Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1884 öfvergick till kgl. scenen i
Köpenhamn. Under sommaren 1882
fortsatte Lange sina studier i Paris och
instuderade i London titelrollen i Boitos
»Mefistofeles», som hlef hans främsta
parti då lian återkom till Stockholm.
Hans mångsidighet som lyrisk artist
intygas af de vidt skilda roller han
utfört. Så uppträdde han på
Stock-holmsoperan såsom Bombardoni
Guld-I korset», Almaviva i »Figaros bröllop»,
Basilius i »Karpathernas ros», Jacob
i »Joseph i Egypten», Don Fernando
i »Fidelio», Charolais i »Jean från
Nivelies», Germont i »Den vilseförda»,
Don Juan, Mefistofeles i Gounods och
Bo’itos operor, Escamillo i »Carmen»,
Nevers och S: t Bris i »H ugenotter na»,
Figaro och Bazil i »Barberaren»,
Ka-door i »Konung för en dag», Biterolf
i »Tannhäuser», Ström i »Muntra
fruarna», Peter i »Nordens stjerna»,
Kungen i »Leonora», Italienaren i
»Silfverbröllopet». Af andra roller,
som hört till hans repertoar kunna
nämnas Bertram i »Robert»,
Landt-grefven i »Tannhäuser», Daland i
»Den flygande Holländaren», Ebn
Ja-hia i »Jolantha», Kungen i »Aida»,
Lampans ande i Hornemanns
»Aladdin» m. fl. under hans vistelse i
Kö-peohamn, der han vid sitt första
uppträdande som Don Juan framkallade j
en verklig bifallsstorm.
Algot Lange ingick 1876 äktenskap
med den finska pianisten Ina Forsten,
som uppträdt på konserter och äfven
gjort sig bekant som lycklig novellist,
mest under signaturen Daniel Sten.
Efter afgången från danska
operascenen 18’.)5 har hr Lange egnat sig
åt sånglärarens kall, såsom förut
omnämnts, och såsom sådan gjort sig
till målsman för den
Miiller-Brunow-ska sångmetoden, som han studerat
för danske sångläraren Törslew och
Armin i Leipzig, och öfver hvilken
metod han 1897 höll föreläsningar i
Köpenhamn. Denna har han sedan
framstält i den bok »Om sång» han
förlidet år utgaf. Om denna hok och
den deri framstälda sångmetoden
innehöll denna tidning ett par uppsatser
i förra årgången. Boken är
talangfullt skrifven och innehaller mycket
beaktansvärdt i afseende på
sångunder-visningeu men äfven ett och annat,
i inför hvilket man står spörjande och
undrande. Måhända kommer hr Lange
här att muntligen genom föredrag
förtydliga sina i boken uttalade åsigter
och lärdomar; af mycket intresse skall
det emellertid bli att, då han väl
kommer in i sin verksamhet som
sånglärare härstädes, få se resultaten
af en undervisningsmetod, hvaraf han
säger sig sjelf ha skördat så stor
vinst och hvilken han anser vara den
enda rigtiga.
––^
Waldemars-Skatten.
Romantisk opera i fyra akter.
Af A- KlinckoietlrSm.
Musiken af Andreas Ilallén.
Textinnehåll*.
Då denna operas premiere snart är
att förvänta, må här lämnas en kort
öfversigt af librettons innehåll.
Personförteckningen är följande:
Waldemar Atterdag, Danmarks
konung, Ung-Hans, rik borgare, Abbot
Klemens, Borgmästaren, Härolden,
Olof Eskilson, ung borgare, Ebbe \
Strangesen, dansk riddare, Ava,
Ung-Hanses dotter, Bylgia, Unna, Dufva,
Dröfn, Ägirs döttrar; borgare och
bönder, borgarflickor, danskt
krigsfolk, vattenandar och sjöjungfrur.
Första akten. Strand på Lilla
Karlsö; i fonden hafvet och Stora
Karlsö, vid sidorna branta
kalkstensklippor med grottor och nedporlande
källsprång. Det är månljus natt och
man hör dyningens dofva brus. Unna,
Dufva och Dröfn sitta utanför
grottan, klädda i långa gröna slöjor och
långt hängande hår. De tala om
haf-vets suckande böljor, som »sörja
guldets glimmande skatt», hvilken
från-röfvats Ågir. »Hvi tager vår fader ej
åter sin skatt?» utropade Dufva. Lätt
stormades staden (Visby) en kolmörk
natt af stigande böljors flod.» Hon
lyssnar vid grottans mynning och
hör »Bylgia nalkas i brusande fart».
Vattnet i källsprånget midt emot
grottan ökas hastigt och utsänder ett rödt
sken; klippan delas och Bylgia
framträder, klädd i en svart mantel, som
hon genast afkastar och då är lika
klädd som systrarna. Bylgia berättar
för dem om sin »långa farliga färd»
till Hel för återvinnande af Ägirs
skatt. Af Urda fick hon till svar:
»Blott den, som ärft blixtrande
Nif-lungaguld, mäktar den glimmande
skatt lösa ur länkande band.»
Dyningen tillväxer. Moln fördunkla
månen och stormen bryter lös. Bylgia
och hennes systrar få nu se en »snäcka
som strider mot stormen ute på
hafvet.» Skeppet sjunker. Masten, vid
hvilken en ensam man hakat sig fast
drifs emot stranden. Mannen hvilken
är Waldemar, vacklar fram på scenen
och faller afsvimmad ned nära
grot-tan. Betraktande honom upptäcka de
på hans arm en glänsande ring,
livar-vid Bylgia utropar: »Glittrande
Nif-lungaguld! Räddaren redan är här!»
och uppmanar systrarna att dölja sig.
Hon vill vara »ensam med drotten»
och insveper sig åter i manteln.
Waldemar sätter sig långsamt upp och
ser sig omkring, erinrande sig, att hans
skepp sjunkit och att han ensam
blif-vit räddad. Bylgia träder fram
hälsande honom: »Hell Waldemar, Dana-
* Den fullständiga textboken utkom förra
året och utgör N:o 3 af Chelius’ operatexter.
drott!» Waldemar griper efter
svärdsfästet utropande: »Du känner mig!
det skall kosta ditt lif.» Bylgia
förklarar emellertid att hon ej är af
Gutars hatade stam, och Waldemar
tager henne nu för en fiskarflicka,
sänd af himlen till hans bistånd. »Ur
vågen, du räddade Danmarks drott»,
säger hon, »begär livad du önskar;
ej ringa lön plär gifvas af härskaren
på Lejre slott!» Bylgia begär nu
ringen på lians arm, men V aldemar
förklarar att lian ej skilde sig från
ringen ens för Visby skatt. Bylgia
utropar då: »Så gif mig skatten!
Nordlandens troner och konungariken
i köpet jag ger för Visby skatt.»
Waldemar springer upp under
utropet: »Hvem är du då?» Bylgia af-
kastar manteln och yppar sig vara
Bylgia, »af böljorna boren», derefter
sägande till Waldemar: »Du allena
kan taga igen liafvets skatt ifrån
klostrets män.» Skatten måste
aterlem-nas till Ägir, »eljes» — säger hon
— »aldrig du åter från Gutar
kommer, o kung!» Waldemar ger henne
sin ed på att skatten skall återgifvas.
»Hvad vågen egde skall vågen få.»
Ägirs döttrar sjunka derefter sakta i
djupet.
Andra akten. Öppen plats utanför
Ung-Hans gård nära Visby; i fonden
synes staden med dess murar och
torn. Midt på scenen är en majstång
rest och midsommargillet pågår som
bäst. Ung-Hans, borgmästaren,
abbo-ten, borgare, bönder och munkar sitta
vid långa bord utanför Ung-Hans’ hus,
drickande och språkande.
Borgmästaren dicker en skål för »stad och land
och kung» samt för värden Ung-Hans,
hvarvid abboten äfven uppmanar att
tacka himlen för ett lyckligt år.
Ung-Hans besvarar skålen. Ava jämte
flickor, ynglingar och spelmän inträda.
Borgmästaren skämtar med Ava, som
brydd drager sig undan vid hans
fråga: »Friare liar du väl öfvernog?»
Under samtalet om den unga mön
blickar abboten utåt och utbrister:
»Hvem kommer der i fyrsprång hit på
skumbestänkta hästen?» Ung-Hans
svarar, att det är hans frände, Olof
Eskilson, som varit sunnan hän på
bygden. »Stortidenden han säkert
bär», yttrar borgmästaren, och då
Olof nu träder in och
välkomstbägaren räckes honom, dricker han alla
till med de orden: »Guds fred och
seger, redliga Gutar! Död och
fördert’ åt kung Waldemar och hans
Jutar!» Han berättar derpå, att
Ble-kingsfiskare, som vinddrifvits till
Gulland, omtalat att »Daners falske drott»,
som fått höra talas om Visby skatter,
rustat sig till strid och ämnade
anfalla deras stad. Borgmästaren
förklarar dock att de tryggt kunna bak’
Visbys murar trotsa Danakonungens
list och makt. Folket instämmer,
drickande och skränande: »Död åt
kung Waldemar och hans Jutar!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
