Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r
han vid sitt arbetsbord eller var han |
under den vackra årstiden ute på
vandring och tog på förmiddagen emot
besök. S4t middagsmål intog han som
stamgäst på »Rothe Igel», då han icke i
såsom vän af gladt sällskapslif gästade
hos familjer, som stocio honom person- j
i ligen nära. På eftermiddagarne
arbetade han till sent på aftonen, då han
tillbragte återstoden af dagen
tillsammans med sina vänner. Sedan sjutton
år tillbaka bodde ban på samma ställe
i en rätt anspråkslös lägenhet, der lian
såsom ogift hade en husförestånderska.
Efter denna lilla teckning af Brahms’
personliga förhållanden gå vi att kasta
en blick på hans verksamhet som
tonkonstnär. Allmänt bekant är, att
Roheit Schumann först i »Neue
Zeitschrift für Musik» (den 28 oktober
1853) med en artikel, som hade till
öfverskrift »Neue Bahnen», väckte
uppmärksamhet på den unge Brahms och
emfatiskt prisade honom som en af
konstens utvalde. Ej underligt då, att
detta härold srop faun ett eko hos
för-läggarne och att hans första
kompositioner, dem han visat för Schumann i
Düsseldorf, snart derefter blefvo tryckta
i Leipzig. I decembtr 1853 utgaf
sålunda Barth. Senff sex Lieder, op. 6,
i februari följande året pianosonateu i
E moll, op. 5. Breitkopf & Härtel
publicerade de båda pianosonaterna i
C dur och Fiss moll, op. 1 och 2
(till-eguade Josef Joachim och Clara
Schn-mauu), vidare sex sånger, op. 3, och
scherzo i Ess moll för piano, op. 4.
Med förtjusning omnämner Louis
Köhler dessa sex verk i »Signale» för
1854. En så lysande rekommendation,
som den vi här anfört, synes böra ha
medfört den unge komponistens
ovillkorliga erkännande äfven af
musikpublikum, men det oaktadt hade hans
sångmö svårt att bryta sig en bana.
Brahms’ musik, långt ifrån att vara
populär, röjde karaktär al Jiudt
grubbleri och reflexion mera än af omedelbar
inspiratiou, och föreföll ej sällan oklar
och torr. Först småningom klarnade
hans stil, molneu skingrades och
glansen af lians tonsättaretalang trädde
tydligare fram. Ännu då han gjorde
s:g bekant med de ypperliga
orkesterserenaderna, pianokousertc-n i D moll,
de stora pianoqvai tet terna i G moll
och A dur, de båda stråkqvartetterna
och piancsiker, deribland Handel-va
ia-tionerna, och en del körverk, kuudo
han ej glädja sig åt al’männare
erkännande, ehuruväl sådana per.-oner
som Clara Schumann, Joachim,
Stockhansen to. fl. sökte med fullaste
öfver-tygelse och kiaft att verka för lians
tonskapelsers framgång. Först med sitt
»Deutsches Requiem» (op. 45), som
framträdde 1808, vann hau seger äfven
öfver sina vedertakare. Nu ådrog sig
hvarje nytt verk af Brulims betydande
uppmärksamhet och bkf en skatt för
kousertsalarne, hans Schiksalslied, hans
åttastäinmiga Trinmphlied, hans stråk-
qvartetter och -qvintetter, violinsona
terna, andra pianokonserten i B dur,
Haydn variationerna för orkester, hans
uvertyrer och framför allt har.s fyra
symfonier, som ostridigt utgöra det
mest betydande, som efter Beethoven
frambragts af ren instrumentalmusik.
Vi skola i ett följande nummer
närmare redogöra för Brahms’
kompositioner med en förteckning öfver
desamma.
Hans sista tonsättningar torde ha
varit de under förra hösten utkomna
»Vier ernste Gesänge» för bas med
orkesterackotnpanjemacg, op. 121, en
svanesång, i hvilken dödsaningar
tyckas uttala sig.
Bralims’ högtidliga begrafuing egde
rum den 6 apiil å Wiens
Centralkyrkogård, der han kvilar i en
hedtrs-graf vid sidan af Beethoven och
Schubert.
––#––
Erik Gustaf Geijer.
I,;| linnet af Erik Gustaf Geijer, den
W store häfdaforskaren och
tän-karen, skalden och tonsättaren,
har i dessa dagar upplifvats inom
svenska pressen och högtidlighållits vid det
universitet han tillhörde och hedrade.
Särskild orsak har gifvits härtill deraf,
att den 23 april 1847, således för 50
år sedan, Erik Gustaf Geijer i
Stockholm slöt sin gagnerika, verksamma
lefnad.
Alt Svensk Musiktidning vid detta
tillfälle äfven egnar en iniiinesgärd åt
tonsättaren Geijer är en bjudande
pligt, en skyldig tacksamhet för de
ädla tonskapelser han skänkt, oss. Till
en utförlig framställning af dessa
lämpar sig emellertil ej denna korta
niin-nesruna. Två gånger förut har Erik
Gustaf Geijer varit föremål för längre
uppsatser i denna tidning, senast 1888,
då hans bildstod ntanför nya
akademie-byggnaden i Upsala aftäcktes den 30
oktober, i anledning hvaraf vi
frara-stälde lians bild och en lofnadsteckning
med utförligare redogörelse för hans
betydelse och verksamhet som tonskald.
Dessförinnan hade, när 100:e årsdagen
af hans födelse iutiäffade den 12 jun.
1883, denna tidning infötd en
minnesteckning af A. L.: »Geijer som
tonsättare», och få vi nu till båda dessa
artiklar hänvisa i fråga om Geijers
lefnad och lifsgerning, för öfrigt väl
kända af hans landsmän, hvilka kunna
räkna honom bland vårt lunds största
och ädlaste söner
Geijers storhet som tondiktare ligger
i hans sånger. Om dessa må anföras
ett karakteristiskt yttrande af en
medlem inom svenska akademien vid en
teckning af A. F. Lindblads betydelse
som tonsättare, då Lan jemfördes med
sina föregångare: »En enda», säger
minnestecknaren, »hade låtit höra
toner, som koinmo samtidens bjerta att
dallra, emedan de voro framlockade
ur svenska folkets egen barm — och
det var Geijer. Men han hade så
många andra uppgifter att fylla; och
om musiken äfven var hans käraste
begåfniog, så skänkte hon honom dock
egentligen blott hans käraste hvila
men fick aldrig taga hans hela väsen
i anspråk och förde honom ej heller
frarn till konstnärsskapets höjd.»
Dit hade nog den store täukaren
ock kunnat, hinna, om hans tid tillåtit
honom arb.-ta derpå. Nu blef han en
känslans och hjertuts traskald, som
lemuat oss i arf skatter af klassisk
skönhet, solosånger sådana som
Kolar-gossen, Vikingen, Mod oeli försakelse,
Resedan, På nyårsdagen, Natthimlen,
Blomplockerskav, Skridskovisa,
Vallgossens visa, Söderländskan i norden, Den
annalkande stormen m. fl ,
mansqvartet-ter sådana som Svanhvits sång, O
yngling om du hjerta har, och framför allt
Stilla skuggor, den undersköna sången,
hvarom yttrats, att den »i aningsrikt
bidande, andäktigt lugn aftonstämning
söker sin like i hela världslitteraturen».
—a—
Musikbref från Dresden.
II.
Operarevy.
J3 ungliga hofteaterns första
opera-ta? nyhet under denna säsong (den
** 5 september) var Goldmarks
»Heimchen am Heerde» (texten efter
Dickens), som hade en afgjord
framgång. Oupphörligt inropades såväl de
utförande artisterna som den nu 65 åri ge
kompositören, välbekant för
Dresden-publiken genom sin opera »Drottningen
af Saba», hvilken, särskildt hvad
beträffar utstyrsel och dekorationer, är
glänsande.
Goldmarks nya opera fängslar
der-emot mest genom sina härliga melo
dier. Förspelet till tredje akten samt
»brefkören» äro mästerstycken, och
tuseufaldiga vackra motiv samt figurer,
hvarigenom komponisten tecknar
enskilda personer, äro tilldragande,
liksom den förtjusande samklangen af
flera moliv på en gång.
Fru E lel som Dot personifierade ut
mäikt den lifliga, älskliga »Weibchen»,
som i fantasien föresväfvat Dickens.
Fröken Wedekiud hade som Heimchen
ett mindre tacksamt parti men
genomförde det mästerligt och såg som
alltid graciös och täck ut. Epilogen sjöng
hon härligt och med gripanie värme.
Hr iScheidemantel som postiljouen John
var lika sympatisk i sin svartsjuka
som i sin lyckostrålande örahet. Hr
| Nebnsha gaf Pachleton med stor
humor, dock utan karikatyr. Fröken
Bos-senberger såg särdeles nätt och
behaglig ut som M ly, men uppfattade
partiet något för mycket drömmande och
sentimentalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
