Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 3 Februari 1908 - Följetong: Några blad ur min dagbok, af Aino Ackté (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna korta förklaring klingade
helt allvarlig, men Duvernoys s;itt
hade förändrats till den grad alt
vår säkerhet växte.
»Lofva blott,» tillade han hastigt
»att ni icke låter någon annan
lärare höra er dotter sjunga; om ni
lofvar det, skall hon bli min
skyddsling.»
Mor tackade glad, något litet
segerglad också, och frågade, hvad
lektionerna komme att kosta.
»Ingenting,» svarade mästaren,
»ingenting, om ni blott gör, som
jag bedt.»
Förvånade tackade vi ännu en
gång och gingo, men ända uti
trappan påminde Durvernoy mor
om att hon ej finge låta någon
annan höra min röst. v
»Hvad betydde allt detta »
hvadan all denna oväntade vänlighet?
Mor råkade åter i bryderi, om
än hon var lugn, och jag tänkte
för mig själf, att nog kunde väl
Duvernoy tycka ont min röst, men
där låg väl dock någonting annat
under det hela. I Finland
berättades så mycket underligt om
fransmännen.
Följande dag hade Duvernoy
lektion på konservatoriet, och dit
hade lian bedt oss komma.
Konservatoriet gjorde genast ett
underbart intryck på mig. Redan vid
inträdet på den stora
kringbyggda gårdsplanen, åt hvilken
eleverna gifvit benämningen »Ia boite
aux rhumes», möttes örat af det
märkvärdigaste oväsen. Fr olika
fönster ljödo violiner, flöjter,
tiotal olika instrument och
genomträngande, ekande människ
>rös-ter. Från gården gingo vi in i
en trång, mörk korridor, där det
kändes som att gå i ett forntida
fängelse, och då vi slutligen
hun-no fram till Duvernoy’s klass,
försvann ej denna känsla. Detta rum
var litet, ehuru högt, fönstren
likaså små och högt sittande, för
att eleverna ej skulle störas af
lif-vet utanför. Möbleringen
utgjordes af en stor flygel, en pianostol
samt väggfasta träbänkar rundt
om. Viola tout! Det kändes
egendomligt att tänka på, att just i
detta klassrum hade mor som ung
suttit som Massets elev.
Duvernoy mottog oss mycket vänligt
och bekant, i det han bad oss
sitta ned och höra på elevernas
sång. Där voro 4 herrar och 4
damer alltså funnos i klassen
2 lediga platser.
Herrarnas röster tyckte jag
mycket om, men damernas voro,
enligt min tanke, alls ingenting så
märkvärdigt, som jag hade
föreställt mig, och det gaf mig mod.
Då Duvernoy därpå bad mig
sjunga min Semiramis-aria, var
jag icke det minsta rädd, och mina
löprir.gar gingo al de e; utmärkt.
Det hördes ett bifallssorl, då jag
I slutat, och Duvernoy förklarade
faderligt, lika mycket vänd till
åhörarna som till mig, i det han slog
sig för bröstet:
»Vous etes tres intelligeife ma
petite.»
Detta fick jag senare ofta höra,
och det gjorde mig mycket
lycklig, ty min mor hade tvärtom
alltid försäkrat, att jag var ovanligt
dum. Duvernoys’ loford voro i
sanning balsam på såret.
Efter den dagen fick jag sjunga
på nästan hvarenda en af
Duvernoys konservatorietimmar och
dessemellan inöfva arior hos min
nye lärares receptris, fröken
Pou-get. Denna ville stryka under sin
egen betydelse genom att bibringa
mig en »ny metod», men på mors
uppmaning slog jag döförat till
och tog ej ad notam ledning annat
än i fråga om några tekniska
saker visavi det franska textuttalet.
Det var också ett styft arbete att
förändra det finska »amuur» till
ett fint parisiskt »amour».
Mor var genast emot mig i
dörren, oroligt frågande mig hur
det gått.
Efter ett par veckors förlopp
inföll slutligen den med spänning
motsedda dagen för profvet.
Under tiden hade jag hunnit bli rent
af led på att höra alla förklara,
huru nästan omöjligt det var att
bli antagen som elev vid
konservatoriet : »där hjälpte ju ej ens
protektion». Och för hvar dag
började jag alltmera frukta att bli
»refuserad». Mest nedstämd blcf
jag emellertid på själfva dagen
för profvet, då jag fick höra, att
v i voro 197 inträdetsökande till de
6 ordinarie vakanserna.
Klockan 1 på dagen skulle
profvet börja, och vi samlades
punktligt i väntrummet, som icke var
större än ett af de vanliga
klassrummen och där det vimlade af
unga flickor med olika utseende,
åtföljda af sina ståtliga mödrar.
Luften var tryckande, och redan
vid inträdet önskade jag, att jag
varit långt borta, men vi vågade
icke aflägsna oss på en enda
minut, emedan vi ej visste vårt
nummer. Om jag ej passade på vid
namnuppropet, vore jag hjälplöst
förlorad, det visste jag. Den ena
efter den andra gick och kom till
baka; endast min tur kom ej. Min
röst, som hade varit klar, blef
småningom hes, och till min stora
ångest täcktes jag ej i allas
närvaro försöka den. Och om jag icke
får försöka min röst just innan jag
beträder estraden, intages jag af
en stark rädsla. Så äfven nu, då
jag ändtligen vid 4-tiden hörde
min namn ropas upp och jag i
min tur fick, efter tre timmars
väntan, försvinna ur rummet.
Efter att hafva passerat en liten
korridor kom jag, sedan jag gått
upp för fyra trappsteg, in på
scenen i en helt liten teatersalong.
Jag darrade som af frossa, men
jag formligen stelnade, då jag
märkte, att min röst ljöd alldeles
hes och att mina löpningar icke
alls flöto så lätt som vanligt. Vid
ett långt bågformigt bord midt i
salen satt direktör Ambrosise
Thomas och på hvardera sidan om
honom Frankrikes största
kompositörer och de åtta sånglärarna
vid konservatoriet. En stund
hörde de på, så började de halfhögt
prata, därpå skrattade de så
hörde de åter på. »Hvad månde
de skratta åt?! Helt säkert sjun- 1
ger jag löjligt,» tänkte jag starkt
rodnande; det var först långt
senare jag förstod, att de
naturligtvis skrattade åt min hemgjorda
klänning.
Jag hade knappt sjungit hälften
af min Semiramis-aria, då man
af-bröt mig genom att ringa med en
klocka, och man stack i min hand
en papperslapp, på hvilken noter
voro skrifna någon melodi, som
man bad 111ig sjunga med
noternas namn. Jag måtte sett
bedröf-lig ut, då Duvernoy kom mig till
hjälp genom att för de öfriga
förklara, att jag ännu ej lärt fransk
tonträffning. Därmed fick jag gå
samma väg som jag kommit.
Herre Gud, så jag skämdes!
»Jag tror det inte gick riktigt
bra,» svarade jag med en osäker
klang i rösten. »Min stämma
hördes hes.»
Jag berättade genast
alltsammans, i början precis som det
hade varit, men småningom blef det
i min inbillning allt värre, och
då vi till sist kommo hem,
öfver– tygade jag både mig själf och
min mor, att jag hade sjungit
riktigt uselt. Jag försjönk i
bitter gråt. Där lågo de nu, alla
mina förhoppningar och drömmar
farväl med konservatorium och
framtid! Hvad skulle det nu bli
af mig! Jag hade blott dragit skam
öfter mig. Hvad mina många
medtäflare i Finland nu skulle
triumfera! Jag låg på knä på
golf-evt med hufvudet undangömdt och
grät. Mor hade först varit ond.
Nu visste hon ej, hvad hon skulle
taga sig till.
»Det är förskräckligt att sväfva
i ovisshet ända tills i morgon.
Kunde du inte gå till Duvernoy
och höra efter om han vet något,»
bad jag slutligen midt under
gråten.
Mor svarade just ingenting, utan
klädde på sig och gick. Då hon
gått, kände jag mig lättad. Jag
sa-t i en länstol, tyst, utan att gö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
