Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller Warschau, i Paris eller
Edinburgh, är han alltid densamme, den
mest fulländade, ehuru kanhända icke
den mest lysande virtuos, den mest
sympatiske tolk af sina egna
kompositioner ocb kvinnornas förklarade
gunstling. Samma sällsamma företeelse
erbjuda dessa kompositioner. Man finner
här få spår till förändring eller
utveckling, sådana som vi kunna iakttaga
hos nästan alla andra mästare. Man
har delat Beethovens verk i tre
hvarandra olika perioder, och det är icke
lätt att märka, att kompositören af
»Rienzi» var densamme, som satt i to
ner »Tristan och Isolde» eller
»Valky-rian». Men Chopins första verk visar
fullkomligt samma egenheter som hans
sista; man kan icke upptäcka några
stora tekniska framsteg. Men ej heller
kunna vi varseblifva minsta tecken till
en konstnärlig »Sturm und Drang».
Chopin tillgrep liksom instinktmessigt
den passande formen för att uttrycka
sina tankar, och denna ändrade han
aldrig, lika litet som han ändrade
tankarne sjelfva. Hos en mindre
framstående man skulle detta ständiga
upprepande af samma tema hafva ledt till
entonighet; hos honom föranledde det
en koncentrering af den bästa verkan.
Med undantag af Heine och kanhända
Sappho, är Chopin det mest fulländade
förkroppsligandet af lyrisk begåfning
i egentlig mening, som konsthistoiien
har att uppvisa.
Att i ett sådant konstnärslif af en
sådan grundform kärleken skulle ingå
såsom en vigtig beståndsdel, är helt
naturligt. En öm och ren böjelse är
i sjelfva verket det mest intressanta
från Chopins tidigare ungdom. Dess
föremål var Constance Gladkowska, en
begåfvad sångerska, i hviltcen
konstnären så väl som mannen hade funnit
sitt ideal. Vid hennes omnämnande
för hans förtrognaste vän, Titus
Woy-ciechowsky, är det som Chopins bref
uppnå vältalighet, nästan patos. På
samma gång är det betecknande för
hans tystlåtna och inåt rigtade natur,
att ett halft år förflöt innan han
någonsin talade hvarken till henne eller
om henne. »Om henne drömmer jag
alla nätter», skrifver han, »men icke
en stafvelse har jag utbytt med henne.
Med tanken på hennes ljufva väsen
skref jag adagiot i min nya konsert
(i Ess moll, op. 11) och denna morgon
valsen, som jag skickar med detta
bref.» Denna tillförlitliga
underrättelse, hvad beträffar ett konstverks
källa i upphofsmannens inre, är
oskattbar. Huru många orimliga gissningar
och dumma anekdoter kunde man ej
hafva besparat sig, t. ex. i fråga om
Beethoven, genom några få korta
antydningar af detta slag! Men följande
ställe i samma bref är knappast
mindre rörande. — »Ack, huru bittert är
det att icke hafva någon att dela sin
sorg och glädje med! Huru förfärligt
att känna sitt hjerta nedtryckas och
icke hafva någon själ i sin närhet,
som kan höra ens klagan! Du vet,
hvad jag menar. Ofta har jag sagt
mitt piano allt, som jag önskade säga
dig.» Och hvad kan vara mera
förtjusande än följande prof på
ungdomlig känslosamhet, som förekommer i
ett annat bref till samme vän. — »I
förgår åt jag middag tillsammans med
fru Beyer, hvilkens namn också är
Constance. Jag är gerna tillsammans
med henne, om också icke för annat
än detta outsägligt kära namn; jag
gläder mig äfven, när jag på en af
hennes servietter eller näsdukar ser
namnet Constance broderadt.» Huru
det närmare förhöll sig med denna
kärlek, känna vi icke mycket till.
Constance synes hafva besvarat sin
ungdomlige tillbedjares känsla, och hon
gaf honom vid något tillfälle en ring,
som Chopin förvarade såsom han skulle
hafva gjort med sin helgonbild. Om
de hade ingått någon bestämd
förlof-ning, synes vara tvifvelaktigt; visst är,
att Chopins familj ganska förståndigt
satte sig emot en förbindelse, som icke
kunde annat än blifva ett allvarligt
hinder för en ung konstnärs bana;
lika otvifvelaktigt är, att det var
fästmön och icke Chopin, som gjorde Blut
på den hemliga förbindelse, af hvad
beskaffenhet den nu än må hafva varit,
som kan hafva funnits emellan de
älskande. Ar 1832 gifte hon sig med
en annan, till icke ringa sorg för sin
tillgifne och en lång tid otröstlige
älskare. Inför detta verkliga
sakförhållande förfaller till intet Liszts
romantiska berättelse om en trogen, ehuru
öfvergifven flicka.
Men vi gå händelserna i förväg.
Emot slutet af 1830 bjöd Chopin ännu
en gång, och det den sista, farväl till
sitt hem och begaf sig åter till Wien.
Det var under sin vistelse i denna
stad, som han mottog underrättelsen
om polska revolutionen, hvilken helt
naturligt gjorde ett djupt intryck på
honom. Titus Woyciechowski lemnade
med ens Wien, der han hade
uppehållit sig med sin vän, och tog tjenst
i upprorsarmén, och Chopin kunde
endast genom sina föräldrars enträgna
önskan hindras från att taga samma
steg, för hvilket hans svaga helsa
gjorde honom helt och hållet olämplig.
Ehuru i regeln alldeles likgiltig för
politiken, följde han dock
krigshändelserna med den yttersta oro, och en
af hans mest vemodiga och vackra
»étuder», den i C moll, vanligen kallad
»Revolutionen», säges hafva blifvit
skrifven strax efter sedan han
mottagit underrättelsen om Warchaus
intagande af ryssarne. Under dessa
omständigheter kan det i förstone tyckas
besynnerligt, att han i sina bref från
den tiden föga sysselsätter sig med
dagens händelser. Meu Karasowski
förklarar, att patriotiska utgjutelser af
detta slag kunde hafva blifvit farliga,
i händelse af en af dessa husvisitatio-
ner, som ryska polisen ofta gjorde hos
de missnöjda. Många af dessa bref
blefvo derföre genast uppbrända af
Chopins vänner; andra kommo aldrig
fram till dem. Ur ett, som undgick
förstörelsen, må följande karakteristiska
ställe anföras: — »Ännu en gång
omfamnar jag dig (hans vän Titus). Du
går ut i kriget; återvänd som öfverste!
Må allt få en lycklig utgång! Ilvarför
kan jag icke åtminstone få vara din
trumslagare?»
I juli 1831 reste Chopin från Wien
till Paris eller rättare sagdt till
London ; ty det tycktes hafva varit hans
afsigt att stanna i Paris endast en
kort tid, och i hans pass voro skrifna
orden »passant par Paris å Londres».
Liszt berättar, att flera år längre fram,
då Chopin ständigt uppehöll sig i den
franska hufvudstaden, plägade han
leende säga, »jag befinner mig i Paris
endast på genomresa». Till en början
visade det sig dock, som om detta
yttrande skulle få tagas mera efter
orden. Chopins mottagande i Paris
var ingalunda så gynsamt, som han
och hans vänner torde hafva väntat.
Konstnärer, som voro honom mycket
underlägsna, men som redan vunnit
ett stadgadt rykte, sådana som
Kalk-brenner, Herz med flera, hade dragit
den allmänna uppmärksamheten på sig.
Deras lysande tekniska färdighet kunde
lättare tilltala den stora massan än den
spirituella skönheten i Chopins anslag.
Dessutom lände hans fördelaktiga
omnämnande i de tyska tidningarne
honom till föga gagn hos de högdragna
parisarne. .Ej underligt alltså, att
Chopins första konsert alldeles slog
fel, åtminstone i finansielt hänseende.
Hans landsmän, det är visserligen sant,
voro närvarande och applåderade; men
den franska publiken lyste genom sin
frånvaro. Lätt modfäld, tänkte
Chopin på att gifva spelet förloradt. Liszt,
Hiller och andra vänner försökte
för-gäfves att trösta honom. Han tvekade
emellan att återvända hem eller begifva
sig öfver till England, möjligtvis till
Amerika. Då framträdde oförmodadt
på scenen en deus ex machina i den
ståtliga skepnaden af baron Rothschild.
Vid en af hans mottagningar spelade
Chopin några dagar före sin tillämnade
afresa; och det var här som han, under
beskydd af den intagande och högt
bildade värdinnan i huset, blef bekant
med la haute volée i Paris.
Ögonblickets hänförelse gjorde honom
inspirerad; han spelade och improviserade
såsom han aldrig förut gjort.
Öfver-raskningen, förtjusningen var allmän;
och hans framgång blef lika varaktig
som d9n var lysande. Hädanefter var
hans ställning i Paris betryggad. Hans
konserter, så ofta som han kunde
besluta sig till att offentligen uppträda,
voro till trängsel besökta, hans
kompositioner efterfrågades begärligt af
förläggarne, och välbetalta, högt
uppskattade lektioner utgjorde en ständig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
