Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 16 Januari 1905 - Några tankar om Wagnermusiken, af Karl Gjellerup - Musikbref från Italien, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tivet upprepas på, olika ställen af
verket, utvecklas, varieras och jemt visar
nya sidor af sin inre rikedom, under
det att i all annan operastil den ena
melodien .jagar den andra och det i
alla händelser hör till undantagen, att
en enstaka melodi kommer igen, för
att med kända toner väcka en känd
stämning. I sjelfva verket är det
derfor också högst tvifvelaktigt, om man,
första gången man hört “Trubaduren“,
erinrar sig flere melodier, än efter att
första gången ha hört “Valkyrian“.
Och detta trots en annan
omständighet, som gifvet har till följd, att
Wagners musik måste blifva något
tyngre än den lättaste musikstilen, ej
blott i en lägre genre, utan äfven i
den allra högsta: i den klassiska,
olympiskt klara och som ambrosia
nedgli-dande mozartska. Den omständigheten
nämligen, att dramatikern Wagner är
århundradets och rasens man, liksom
symfonikern Beethoven var det. Man
skall derfor vara mycket försiktig med
att utan vidare göra tyngden — som
ju blott är ett tadlande uttryck för
haltfullheten — till en impopulär
egenskap; det som har för litet deraf löper
fara att flyga bort öfver våra hufvud,
svalkande den heta hjärnan med sina
vingslag, men utan att kunna gripa
hjärtat. Man kan i sin smak vara
så exklusivt klassiskt som helst —
jag har en viss rätt att tala härom,
då jag sjelf en gång hörde till dem,
hvilka, såsom jag uttryckte mig, gingo
på “Trollflöjten“, derfor att man ej
alltid kunde gå på “Don Juan“ —
ett måste dock en och hvar medgifva,
som ej är abnorm till sitt
temperament: vi, det nittonde århundradets
människor, och dertill germaner, vi
återfinna icke vårt djupare känslolif,
icke det vi högst älska, icke vårt
väsens hemligheter i Haydns symfonier
och kvartetter, men vi finna allt detta
(eller åtminstone allt deraf, som har
värde) i Beethovens, och vi finna det
icke i Mozartz operor, men vi finna
det i Wagners.
Ja, men huru många finnas, som
förstå Wagner? frågar man. Men
glömmer att fråga: huru många förstå
Mozart? Lägg väl märke till, att det
fins icke få nutidsmänniskor, hvilka
det mesta af Mozarts dramatiska
musik lemnar oberörda, men som
omedelbart gripas af Wagners. Och jag
talar här icke om artistiskt bortskämda
öron, som behöfva starkare kryddor;
jag menar just sådant folk, som
förhåller sig naivt och omedelbart till
konsten. De förstå Wagner, emedan
de äro befryndade med honom, men
de förstå icke Mozart, emedan de,
fär att göra detta, skulle behöfva
ställa sig mera artistiskt till hans
konst, än de utan ansträngning kunna
göra. Ty det vill en viss konstnär
lig anda och utbildning till för att
hemta innehåll ur de rena formernas
skönhet, emedan dessa i blott ringa
grad förmå väcka vårt eget inre till
sjelfverksamhet. Konstnärligt sedt är
det kanske en större brist att ej kunna
förstå. Mozart än att ej kunna förstå
Wagner, men monskligt sedt är detta
en för vår natur mycket ursäktlig
ensidighet.
Den möjligheten är således icke
utesluten, att bladet en gång kunde
vända sig derhän, att det snarare
blefve Mozarts stil, som för den stora
publiken vore den svårfattligaste; och
det säkraste torde derför vara att låta
tiden afgöra frågan om “populariteten“
— hvilken dessutom, tagen på en
bestämd tidpunkt, alltid blir ett
tvifvelaktigt kriterium. Jag skall derför
ej lägga någon synnerlig vikt dervid,
att trilogien för närvarande är det
verk, som på de tyska teatrarne
samlar den talrikaste publiken ur alla
samfundslager, eller, att man på
hvar-annan populär konsert får höra slutet
af ”Rheingold“ eller “Siegfried” eller
Siegfrieds död ur “Götterdämmerung“.
Men jag nämner det blott för att en
eller annan wagnermotståndare, som
läser dessa rader, ifall han händelsevis i
Tyskland skulle få höra en skomakar
-pojke hvissla Svärdfanfaren eller
Sieg-friedmotivet, med någorlunda fattning
må kunna bära ett sådant förräderi af
vox popuU.
Musikbref från Italien.
Milano, dec. 190-1.
Camille Saint-Sar ns’ nyaste, först
under sista säsongen i Monte Carlo
uppförda opus t Helene, der den nu i
det närmaste sjuttioårige kompositören
likaledes dokumenterar sig såsom en
utsökt poet, är uppenbarligen ej
be-räknadt för en »profanum vulgus.»
Med Paride ed Elena och den
odödlige Glucks öfriga mästerverk till
värdiga förebilder röjer detsamma
alltigenom en ädel klassicitets höga flygt,
på samma gång det i formellt
hänseende står på höjdpunkten af modern
musikteknik; hufvudvikten är nedlagd
på en orkesterbehandling af yppersta
slag, medan sångpartierna bestå af
s. k. »canto declamato». I sin
helhet utgör »Elena», såsom denna
lyriska dikt benämnes i den af Amilcare
Galli gjorda italienska öfversättningen,
ett första rangens konstverk, hvilket
äfven om dess upphofsmans
skaparkraft understundom förefaller något
försvagad, vittnar om ännu ungdomlig
styrka och nobel ingifvelse.
Det från Homeros’ »Ilias» hämtade
ämnet för Saint-Saens’ librett, hvilket
är koncentrer&dt i en enda akt med
allenast fyra uppträdande personer, är
den bekanta helleniska sagan om
trojanske prinsen Paris’ enlevering af
den spartanska drottningen Helena. I
en kort inledande scen höres från den
festligt upplysta konungaborgen deras
pris förkunnas äfvensom den redan på
sitt svek lurande Priamidens stämma
höjas till sitt värdfolks lof.
Skådeplatsen förändras till en öde klippkust
af Aigeiska hafvet, dit Helena, som,
ett rof för den djupaste förtviflan i
kampen mellan sina gryende känslor
för Paris, i hemlighet beger sig
sedan hon lämnat den nattliga
slotts-festen. Hon står just i begrepp att
söka döden i vågorna för att finna
glömska och ro, då Afrodite, omgifven
af nymfer och amoriner, der
uppenbarar sig och uppfordrar henne att ej
motstå sin allt besegrade makt utan
hängifva sig åt Paris, som
kärleksgudinnan till belöning för att han
tillerkänt henne skönfcetspriset, lofvat
jordens fagraste kvinna. Drottningen
motstår ännu frestelsen, då efter visio- i
nens försvinnande denne själf visar
sig och i en af glödande passion
färglagd sång — »Tu 8peri forse d’Eros
evitare le ambaschie, men tre m’ami»
— kommer henne att vackla. I sin
tvekan vädjar hon till sin fader,
gn-darnes konung Zevs, hvilken sänder
Pallas att varna dem begge. Af utom- |
ordentligt gripande verkan är den scen,
hvari vishetsgudinnan profeterar Ilions
undergång, samtidigt med att hon för
deras blickar frambesvärjer en bild af
den åt lågorna prisgifna och af dess
invånares klagoskri genljudande staden.
Men båda äro nu förblindande af samma
allt trotsande lidelse, och Helena flyr
med Paris: i slutscenen, som
innehåller den formligen bedårande duetten;
»vien, verso 1’Asia incantatrice . . .», I
en kärleksextasens sannskyldiga
apo-teos, ser man ute på öppna hafvet
en farkost med de älskande ombord.
“Elenas“ premiär i Milano, hvarest
Saint-Saens redan är vorden populär
genom sin “Sansone e Dålila“,
gestaltade sig till en verklig triumf för den
enkom ditreste maestron, jemte
hvil-■ ken framför allt kapellmästaren
Mug-nöne blef föremål för publikens lika
varma, som välförtjenta hyllning.
Tyvärr var hans systerdotter Galdssi
långt ifrån någon idealisk Helena; hon
sjöng visserligen fullt korrekt sitt
mycket fordrande och ansträngande
parti — med undantag af första
tablån är hon hela tiden inne på
scenen —, men för öfrigt var hennes
framställning ganska matt och färglös
och förrådde alltför mycket
debutanten. Deremot skulle den unge polske
tenoren Enzo Leliva med sitt
anslående yttre och sin charmanta röst
varit en snart sagdt fulländad Paris,
derest ej hans främmande textuttal
verkat ganska störande på den i
öfrigt så vackra prestationen. De begge
gudinnorna framstäldes af damerna
Låvine ech Torresella, hvaraf den
förra, spanjorska till börden, med sin
äkta mezzosopran — “rara avis“ i
våra dagar! — och dramatiskt
uttrycksfullt föredrag ytterligare
förhöjde verkan af Pallas’ uppträdande,
den senare var en se- och hörvärd
j Afrodite, äfven om hon snarare gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
