Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 4 Mars 1907 - Richard Wagner och hans Nibelungendramer, efter W. Kienzl - Från Roma. Operasäsongen: Wagners »Götterdämmerung», Massenets »Thaïs» etc., af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vidare själsverbsamhet — möjligen till
vederkvickelse efter dagens
ansträngande göromål — overksamt kunna
lyssna på, utan musik och dikt skola
tydligen och synbarligen vara
förbröd-rade, och de diktade orden skola icke
brukas till blotta solfe gg i er. Att åt
hvarje ord förläna den karakteristiska
stämningstonen; det var Wagners afsikt.
Den dramatiska musiken har till
uppgift att för oss höja mottagligheten
för dikten, i det den fördjupar denna,
i viss mån förklarar den och i en
bestämd riktning förmedlar dess
uppfattning. Allt störande i musikskapelser
ville Wagner aliägsna. Ingenting, ej
en fråga, ej en interjektion har i
Wagners verk (särskildt gäller det om
Ni-belungen-dramerna) lemnats opåaktadt;
den i tal dramat sig fortspinnande
dialogen har han strängt fasthållit, och
hvarje i den äldre operan använd, ofta
sammanhanget störande form, såsom
arierna, duetterna och körerna etc. har
han derföre undvikit, då detta rent
musikaliska icke motsvarade hans
syftemål. Detta den musikaliska
periodens fortspinnande har
Wagner uttrycksfullt benämnt »den
oändliga melodien». Äfven handlingen
skall aldrig genom rena formaliteter
hämmas, dramatiken ej lida något
intrång af rent lyriska utgjutelser. Detta
är ock grunden till att Wagner ur
musikdramat bannlyst alla icke direkt
i handlingen ingripande körsånger,
hvarför samsjungandet af en hel mängd
personer endast förekommer i
»Ragnarök», der situationen fordrar det (vid
folkets uppträdande i Günthers borg).
Den i alla fall vid en sådan
behandling uppstående monotonien vill
Wagner undanröja genom den för alla
situationer afpassade symfoniska
orkesterledningen. Denna är alltigenom
karakteristisk, ej blott hvad beträffar
skildringen af olika själseffekUr eller rent
fysiska tillstånd och händelser, utan
h varje person i dramat har ock sin
musikaliska karaktäristik. Så ofta
en figur uppträder eller det är tal om
ett viktigt dramatiskt motiv, lika ofta
ljuder i äfven orkestern motsvarande m
u-sikaliska motiv, hvilket affør behof
också utarbetas fullkomligt symfoniskt,
ja äfven kontrapunktiskt behandlas med
andra för handlingen framträdande 1
motiv. Wagner kallar, som bekatit,
ett sådant motiv för ledmotiv, och i
»Nibelungenringen» förekommer ej
mindre än 90 större eller mindre långa,
ett par eller några stycken takter,
sådana äro Rhengulds- Walhall-
Bryn-kilde-, slummer-, Erda-, Sieglinde-, ung
Sigfrid-, Loge-, smides-, lindorms-, ödes-,
Gibikung-, Kärleks-motivet o. s. v. Flere
motiv träda upp på samma gång,
såsom t. ex. i slutet af »Valkyrian».
Att Wagners instrumentation i
hvarje riktning är oöfverträffad kan
väl knappast förnekas. Endast i
besittning af en sådan omfattande kännedom
om instruroentalväsendet kan man
uppnå en så otrolig verkan som han åstad-
kommit, särskildt med en så ideal
orkester som Bayreuth haft att uppvisa.
Att efter Wagners grundsatser äfven
måleriet, såsom en systerkonst till
de båda förutnämnda konsterna vid
scenfest8pelen,bör göra sin rätt gällande,
är naturligt.
Från Roma.
Febr. 1907.
Operasäsongen: Wagners »Götter-
dämmerung», Massenets
»Thais», etc.
Samtidigt med att karnevalen med
sina, särskildt i jemförelse med den
franska Rivierans eleganta och präktiga
festligheter, här företrädesvis burleska
och betydligt burschikosa upptåg
lyckligt gått af stapeln, afslutade »Teåtro
i Costånzh förra hälften af sin säsong.
Upptagande uteslutande nyare,
huf-vndsakligen franska operor — den
senare delen, »stagione della
quatési-ma» (fastlagen) kommer att uteslutande
hålla sig till »inhemska produkter» —
inleddes densamma under de bästa
au-i spicier med Wagners väldiga
snillealster »Il crepiiscolo degli dei»
(»Götterdämmerung»), hvilket ej på länge
uppförts i Roma och füljakligen nästan
verkade novitet. Detta till som
tolkningen var särdeles erkännansvärd, med
de båda bärstädes nya, unga
eångar-tisterna Italo Cristiilli och Margot
Kaf-t/il, polska till börden, i Siegfrieds och
Brünhildes partier *), i Günthers och
Hagens Krane. Cigdda och Giiilio Rosri,
den senare en ypperlig basist,
förenande alla yttre och inre
förutsättningar för sin ej mindre kräfvande än
relativt otacksamma uppgift, samt sist,
icke minst, den nya till största delen
från Bolognas »Teåtro Comunåle» tagna
oikestern under Rodölfo Ferraris
ledning aflade ett verkligt mästerprof. De
talrika lyriska och dramatiska
skönhe-terna i förevarande Waguer-verk hafva
efterhand alltmera uppskattats af den
romerska publiken, framför allt det i
sitt rent sublima majestät så
utomordentligt hänryckande intermezzot med
den Siegfriedska dödsmarschen. Att
ingen af de senare gifna operorna
uppnått tillnärmelsevis så många
föreställningar som »Il crepiiscolo», kommer icke
minst »n på, att detsamma är det mest
menskliga men, oaktad t ingen af
Valhalls gudar der uppträda, likväl ej minst
storslagna och upphöjda af de
Nibel-ung8ka musikdramerna.
Goa nods »Faust» — deri tenoristen
Krimiers vackra stämma isynnerhet
*) Den förres framställning af denna
för honom nya uppgift är så mycket mera
värd erkännande, som representanterna
för Siegfried i Italien äro så »rarae aves»,
att det för öfrigt f. n. ej gifves någon
annan än Gius. Borgatti, hvilken redan är
temligen »passé», åtminstone för att tolka
Wagners härlige unge hjelte.
gjorde sig gällande i tredje aktens
smäktande romans: »var helsad
dygdens kj-ska boning», och Adelie d’Albert
gaf en i allo särdeles tilltalande bild
af Margareta, hvaremot Gidlio Rossis
konstnärstemperament visade sig
mindre väl harmoniera med Mefistofeles
— samt till råga på måttet, tvenne
Massenet-arbeten i följd erhöllo ett ökadt
och alltjemt stegradt intresse af, att
en i hvarje hänseende så öfverlägsen
artist som Mattia Battistini skänkte
sin medverkan åt densamma. Var
nämligen Valentin en jemförelsevis mindre
betydande uppgift, liksom det af
honom redan härom året å »Adriåuo»
frestade experimentet att utföra
»Werth ers» ursprungligen för tenor
komponerade, men enkom för den af
kompositören högt skattade barytonisten
transponerade titelparti ånyo visade sig
vara ett missgrepp, hvarigenom
Mas-I senets musikaLska behandling af
Goethes högsentimentala dikt blef ändå
mera renons på färgskiftningar än förut,
så framstod i »Thais» hans talang i
I sin mest lysande dager.
Redan hans imponerande yttre, en
energisk och karaktärsfull fysionomi i
förening med en reslig kämpagestalt-,
egna sig förträffligt för den kraftige
och sin mission hängifne
cenobit-mun-ken Atanaél — hvilken emellertid ej
kan motstå den sköna Thais’ behag,
utan till sist dukar under för sin
lidelse —, och återgifvandet i sin
helhet torde kunna betecknas såsom
verkligt fulländadt. Likaledes torde man
knappast kunna uppleta en
mera.idealisk »protagonist» än den knappt
‘21-åriga Carmen Melis af spansk
ori-gin, men sardiska till börden. Hennes
första framträdande, understödt af en
för detsamma oundgänglig förutsättning,
en strålande vacker och älsklig
apparition, verkade inför härvarande publik
såsom en verklig uppenbarelse, så
mycket mera som utförandet af den rätt
prekära dubbelrollen af kurtisan och
Kristi brud, särskildt med hänsyn till
Thais’ väl plötsliga och omotiverade
omvändelse, både i fråga om sång och
spel visade sig synnerligen anslående,
speciellt i jemförelse med denna enda
förutvarande tolk å italiensk scen, den
jemväl i främsta rummet för sin
fägring renommerade Lina Cavalieri, hvars
prestationer i allmänhet kännetecknas
af en viss köld. I »Thais»
koncentrerar intresset sig nästan uteslutande
på hjeltinnans samt Atanaels
karaktärer, och operau har ej några vidare
personnager af betydandet att uppvisa.
| Också har densamma, föga mindre
strängt nagelfaren af kritiken
härstä-des än i sitt eget hemland, för sin
framgång hos den romerska publiken
framför allt att tacka den briljanta
exekutionen af de båda hufvudpartierna.
Visserligen förnekar sig ej heller i
Mas-sentes förevarande skapelse maistrons
öfverlögsna teknik, särskildt i fråga
om instrumentationen, men trots det
storslagna ämnet, som, så sannt konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
