Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
tande lagar för världen, så se vi också
huruledes Mozart, frigjord från de
fjett-rar, dein förra förhållandens stelhet
skapat, framställer den konstnärliga
existensen, såsom den mera berättigade,
gent emot den yttre världen.
Beethoven ändtligen litar djerft på sig sjelf,
yrkande sin betydelse framom en btl
värld. Af karakter eller i öfvermodigt
humoristiskt lynne springer han ofta
med vett och vilja öfver alla skrankor
och binder sig minst af det sedvanliga.
— Våra trenne mästares förhållande
till det bestående kan man häraf
lätte-ligen finna. Haydn hade umgåtts med
kejsare, konungar och många stora
herrar, men ville icke lefva på
förtrolig fot med dem, utan höll sig helst
till folk af sitt stånd. För att k
irak-terisera Beethovens åsigter, är nog att
erinra om den bekanta anekdoten, då
han i Carlsbad promenerande med Göthe,
»afvaktade» det österrikiska hofvots
helsning. Mozart tager sin position
midt emellan dessa extremer. Han
hade som liten gosse hoppat upp i
kejsarinnans knä och ganska tappert kysst
om henne. Senare visade han sig som
en man, den der känner sitt värde,
men var städse genomträngd af den
innerligaste vördnad för sin kejsare.
Haydn var olyckligt gift. Då hon
som han älskade hade gått i kloster,
lät han öfvertala sig att äkta hennes
ej älskade syster. Enligt egen
bekännelse var han ej likgiltig för andra
fruntimmers behag »Helsa alla vackra
flickor», var också ännu in i
ålderdomen det uppdrag han gaf de honom
besökande vänner vid deras bortgående.
Men detta var endast en lek af hans
för skämt fallna fantasi. Han
vinnläde sig omsorgsfullt om yttre ordning
och skick, och då Englands drottning
inviterade honom till Windsor, yttrande
leende till sin gemål att hon »ville
göra musik téte-å téte med Haydn»,
gaf denne, i anledning af konungens
försäkran att han ej vore svartsjuk på
Haydn, emedan han visste honom vara
en ärlig, tysk man, det svar, att hans
främsta stiäfvan var att förtjena detta
rykte. I en sådan ställning ligger
onekligt någonting kälkborgerligt. De
yttre formerna för det skickliga äro
bestämmande, utan att de i sjelfva
verket uppfyllas och lifvas af något
fullt motsvarande inre. Så tycks också
Haydu aldrig haft den lyckan att ett
högre ideal af kvinlighet framstått för
hans inre syn. — Mozart var lyckligt
gift, men för Don Juanä och Figaros
skapare var det icke möjligt att hålla
sig inom de vanliga skrankorna. Han
var kallad att, liksom Göthe, teckna
kärleken i oändligheten af dess
uppenbarelsesätt, isynnerhet kallad — äfven
som Göthe — att i sina dramatiska
skapelser framställa en rikedom af
kvin-liga gestalter, sådana ingen konstnär,
hvarken före eller efter honom förmått
framställa dem. Mozart äslskade som
konstnär, på samma sätt som Göthe.
Hans intresse för fruntimmer var
be-tingadt af det konstnärliga intresset att
uppfatta en rikedom af personligheter,
för att sedermera konstnärligt kunna
reproducera dem. Beethoven älskade
djupt och med våldsam passion.
Haydn var orthodox katolik och bad
mycket. Icke emedau det
kyrkligt-religiösa elementet var hos honom
verkligt lefvande, — för hans öfvervägande
lustiga, skämtsamma natur, för hans
rent menskliga känslosätt var
forntidens allvarliga, religiösa stämning hel !
och hållen främmande — men han bad,
emelan hos honom, såsom stående utom
reflexionens område, något tvifvel al- I
drig vaknat; han bad, emedan han
aldrig trädt ut ur siu tillvaros tidiga
vana och barnsliga omedelbarhet. Han3
egentliga religiositet, hans sanna inre
stämning är natur-religion, är tron hos
det oskyldiga barnet, som endast genom
glä Ije och barnslig lek förmår yttra
sin andakt. Mozart visar sig icke
endast ytligt berörd af katolicismens
världsåskådning. Uti ett sällskap i
Leipzig, der några beklagade att så
många kompoitörer förspillt sina
kraft-ter på otacksamma kyrkotexter, talade
han med största värma om de religiösa
minnena från sin barndom och om den
salighet som blott en återhlick på denna
tid af tro honom skänkte. Han har i
»Kequiem» visat huru djupt han var ]
genomträngd af sin kyrkas intryck,
och att de, om än domnade, likväl
aldrig fullt utplånats ur hans inre.
Mozart, predestinerad att i sig
reproducera den samtliga förtiden, att till
ett stort helt sammanfatta dennes
enstaka sträfvanden, visar äfven i sig
dess religiösa sublimitet såsom förut- j
sättning, såsom bakgrund, men just
emedan kap sammanfattade det olikartade,
nyttjande detsamma såsom material för
sin nya byggnad, kunde nämnde kyrk
liga sublimitet hos honom endast
erhålla betydelsen af någonting
förgånget, och hans religiösa värme vill
således på det hela icke betyda stort
mer, än hos Göthe lutningen till
kristendom under de sednare åren af hans
lefnad. Han var, likasom Göthe, i
öf-vägande grad världsligt sinnad: att
bringa det sköna till uppenbarelse var
begges uppgift. Beethoven, visserligen,
likasom hans föregångare, född
katolik, var likväl alldeles för mycket
fattad af den moderna åskådningen,
reflexionen var hos honom för mycket
herskande, subjektiviteten alltför
mäktig, för att han skulle hängifva sig
under en kyrklig objektivitets välde.
Hans »Christus» är en i allo världslig
hjelte, som ei ens i aflägsnaste mån
hinner sin förebild, men hans sista
stora Messa visar, i bredd med hög
flygt och en der och hvar
framskymtande katolsk färg, tillika ett sjukligt
sträfvande efter originalitetet i
uppfattningen och öfvervigten af subjektiv
godtycklighet, egenskaper hvilka måste
blifva ovigt aflägsnade från den sann-
91
skyldiga kyrkliga konstens saliga
regioner. För nntideus stormästare är förra
århundradens kyrkliga sinnesstämning
fullkomligt främmande; så oändligt högt
som de stå öfver forntiden i det
världsliga, i operan och i
instrumental-musi-ken, lika högt står forntiden öfver dem
i det kyrkliga. Haydn dårar sig sjelf.
I det yttre hänger hau fast vid
forntidens sättning; i det inre rör sig en
fullkomligt ny värld. Mozart stiger
medvetande utom dessa skrankor; till
egentlig söndring, liggande så fjerrau
från hans harmoniska själ, kommer han
icke. Hos Beethoven är brytningen
uttalad, men han står tillika närmast
den forna kyrkliga åskådningens
höghet, ty kretsen fråu himmelen till
jorden samt tillbaka har hos honom
fullbordat sitt omlopp och han har till
slut derjemte profetiskt uttalat det ord,
hvarefter århundradet sträfvar : ett
himmelrike på jorden. Så se vi, hvad som
redan i yttre mån, i våra nämnde trenne
mästares yttre lif sig företedde,
fortgången fråu en godmodig tillvaros
inskränkthet, från en inre lycksalighet
och tillfredsställelse med det
förhau-denvarande, till kamp och våldsam
passion, fortgången från naiv,
medvetslös yttring till medveten
sjolfuppfatt-ning, en fortgång som städse alltmera
segerrikt ställer subjektets inre lif emot
det yttre. Vi stiga ned i djupet,
värl-deu måste upplåta sig för oss och njuta
af sin rikedom. Vi träda fram ur
tillvarons säkra kamp mot det moderna
medvetandets alla tvifvelsmål.
Haydn tog, med hänsigt till sin
musikaliska bildning, utgångspuukten från
det praktiska, till och med från det
lägsta, det mest handtverksmessiga deraf.
Såsom lärjunge till en stadsmusikant,
började han med att nödtorftigt lära
sig behandla alla instrument. Det
var yttre föranledningar som förde
honom till komponerande, änskönt han
från ungdomen, af naturdrift och utan
undervisning, öfvat sig deruti, och mest
af instinkt nådde han det högre, det
egentligen poetiska af sin konst: hans
snille lärde honom, nästan omedvetet
för honom sjelf, att ständigt tränga
mera på djupet, och detta med allt
större fulländning. Men hans
medelpunkt blef städse det praktiska; han
fattade fortfarande sin konst från den
praktiska sidan, fullkomligt oberörd af
spekulation och estetik, och kan
derfor, i jemförelse med sina efterföljare,
kallas musiker i trängsta mening.
Mozarts fa ler var mera bildad än de
män, med hvilka Hiydn i sin ungdom
hade närmaste umgänge. Sonen
vau-des tidigt att förbinda teori och praxis
och gjordes lika uppmärksam på det
tekniska som det poetiska. Om
derfor hos Haydn snillet endast
instinkt-me3sigt uppenbarar sig, så finna vi hos
Mozart den skönaste jemnvigt mellan
reflexion och konstmedvetande å ena
sidan, naturkraft å den andra. Var
Haydn omedvetet skald, så var Mozart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
