Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
felades henne, hvarigenora fruntimren
pläga göra lycka vid hofven. Sedan
hon sjungit i Versailles, gaf hon en
stor konsert i Paris, hvarvid hon väckte
den högsta sensation. Den berömda
sångerskan Todi vistades då i Paris,
och hela staden delade sig i två
partier, Todister och Maraister.
»Hvilken af båda sångerskorna är störst?»
frågade drottningen i Versailles två
hofherrar, hvilka öfvervarit Gertruds
konsert. »Madame Mara utan tvifvel»,
svarade den ene. »Cest bien-tot dit»
(cest bien Todi), inföll den andre
kvickt nog. I den storartadt enkla och
i den lysande bravur-sången var
Gertrud öfvervägande, liksom Todi uti
den ljufva, naiva genren.
Härifrån gick Gertrud 1784 till
London, där det stora oratoriet och
de andliga konserterna sedan Händeis
tid höllos i högt anseende, och
understöddes af konungen samt det
kungliga huset. Gertrud fann sig här bäst
på sin plats.
Emellertid hade Mara både i Paris
och London, såväl inom som utom
hus, fört ett lefnadssätt, så afskyvärdt,
att hans makas böjelse slutligen måste
vändas från honom. Hon skilde sig
nu från honom 1799, hvilket
försiggick helt fredligt, emedan hon
tillförsäkrade honom ett ej obetydligt
lifs-tidsunderhåll. Han dog i Holland
1808 i bedröfliga omständigheter. —
I London mottogs hon på det
ärofullaste, och prinsen af Wales blef
hennes beskyddare. Sedan Gertrud
låtit höra sig i Pantheon, kunde ingen
konsert mera gifvas, om hon ej
biträdde därvid; äfven i aristokratiens
kretsar måste hon sjunga, och vann
med allt detta oerhörda summor —
hvilka dock hennes följeslagare (ty
en sådan hade hon alltid på sina resor
efter skilsmässan från Mara) snart
åter satte i omlopp. Sin största ära
äfvensom sin popularitet vann hon
genom sin medverkan vid de stora
årliga konserterna, som till Händeis
minne uppfördes i Westminster-Abbeys
kolossala lokal. Säkert glömde ingen,
som därvid varit närvarande, med
hvilken kraft och storhet hon i den
berömda arian ur Messias sjöng det ofta
återkommande stället: »jag vet att
min Förlossare lefver» — huru hon
sjöng, och sjungande talade, och
talande accentuerade det.
Detta har, utom Madame Mara,
aldrig någon sångerska förmått, och
här var kulminationspunkten af
hennes konst samt dess högsta triumf.
Jämte de oerhörda inkomsterna och
andra utmärkelser i England, måste
hon äfven vidkännas anglicismer af
helt annat slag. Engelsmännen betala
bra men äro för ekonomiska att icke
fordra största valuta. Vi anföra blott
ett exempel. Gertrud kom äfven till
Oxford, där hon uppträdde med ett
bland sina största, mest ansträngande
sångstycken. Åhörarne voro hänförda
och ropade da capo. Detta öfversteg
mänskliga krafter! Gertrud
framträder för att ursäkta sig, men blir icke
hörd. Hon gör en komplimang,
anhåller genom gester att få framföra
ett ord — det tillätes icke. Hon
sjunger ej, man hvisslar, man stampar
och skriker. Hon vänder sig om och
går; larmet tilltager. Hon uppträder
med sitt andra nummer; samma
tumult. Då hon börjar, är allting tyst,
men efter slutet bryter det åter löst.
Medtagen både af trötthet och
förskräckelse vilja hennes ben ej längre bära
henne; en stol står i hennes närhet,
hon sätter sig. Detta var en ny
förolämpning; den som betalas måste
stå — och nu blir hon helt solenniter
uthvisslad. Andra dagen förständigas
hon formligen af universitetets kansler,
att ej mera med sin sång besvära
staden Oxford.
Efter fyra års vistande i England
besökte hon år 1788 Italien, där hon
äfven gjorde stor lycka. Men här
förekommo blott scudi i stället för
de engelska guineerna — och 1790
återvände hon till England. Här
för-blef publikens deltagande oförändradt,
Gertruds röst blef dock vid uppnående
af 50-talet betydligen svagare, men då
detta inträffade med alla tonerna uti
hennes omfattande skala i samma
förhållande, och rösten med styrkan och
silfverklangen ej tillika förlorade sitt
behag samt melodien och erfarenheten
dessutom stodo henne till buds, så
förblef hon alltid dock en
beundransvärd och, om lokalen ej var för stor,
äfven en hänförande sångerska.
År 1802 kom hon till Tyskland,
där hon mottogs på det ärofullaste.
År 1804 kom hon till Petersburg
och året därpå till Moskva, samt fann
i båda hufvudstäderna samma tycke
som öfverallt annorstädes. Gertrud
trifdes här synnerligen väl, och
beslöt att i det gamla Czar-residenset
tillbringa återstoden af sina dagar.
Hon närmade sig till sextiotalet och
afstod nu från allt offentligt
uppträdande, men lät ofta höra sig i
förnäma privathus, där hon umgicks,
och undervisade därjämte unga
fruntimmer i sång. Hon köpte sig ett
hus i Moskva, snart därpå ett vackert
landtställe nära staden, och
anförtrodde dessutom åt ett ansedt
handelshus ett ej obetydligt kapital. Hon lefde
lycklig och nöjd, och trodde sin existens
vara för alltid betryggad. Men lyckan,
som så länge varit henne blid,
öfver-gaf henne i sista stunden. Napoleon
med sina härar nalkades Moskva. Alla
flydde, som förmådde det, och i den
allmänna förvirringen räddade de flesta
intet mera än lifvet. Bland dessa var
ock Gertrud. Napoleon aftågade; hon
kom åter; hennes hus låg i aska,
hennes landtgods var ödelagdt,
köpmannen förklarade sig insolvent, den
förnäma världen återvände ej mera till
den förstörda stadens ruiner, och in-
gen behöfde mera någon sångerska
eller sånglärarinna; det återstod nu
endast att vandra sina färde, och ingen
frågade efter att det skedde med
blödande hjärta.
Nu stod hon, efter tillryggalagdt
kretslopp, nästan åter på samma punkt
som för ett halft århundrade sedan;
brödlös, utan hjälp, utan hem. Men
likasom barnet fann nu äfven den
ålderstigna deltagande vänner. Hon
vände sig till de tysk-ryska
provinserna, och fann isynnerhet i Liffland
ett gästfritt emottagande. Hon lefde
dels i Reval, dels på landet hos flera
ansedda familjer, där hon undervisade
döttrarna i sång. Hon längtade
emellertid efter en själfständigare ställning
och begaf sig åter tTll Tyskland i
förhoppning att ånyo förvärfva en sådan.
Hon mottogs på det välvilligaste, men
vann ej sin afsikt.
Nu återvände hon till Reval, där
hon den 20 januari 1833 afled i
fattigdom. Kort före sin död hade
hon på sin födelsedag af Göthe
erhållit ett hyllningspoem. Uti storartad
virtuositet’ uppnåddes hon endast af
Catalani, i uttrycket blott af Malibran;
båda öfverträffade hon i röstens
omfång. I föredraget af Händelska arier
hade hon sin förnämsta storhet.
––-#3–––
Musikpressen.
På Elkan & Schildknechts förlag
har utkommit:
för piano, 2 händer:
Beaumont, P.: Aus schöner Zeit, G selir
leichte Vortragsstiieke mit
Fingersatsbezeich-n ung. Pris 2 kr.
ElSOI.DT, C. A.: Chanson d’amour, op. 36.
Pris 75 öre.
Teilman, Chr.: Vals-Serenade. Pris7üöre.
Heimdaiil, Ferm.: Velociped-Marsch. Pris
50 öre.
LüNDQVIST: Odeon Marsch, — »Upp i
g asken», marsch, ä 50 öre.
Royle, P.: Oriana- ]’als. Pris 1 kr.
Rosas, Juventino: Sobras las Olas (Feber
den Wellen). Pris 1 kr.
för violin och piano:
Bkaga, G.: La Serenata. Pris 1 kr.
Jungiieck, Frida: Buona Notte. Serenad.
Pris 75 öre.
Young, Oh.: General Lce’s Quick-Marsch.
Pris 75 öre.
Violinistens Vademecum. 2 stråköfningar
üfver Rud. Kreutzers tor bvarje violinist
oumbärliga 2:ra Etude, utarbetade af Herrn.
Schröder. Pris kr. 1,50.
för orgel eller harmonium:
Lindberg, J.: Lätta koralpreludier och
ut-gängsstyckeu, hoforganisten m. m. Aug.
Lagergren vänskapsfullt tillägnade. Pris 1 kr.
för en röst med piano:
Ai.fvkn, Hugo: »O siode du i kylig bläst»,
dikt af Rob. Burns (ess—ess). Pris 50 öre.
Ei.fÅKKK, Aug.: Blommornas blomma
(ciss—e). Pris 50 öre.
IIalldén, Björn: Två visor af F. A-
Dahlgren, »Fästepiga n:o l»(e—c) och
»Meekla-! män te» (c—f). Pris 50 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
