det
är på denna psykologiska upptäckt,
som Wagner grundat sitt system af
ledmotiv såsom enda bärare af den
musikaliska karakteristiken,
Men värre är, att Wagner själf
säkert icke alltid menat såsom ledmotiv
hvad hans tolkare behagat kalla så.
Det händer ju hvilken kompositör som
helst — och i synnerhet en så
monoton och starkt individuell som Wagner
— att han upprepar sina motiv af
rent symfoniskt behof, utan att derför
behöfva misstänkas lägga en symbolik
under upprepningen. An mer, man
har bevis på, att Wagner alls icke af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
