Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nande de sköna englar, som blifvit
skapade i fantasien af den frommaste
bland målare. Utan tvifvel trodde han
henne vara en himmelsk uppenbarelse.
När krisen ett ögonblick släp te
honom, bad han henne sjunga; de trodde
honom först vara gripen af yrsel; men
han upprepade ifrigt sin bön. Hvem
skulle hafva vågat motsätta sig hans
önskan? Pianot rullades från salen till
hans sängkammardörr, hvarefter hans
talangfulla landsmaninna sjöng med
en röst, atbruten af snyftningar, och
under det tårar strömmade ned för
hennes kinder. Denna vackra röst
hade aldrig förut uppnått ett uttryck,
så fullt af den djupaste patos. Han
tycktes lida mindre, då han hörde
henne. Hon sjöng d6n berömda
sången till den heliga jungfrun, som en
gång säges hafva räddat Stradellas lif.
»Huru skönt!» utropade han. »Min
Gud, huru utomordentligt skönt! Om
igen — om igen!» Ehuru
öfverväldi-gad af rörelse, hade grefvinnan det
ädla modet att villfara en väns, en
landsmans sista önskan. Åter satte
hon sig ned vid pianot och sjöng en
hymn af Marcello. Då Chopin åter
kände sig sämre, grepos alla af
fruktan, och kastade sig ned på sina knän;
ingen vågade tala; den andaktsfulla
tystnaden afbröts endast af grefvinnans
röst, hvilken liksom en himmelsk
melodi sväfvade öfver de suckar och
snyftningar, som utgjorde dess tunga
och sorgliga ackompagnement på
jorden. Det var i skymningsstunden;
ett slocknande ljus kastade sina
hemlighetsfulla skuggor öfver denna dystra
tafla; Chopins syster, som låg kcäböjd
vid hans 3äng, grät och bad och
lem-nade ej ett ögonblick denna bedjande
ställning, så länge hennes älskade
broder ännu andades.»
I två dagar efter denna scen låg
Chopin i dvala. Största delen af denna
tid var han utan medvetande; men
under en ljus mellanstund mottog han af
en polsk abbé den katolska kyrkans
sista sakrament. Han dog den 17
oktober 1849 i armarna på sin mest 1
afhållne lärjunge, Gutmann. Hans
sista medvetna rörelse var att kyssa
denne väns hand till tacksamhet. Hans
kropp öfverhöljdes bokstafligen med
blommor, i synnerhet med hans
älsk-lingsblommor violerna. När Chopin
nitton år förut lemnade sitt
fädernesland, tog han från sin födelseby Wola
en hand full polsk jord. Denna
ströddes på hans kista, när den
nedsänktes i grafven. Han hade uttryckt
denna önskan kort före sitt slut. Han
begrofs på Péie Lachaise närmast Bei- j
lini, som han mycket älskat i lifvet.
Chernbinis graf är på andra sidan.
Porträttet i basrelief på hans grafsten
är af Clesinger, George Sands
svärson.
Ett intryck från Bayreuth.
llpie Figaro i Paris innehöll för någon
pys| tid sedan en artikel af Jules
T ™ Roche, benämnd »I Bayreuth»
och betecknande nog för de
erfarenheter, som säkerligen mer än en gjort
af wagnerföreställningarne derstädes.
Sedan man sagt Jules Roche —
berättar Allgemeine Musikzeitung — att
det vore omöjligt att få något riktigt
begrepp om Nibelungenringen utom i
Bayreuth, så for han verkligen till
Bayreuth. Men först här blefvo för
honom de redan vid librettens
genomläsande observerade luckorna och
motsägelserna i karakterer och handling
riktigt påtagliga. Just det omedelbara
uppförandet af de fyra styckena efter
hvarandra bragte dessa svagheter till
hans medvetande i så hög grad, att
han ej längre liksom förut kunde få
dem öfverskylda genom musiken, i
hvilken Roche är obetingadt förälskad.
Och så underkastar han dikten en
dräpande kritik.
Först påvisar han huru inkonsekvent
och motsägande skalden förfar med
sjelfva ringen, i det denna än ger
tillkänna sin makt, än icke, allt som det
passar honom. Och Wotan — hvad
är det för en gud? Hvad vill han?
Hvad gör han? Jo, han ljuger, han
är vinningslysten, han går ut på
äfven-tyr, han är utan storhet, utan adel,
han har hvarje ögonblick en ny åsigt,
han är blottad på godhet, rättvisa och
kraft, och hans fru Fricka, en
svartsjuk husmor, drager honom vid näsan
— just en skön gudakonung! Han
uthärdar ej ens aflägset någon
jem-förelse med den Jupiter, som kom
olympen att bäfva blott genom en
blinkning. Jupiter hade aldrig
behandlat sin älsklingsdotter Minerva så
tölpaktigt, fegt och enfaldigt som
Wotan behandlar Briinnhilde. Och
Brünnhilde, den enda ädla och rena
gestalten i detta sällskap af banditer,
straffas emedan hon kände medlidande,
emedan hon alltför troget ville utföra
sin faders sanna och innersta tankar,
emedan hon var kärleksfull, ja alltför
mycket, emedan hon försvarade
oskulden och beskyddade svagheten (här gör
Allgem. Musikzeitung vid sitt citat
några frågetecken, men med orätt, ty
det var verkligen Wagners åtminstone
ursprungliga mening att Siegmunds och
Sieglindes förbindelse icke var något
brott).
Sedan Jules Roche på detta sätt
framhållit orimligheterna och
motsägelserna i textens idéer, slutar han
sålunda:
»Der sitta två tusen menniskor på
teatern. Om man skulle utföra för
dem något af Nibelungenstyckena på
samma sätt som man utför Corneille,
Racine eller Shakspeare, så skulle
bänkarne flyga i hufvudet på
skådespelarns ! Men förvandla aktörerna till
sångare, tag orkestern till hjelp och
utgjut öfver detta krassa och barnsliga
hopande af tilldragelser musikens hela
magi, och låt denna musik vara den
wagnerska, skapad under tjuguårigt
genialiskt arbete — och samma
åskådare förlora sitt förnuft. En hemlig
makt betager deras sinnen, deras
fantasi,^deras hjertan. Tyskar, fransmän,
engelsmän, italienare, amerikaner,
gubbar och barn, ärbara mödrar och naiva
jungfrur, lärda och tänkare, statsmän
och krigsmän — alla dessa olika
menniskor skakas af samma rörelse. Cesar
och Napoleon hafva icke vunnit större
segrar öfver den menskliga fänaden
än denna musik.»
Detta uttalande är ju en riktig
jubelhymn öfver den wagnerska —
musiken! Men hvad blir det så af den
wagnerska dramatiken, som enligt de
modernaste förståsigpåare af
Chamber-lains cert skall vara sjelfva
hufvud-saken?
—––––-
Från scenen och
konsertsalen.
K ungt. operan. Okt. 16, 21. Thomas:
Mignon (Lotbario: hr Bergström, deb.). —
18. Bizet: Carmen (don José, Escamillo:
hrr Ödmann, Söderinan). — 19. Rossini:
Wilhelm Teil (Arnold: hr Prévost, l:a
gäst-upptr.). — 22, 25, 28. Mozart: Figaros
bröllop (grefvinnan, Susanna, Cherubin, Barbarina,
Marcellina: fru Östberg, frökn. Kragballe,
Karlsohn, Gaston, fru Strandberg; grefven,
Figaro, doktor Bartolo, Bazil, don Curzio,
Antonio: hrr Forsell, Lejdström, Brag,
Henrikson, Bröderman, Grafström). — 24
Grieg-konsert. 1) »I höst», kousertuvertyr, op. 11;
2) Sänger (fru Dagmar Möller) med orkester;
3) Konsert för p:ano (hr Martin Knutzen) oeh
ork., op. 16; 4) Två elegiska melodier till
norska poem at A. O. Vinje, a) Hjertesär,
b) Vären; 5) Sånger (fru Möller) med piano;
6) Orkestersuite nr 1 ur »Peer Gynt»
(Morgonstämning, Ases död, Anitras dans, Dans
i bergakungens sal). — 26. Boito:
Mcfisto-feles (Mefistofeles: hr Nygren). — 29.
Grieg-konsert. 1) Tre orkesterstycken ur »Sigurd
Jorsalafar» af Bj. Björnson (1 kungshallen,
Borghilds dröm, Hyldnings marsch); 2) Sånger
för baryton (hrr Forsell, Lundqvist) och ork.;
3) Pianokonseit op. 16 (hr Knutzen); 4) »Fra
Holbergs tid», suite för stråkork.; 5)
»Land-kjendiug» för barytonsolo, manskör och ork.
— 30. Gounod: Romeo och Julia (Romeo:
hr Lemon). — 31. Grieg-konsert.
Vasateatern. Okt. 15. En vintersaga. —
17—31. Lycko-Pers resa, sagospel i 5 akter
af Aug. Strindberg, mu9ik af Rich.
Henne-berg.
Södra teatern. Okt. 28—31. Strauss,
Jok.: Förgät mig ej (»Waldmeister»), operett
i 3 akter af Gustaf Davis, fri ötvers. af Ernst
Högman (Pauline, Freda, Jeanne, Malvina:
frökn. Gerda Nilsson, Berggren, Hild.
Ohlsson ; Tymol. von Gerius, borgmästare Hätfele,
Vogel, Botho von Wendt, Sebastian: hrr
Sta-venow, Böttger, G. Bergström, Ander,
Åkerlund).
Vetenskapsakademien. Okt. 15. Konsert
af frök. Emma Skärlén, biträd.: hr Vilh.
Stenhammar. — 19, Konsert af frök. Alma
Hulting, biträd.: frök. Märta Olsson, hrr
Oskor Bergström, S. Kjellström. — 20.
Första kammarmusiksoarén af Au lins k a
qvar-tetten. 1) Mozart: Stråkqvartett, B dur nr 22;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
