Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Leipzig, då tonsättarinnan, för
närvarande bosatt der, jemte de utförande
inropades och hyllades med en stor
lagerkrans. Om musiken skrifver R.
Pohl efter första uppförandet: »Den
melodiska uppfinningen är frisk, nobel
och tilltalande, arbetet skickligt och
instrumentationen (lör liten orkester)
lin och verksam».
Konstnärsparet von Bronsarts intima
vänskap med diktaren Fr. Bodenstedt
föranledde dente att skrifva en
operatext åt fru von Bronsart. Dent-e bar
namnet König Hiarue och var, efter
plan af hennes man, bearbetning af en
gammal dansk saga. Fru v. B grep
sig med ifver an att skrifva musik till
densamma, och den 14 febr. 1891 gick
Hianie, stor opera i fyra akter med
förspel, text af H. v. Bronsirt och Fr.
Bodenstedt, första gången öfver k.
ope-rasceuen i Berlin cch väckte rikt bifall.
Omarbetad gafs operan 1893 i
Weimar, dit Hans von Bronsart 188(5
kallades sotn generalintendent vid operan.
»Hiarne», säger en kritiker, »förråder
en vacker melodisk talang och
tillräcklig förtrogenhet med den stora operans
mång idiga apparat». Libretton lär
vara rik på dramatiska och poetiska
scener. Det skulle säkert intressera
vår operapublik att här få höra detta
verk af en svenskbördig tonsättarinna.
Af Ingeborg von Bronsarts
kompositioner ha i tryck utkommit flere
häften Sånger (op. 8 — 12, 17, 19 och 20),
6 russische Lieder etc., manskörer,
Pianostycken (4 Clavit rstiicke, 3 Eruden,
Tarantella, Nocturne), Violinromans,
Fantasie für violin u. Clavier (op. 21), 3
Stycken för violonceil och piano (op.
13—15), operan Jery und Bäte’y (np.
16), samt » Kaiser-Wilhelm Marsch» {
orkester (el. piano). Otryckta äro de
andra operorna, 2 Pianosonater, Fantasie,
en Pianokonsert med orkester,
»Nordische Rhapsodie» f. violin och piano,
flere sånghäften, deribland »2
Schwedische Lieder» (Texte vom Hochsei.
König von Schweden).
Paret Bronsart lär snart komma att
slå ned sina bopålar i München.
Om operasång.
En ttudie af H. Abel.
(Forts. o. slut.)
Åtskilliga unga sångerskor begynna
sina sångstudier med hemlig appetit
efter stora roler, stort rykte och stora
gager. De tro att allt detta skola de
vinna med att sjunga bemärkta
Wag-nerpartier. De veta icke att man just
för sådana partier måste vara högst
musikaliskt och sceniskt bildad och att
Wagnersångaren just är tvungen
besitta de egenskaper, som bilda den
dramatiske sångaren. »Den
dramatiske sångaren», säger Hanslick,
»skiljer sig från den dramatiske ej
derige-nom att han, sjungande lika bra, äfven
spelar bra, utan derigenom att han
j sjunger på annat sätt. Den
musikaliska delen af hans uppgift är, utan
att uppgifva sin egen individualitet, att
genomträngas och känna sig uppburen
af en annans personlighet.» Detta
sammansmältande af ord och ton är ju
första paragrafen i Wagners lagbok
och måhända den bästa. Genom
uppmärksam behandling af ordet ha
sån-garue tvungits att öfvergå på det
deklamatoriska gebitet; stafvelsen,
bok-stafven kom till betydenhet. De lärde,
hvad do förut icke kunde: deklamera,
men de glömde också ofta hvad de förut
kunde: att sjunga; tonens fria
utotröm-ning har måst vika för dramatisk
deklamation. Men rösternas lifslängd har
derigenom blifvit förkortad. Och dock
ställa sig de siörs’a talangerna, de
bästa rösterna i Wagners tjenst. Hans
operor äro för dt m en stor lockelse, de
kunna i dem visa sig mer än genom
någontirg annat i sin glans. För alt
kunna sjunga »musikdramernas»
deklamationsmusik, måAe man läuge ha varit
förtrogen med den bästa musik; ma i
måste vara en kcnstnär. Den
utmätk-taste WagnersåDgare är alltså en
utmärkt konstnär, som genom en stor
mängd roler forberedt sig för den
helige Gral. Men småningom fräter det
täta umgänget med »stilen» äfven på
den finaste estetiska känsla; sinnet för
linien, för den melodiska konturen går
förlorad.
Den berömde franske tenorsångaren
Gustave Roger klagar i sin bok
»Carnet d’un lénor» öfver att det
nyitalienska sångsättet, särskildt framkalladt
af Verdi, ruinerar de starkaste lungor
på några år. Hvad skulle han nu
säga? Vtrdi är balsam för en sångare,
hvars stämband spännas ut på den
nu-tidamusikers stiäckbäLk. Den nyare
operamusiken ställer, i sin anslutning
till den Wagnerska principen, de
svåraste uppgifter på operasångaren. De
strida mot hans musikaliska bildning
och likväl måste han underkasta sig
dem för att härda sin talang för Dya
roler. Alla moderna operakomponister
i Frankrike, Italien och Tyskland bafva
rest öfver stationen Wagner.
Fransmännen kokettera väl ännu med
pikanta rytmer och sentimental
romanston, men deras förnämste banerförare,
Massenet, är likafullt WagneriaD, hur
än han vi 1 dölja sig i den fransyska
frasen. Allt koncentrerar sig i och
stiäfvar till det moderna. Wagner,
Mascagni, Leoncavallo, Massenet,
Hum-perdinck, det är operarepertoarens
huf-vudstationer särdeles i de stora
städerna. Den dramatiska sången, det
starka uttrycket, den vildt smattrande
tonen har nu försteget framför den
lyriska sången och koloratursåDgen. Hvad
har väl nu blifvit af »bel canto»?
Äfven speloperan är mycket åsidosatt nu
mera i de stora städerna.
Den nya operakom pcsitionen har ej
ringa del i sångkonstens förfall. Kom-
ponisterna betrakta ej sången som
kompositionens hjerta, der alla de
musikaliska blodsdropparne skola
samman-strömma. Det gamla vilja de ej, det
nya kunna de ej. Operasången
förvandlas mer och mer till talmusik.
Ofvanstående uppsats är i
sammandrag införd, framställande en åsigt om
nutidsmusikens inverkan på
sångkonsten, om hvilken författaren nog icke
står ensam.
Haydn, Mozart och Beethoveh.
Ettor Franz Brendel.
Desse trenne mästare afspegla redan
i sina yltre förhållanden det tyska
tillståndets och dtn tyska andens
utveckling under sista århundradets lopp I
Haydn se vi en afslutad bild af det
barnsligt partriarkaliska; Mozart
representerar lifvets brokiga mångfald;
enslingen Beethoven ändtligen ledsagar oss
in i en inre verld, som danar sig
oaf-hängig af och utmed d»n yttre, en
andans verld, som sträcker sig utöfver
den materiella.
Haydn, en punktlig, ordningsälskande
maD, häll sig städse sträDgt inom de
konventionella skrankorna ; redan tidigt
på morgonen visade han sig i
fullständig toalett, så att han endast behöfde
taga hatt och käpp för att genast vara
färdig att gå ut. När han skulle börja
en större komposition, klädde han sig
alltid utmärkt elegant; endast så
förmådde han skrifva. Han afvek aldrig
från den en gång antagna ordningpn ;
aldrig, äfven under förändrade
lefnads-omständigheter, trädde han utom de af
tidigare törhållanden honom föreskrifna
gräuserna; strängt höll han ut med att
hvarje afton sjelf genomse sina
hus-hållsräkniogar. Det hedersamma,
ordnade, förståndigt-praktska hos äldre
konstnärer framträder öfvervägande hos
honom. Ännu vid hans senare år
märker man att han länge med
bekymmer måste draga sig fram, länge
måste dväljas i underordnade
förhållanden. I sitt yttre, i sin
lefoadsställ-ning är han en stilla, obemärkt med
borgsman; denne och konstnären äro i
honom sträDgt åtskiljda. I det inres
rike regerar visserligen den
konstcär-liga andan oinskränkt; men denna är
maktlös, der den yttre världen
begynner. Mozart deremot är den
frisinnade, genialiske konstnären, hvars hela
tillvaro uppfylles af konsten, och som
derföre behandlar allt annat sorglöst
och efterlåtet, af sin natur till slikt
förfarande omedelbart bestämd. Mozart
är typen för eu konstnär i modernt
sinne, och likasom då för tiden i den
tyska poesien de forna skrankorna
ned-brötos af den s. k.
»Sturm-und-Drang»-periodeus hjeltar, och geniet uppträdde
såsom en makt med Guds Nåde stif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
