Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bära i land en kista full af dyrbara
klenoder och ädla stenar såsom
gengäld för den gästfrihet Daland lofvar
honom. Dessa skatter äro dock blott en
ringa del af Holländarens rikedom,
och då den snikne Daland omtalar att
han äger en dotter, »en älsklig mö»,
och lofvar henne som brud åt
Holländaren, förbinder sig denne å sin
sida att i utbyte lämna alla sina
skatter. Emellertid har stormen lagt sig,
vinden har kastat om och de båda
sjöfararne anträda med sina fartyg
färden till den kust där Daland har
sitt hem.
Andra akten är hemma hos Daland,
som dock ännu ej är hemkommen
från den långa sjöresan. Senta, hennes
amma Marit och bondflickor sitta och
spinna. Senta är försjunken i
underliga svärmerier och ehuru hon gifvit
sitt hjärta åt en barndomsvän, Erik,
står dock ständigt för henne en bild
som ej lämnar hennes tankar —
bilden af en blek man med dystert
utseende och svart drägt, hvilken synes
å en större tafla, som sedan långt
tillbaka pryder det enkla
sjömanshemmet. Denna bild föreställer den
gåtfulla »Flygande holländaren», sådan
han under ett föregående århundrade
uppenbarat sig vid ett besök i land.
På Senta har den dystra bilden gjort
ett så djupt intryck, att hon gärna
vill offra sig för denne arme,
kringirrande man genom att skänka honom
sin trofasta kärlek och sålunda
förlossa den olycklige från den
demoniska förtrollning, som binder honom.
På uppmaning af flickorna sjunger
hon sången om »Holländaren»,
hvarefter hon utropar:
Ja, genom mig skall du
förlossning hinna.
Må Herrens engel hit dig föra:
Din räddning du hos mig skall finna.
Erik, som inkommit, hör med
förfäran, likasom de öfriga, hennes utrop
och berättar att Dalands fartyg varit
synligt, så att han snart kan vara
hemma.
Erik bekänner för henne sin
kärlek och att han ej kan lefva utan
henne, men Senta har sina blickar
och tankar rigtade på bilden af
Holländaren. Erik berättar att han i en
dröm sett ett sällsamt fartyg och att
två män lagt till vid stranden.
Sentas far och en annan som han snart
kände igen på »hans svarta drägt och
bleka drag», och då han i drömmen
äfven såg Senta draga bort med
honom utropar hon:
Han sökt mig upp, han hör mig till!
Hans lott med fröjd jag dela vill.
hvarefter Erik utropande: »Det är
förbi, min dröm var sann», förtviflad
störtar ut.
Nu slås dörren upp och Daland
åtföljd af Holländaren inkommer. Senta
ger till ett utrop af häpnad, hvarefter
hon och Holländaren länge betrakta
hvarandra tysta och orörliga, under
det Daland söker närma dem till
hvarandra och förklarar att Holländaren
begär henne till sin brud och vill
skänka henne alla sina skatter.
Då Senta hämtat sig från sin första
öfverraskning vid åsynen af den man,
som förut blott som en drömbild stått
för hennes blick, men som nu
förkroppsligad och lefvande står framför
henne, ger hon uttryck åt de känslor
som fylla hennes bröst. Holländaren
känner sig hänförd vid hoppet om
att nu omsider frälsningens timma
skall slå, och akten slutar med att
Senta gifver honom sin hand och
svär att blifva honom trogen intill
sin död.
Tredje akten försiggår utanför
Dalands invid hafsfjorden belägna hus.
Man ser Dalands och Holländarens
skepp. På det förra är det lif och
lust och matroserna anställa, i
glädjen öfver att vara hemma, en munter
dans på stranden. Nu komma
flickorna till med korgar, fylda af mat
och vinflaskor. På det holländska
skeppet däremot råder en hemsk
dödstystnad, och matroserna j em te flickorna
söka under skämt och hån att kalla
fram dess besättning samt aflägsna
sig då det ej lyckas. Senta kommer
ut ur huset, följd af Erik, som är
utom sig öfver att hans älskade skänkt
sin hand åt en annan och därtill åt
en främling, som aldrig förr beträdt
hennes tröskel. Han söker förmå
henne att återkomma till honom, som
hon förut svurit trohet i döden. Senta
kämpar en svår strid mellan sin första
böjelse och den häftiga lidelse hon
känner för den olycklige, dystre
Holländaren. Då träder plötsligt denne
senare fram. Han ser Senta förlorad
för sig och med henne hoppet om
förlossning och sällhet, och beslutar att
gå till sjös för att »aldrig mer den
gröna jord beträda». Han går
ombord på sitt spökskepp, som hissar
sina blodröda segel och ögonblickligt
lägger ut och seglar af. Senta ilar
upp på en öfver hafvet hängande
klippa, och med orden:
»Prisa din engel! nu ändas din nöd.
Din är jag, trofast till min död» —
störtar hon sig i hafvet. I samma
ögonblick sjunker Holländarens skepp,
hvarefter man ser Senta och
Holländaren i förklarade gestalter höja sig
ur hafvet.
––-%––
Ännu en gång O.
Strandberg och J. M. Rosén.
Den onämde klandraren af Nordisk
familjebok i Tidning för Musik och
Teater vidhåller i n:r 23 af samma
tidning sitt påstående, att Olof
Strandberg och icke J. M. Rosén försvenskat
»Kung Renés dotter», samt att
Strandbergs biograf i Nord. Fam. bok skulle
yttrat sig »nedsättande» om denne
genom det uttalandet, att Strandberg
skar sina egentliga lagrar icke på
scenen, utan som sällskapssångare —
i hvilket uttryck naturligtvis icke
ligger något annat och värre, än att S.
var något mera och större såsom
sångare inom den förtroliga
sällskapskretsen än på scenen.
Yi upptaga först den sista
anmärkningen. Då alla biografer, som vi
sett och som öfver hufvud uttalat sig
i ämnet, yttrat detsamma som den nu
klandrade, och då den motsatta åsigten
under Strandbergs egen samtid icke,
så vidt vår erfarenhet sträcker sig,
förfäktades af någon ens bland hans
närmare vänner, utan först helt nyligen
synes ha blifvit upptäckt af Tidning
för musik och teater, så måste vi låta
saken bero och taga fasta på
klan-drarens numera något försigtigare
uttryck, att de klandrade omdömena
vore förvillande och nedsättande
»enligt artikelförfattarens mening», på
samma gång vi hoppas, att han om
den meningen måtte förblifva ensam.
Lika erkänsamma äro vi för hans
förklaring, att biografen icke gjort sitt
uttalande i nedsättande syfte. Men
biografen har — menar han — felat
däruti, att han hemtat sina
underrättelser om sångaren »ur källor, som
icke varit tillförlitliga, icke heller mot
Strandberg välvilliga och måhända icke
ens opartiska», och som sådana källor
nämnas Rosén och Wetterhoff.
Nu vill det sig emellertid icke bättre,
än att biografens förnämsta källa varit
Frans Hedberg, som klandraren i sina
omstridda artiklar just anför som stöd
emot biografen och förklarar vara
»mera välvillig» än denne. Det finnes
i den klandrade biografien intet enda
omdöme, som ej öfverensstämmer med
Hedbergs, äfven citatet från
Wetter-1 hoff gör detta och hade i motsatt fall
] säkerligen ej tagits med.
Det är Hedberg, som säger, att S.
»strängt taget aldrig blef något annat
än natursångare, detta ord taget i dess
bästa mening» — alldeles detsamma
som Nord. Fam. bok. Det är
Hedberg, som säger: »Egentligt
hemmastadd på scenen — blef S. aldrig —.
Men när representationen var slut —
då löstes fjättrar na, då försvann
stelheten och då sjöng han natten igenom
med ett uttryck» etc. — alldeles
detsamma som N. F. bok, ehuru i andra
ordalag.
Ett uttalande i sist nämnda bok
återfinnes — det är sant — icke hos
Hedberg, nemligen det om upphofvet
I till öfversättningen af »Kung Renés
dotter». Helt visst kan ingen lifligare
j än biografen beklaga, om han i denna
punkt kommit med en origtig uppgift,
dervid litande dels på Roséns långa,
utförliga och till utseendet tillförlitliga
* berättelse, dels på beskaffenheten af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
