Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 16 April 1907 - Blad ur Chopins dagbok (forts.) - Edgar Tinel och hans oratorium »Franciscus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver papperet. Hon kan skrifva,
när hon hör musik, musik öfver henne,
bredvid henne — Chopins musik, stilla
ineu tydlig som en kärleksbikt.
För dig Aurora skulle jag kunna
krypa på jordeD. Hur mycket jag än
egde, allt gåfve jag dig! En blick,
en beröring af dig — ett leende, när
du är trött — för dig allena vill jag
lefva, spela för dig de ljufvaste
melodier. Ar du ej hård, älskling, med
de der beslöjade ögonen?
Nohnn, (/. 3 murs 1847.
Jag måste ha pengar. Jag är en
i börda — sjuk — hostan marterar min
) själ! Aurora kommer nu sällan. Hon
kan ej höra mig hosta. Hon är Hitig.
Jag eer henne icke in i ögonen. Jag
ligger och miua blickar sväfva ut öfver
fälten. De sträcka sig vida ut
framför fönstren. Frankrikes jord: Långt
fjäiran, under Fölets himmel, der ser
jag min moders ögon. Tårar som icke
tränga fram väga tungt. »Fritz, lilla
Fritz», ropar hon till mig, du skall
blifva en stor musiker! Folen skall
stolt blicka upp på dig! Folen — dyra
land — stolt öfver Fredrik Chopin!
Mitt bjärta är tomt. Hvilken smärta!
NoIhui, 1 juni 1847-.
Det är förb’. Lifvet är slut! Ett
par år mer eller mindre ännu, kanhända.
Men aldrig åter något verkligt lif. Jag
skrifver icke dessa ord, de hamras
fram mot min hjärna. Hon talade i
så skarp ton till mig, och min själ är
sjuk! Jag tänkte icke att hon kunde
vara så hård. Om hon hade väntat
— jag skulle icke länge ha dröjt, icke
alltför länge, Aurora! Hade du väntat
— trött af bördan — bördan af den
klagande sjuklingen! Fengar —- jag
skall arbeta — valser, som publiken
tycker om — för hvilka de betala!
Mazurkor från ett sönderslitet hjärta!
Jag skall arbeta — en småsak blott
— 20.000 francs — kunna göra mig
fri! Jag vill dö fri!
Paris, 10 juni 1847.
En underbar lycka, som belastar
mig! Dessa 20.00(1 francs äro mina.
Jag har dem i handen! Jag betraktar
dem från alla sidor. Rebecca Stirlings
godhet sökte mig i mitt bekymmer, j
Hon vill ej någonting annat än gifva.
Sällsamma kvinna! Med ditt hjärta ‘
af guld, ditt ansikte af järn och din
fot af bly! Dina francs ligga tungt
i min hand. »Mästare» kallar hon
mig. Hon vill bara gifva. Men
kvinnor skola vara nobla, med milda mörka
ögon, som komma en att rysa. Dagen
går till ända. Jag kan dö fri!
Skotland, 10 juni 1848.
Jag ligger uti ett stort rum i slottet.
Allt i huset är lugnt, gästerna ha
larmande dragit sig tillbaka på sina rum,
det sista ljudet af en hes röst har dött
bort. Med darrande fingrar och
stel-nadt hjärta har jag måst spela för dem.
Jag var färdig att skrika af trötthet
och smärta. Den trogna Robert ledde
mig upp som ett barn, klädde af mig
och lade mig stilla på de svällande
bolstrarne. Dystert brann ljuset. Skenet
fladdrar mellan skuggorna. Der ute
sänker sig en svart dimma. Den tränger
genom fönstret.. Det är Rebbeccas
själ, mjuk som krusig ull — men
klibbig. Mitt hjärta är som is.
Otacksamhet och is. Hon sitter hela dagen
hos mig. Vi tala om musik!
En underl’g konversation, vägande
mellan allmänna saker och hemlig
tillbedjan — genomblixtrad af
kärleks-flamman, som lågar för mig — lugn
och stilla. Hon har blott en enda
tanke, en enda önskan, den att se mig
belåten. Och i min själ brinner den
outsläckliga elden och banar sig väg
till den sista hvilobädden.
Jag behöfver inte vänta så länge.
Jag vill ej skrika ut min smärta. Mild
är beröriogen likasom döden! »Jag
skall ändå vinna vadet», skrifver den
gode Heine. Hans själ är tom men
hans läppar le! Rebeccas lugna ögon
bevaka döden. Skatterna i min salong
— skall staden slåss om dem?
»Chopins tvättfat, för Kl sons skynda
på!» Mina taflor, skrin, hvarje matta,
stolen som jag tyckt så mycket om,
och den stora flygeln med sin sköna,
om kärlek sjungande ton; allt vill hon
behålla, den trofasta kvinnan.
Förfärliga! Min själ förhannar dig,
stöter dig bort! Aurora — som
glödande solstrålar bränna mig dina
kyssar !* Hur oron förtär mig. Skall
jag aldrig få ro? Polens jord skall
snart betäcka mig. En liten del deraf
innehåller denna dosa, jag kan beröra
den! Älskade land med din
musikaliska själ! Denna baudfull jord
från dina fält är alltid nära mig. De
skola skaka den öfver mig i grafven,
på mitt bröst — på den marterade, döda
bördan! Men det klappande, brinuande
hjärtat, det skall skiljas derifrån,
längtan för längtan — och det skall
tillbaka till det land, hvarifrån det kom!
Älskade Polen! Jag ser dig i dunkel
— med min moders öga, med hennes
mun, hennes haka. Folen — det sjunger
och gråter — sorgliga land! Mitt
hjärta tillhör dig! Din ljuft doftande
jord skall rena det! Vid ditt bröst
skall det hvila ut — ändtligen få hvila
ut —!
T
Edgar Tinel
och hans oratorium
Franciscus.
Då Filharmoniska sällskapet
härstä-des i denna månad uppför, för första
gången hos oss, Tinels i utlandet myc-
* Ett saligt niiune af kärleken till Aurora
— och ett nytt bevis på, att skulden endast
lag i Auroras hänsynslöshet.
ket gifna och berömda oratorium
»Franciscus», så må här lemnas några
meddelanden om tonsättaren och hans
nämnda verk.
Edgar Tinel är född d. 27 mars
18-Ö4 i Sinay (Ostflandern’). Af sin
far, som var skollärare och organist,
erhöll han första undervisningen i
pia-nospelniog och kom vid nio års ålder
in i Bryssel-konservatoriet, der han
hade II ras sin, Gevaert och Kufferath
till lärare. Tio år gammal vann han
första priset i pianospelning och år
1877 erhöll hankompositionspriset»,prix
de Home», med en kantat för soli,
kör och orkester: Klokke Roeland»
(»Rolands-klockan», tryckt som op.
17). Snart följde en annan kantat för
tenor, kör och orkester: »Kollebloemen»
(»Vallmoblommorna», i mars 1900
uppfördi Stockholm af »Musikföreningen»)
Tiuel blef 1882 direktör för
kyrkomusik-institutet i Mecheln, 1889
inspektor för de af staten understödda
musikskolorna, derjemte 1S90 Kufferaths
efterträdare såsom
kontrapunkt-professor vid konservatoriet i Bryssel. Af
öfriga kompositioner kunna nämnas:
En treaktsmusik till (’orneilles »Poly*
eucte», ett musikdrama i tre akter
»Godoleva* (1898), »De drie ridders»,
för baryton, kör och orkester, oratoriet
»Franciscus» (op. ot>, år 1897), hans
mest kända och betydande verk, en
5-stäm. Messa till ära för Jungfru Maria
af Lourde8 (1898), mindre körverk,
med eller utan ackompanjemang,
Mot-tetter, Mariasanger, Adventssänger,
| pianostycken och instrumentalverk,
hvar-ibland en orgelsonat må framhållas.
Afven har han utgifvit »Le chant
gré-gorien, théorie sommeire de son
exécu-tion* (1890).
I Tinels verk uppenbarar sig
originell uppfinning, varm känsla och
mästerskap i tonsatsen, som tyder på djupa
studier af en Bach och Beethoven, af
från senare tid Schumann och Brahms,
hvarjemte hans klangfulla
instrumentation visar att han är väl bekant med
Berlioz och Wagner.
Oratoriet sönderfaller i tre delar.*
I Franciscus’ världsliga lif och
omvändelse. II Hans klosterlif. III Hans
död och förklaring.
De yttre tilldragelserna äro få. En
bullrande fest firas i Assisi. Den
ungdomsfriske Franciscus, ridderskapete
blomma, förtrollar alla med sin sång.
På hemvägen tillropar honom en röst
från himlen; ropet upprepas under
natten och uppfordrar honom till
försakelse och omvändning. Han tycker
sig se ett féslott och en härlig jungfru,
Armod, som är för honom bestämd till
fru. Visionen hänför honom så, att han * I
* Det handlar om Franciscus eller Frans
de Assisi, Franciskanerordens stiftare, f.
1182 i Assisi i Italien, son af en köpman.
I ungdomen begifveu på nöjen, lyx och
krigisk idrott blef han genom en svår
sjukdom förd till religiösa betraktelser,
tog vård om sjuka och fattiga samt dog
1226 i följd af stränga späkniugar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
