Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 4 Maj 1909 - De första »Värmländingarna.» Ett litet teaterminne, af Birger Schöldström - Fredrik August Dahlgren (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 i Svenska Akademien, kanslirå’et,
kommendören af Nordstjärneorden, fil.
dr Fredrik August Dahlgren.
Det var under friherre Hugo
Hamiltons i flera afseendeu lysande
tea-terdirektörsskap, ly.-ande särskildt
genom den uppmuntran, som visades
svenska teaterföi fatrare, och ej heller
af dessa jftfvades, der spordes, att
omedelbart efter Johan Johns (»En
komedi»), Johan B örjessons (»Enk XIV )
och Auirust Blanches ( Engelbrekt och
h ins dalkarlar») så uromordentligt
lyckade författaredebuter ännu en fjärde
svensk orisinal-auktor vore att
förvänta, hvilken skulle komma med ett
svenskt folkskådespel.
Detta slog ock in, och ofvannämnda
dag gick af stapeln »Värmländiugarna,
sorglustigt tal-, sång- och dansspel i
två afdelningar och sex indelningar»,
af ofvannämnde författare.
Hufvudrollerna voro fördelade så,
att Sven Erson i Hult spelades af hr
Svensson, Erik af Olle Strandberg, —
samma frejdade sceniska namn, som
vi i dessa dagar sett, buret af
sonsonen, ånyo å »Värmländingarnas
personalförteckning — hvars röst då var
i sin fulla ungdomliga fägring; Ola i
Gyllby af hr Pfeiffer — en tämligen
obetydlig aktör och sångare, som
sedan nedsteg till sufflörluckan. där han
ock på sin post en afton 1863 afled
under pågående representation å
scenen —; Brita af den store Torslows
dotter Nanna, sedan gift med
possessionaten Enblom; Jan Hansson vid
Sjön af gamle Lars Kinmansson; Anna
af den tjusande Fanny Westerdahl,
oförgätlig för alla gamla, ännu i lifvet
varande teaterbabituéer från
40—50-talet; Anders af hr Söderberg, en
mycket omtyckt komiker, hvilken dock
snart ur det komiska facket
undanträngdes af Johan Jolin, som i
»Värm-ländingarna» spelaae Per. Löpar-Nisse
utfördes, berättas det, på ett
öfverdå-digt roligt sätt af Carl Hjortsberg,
och denna roll säges varit den enda,
hvari han und- r hela sin
skådespe’a-rebana egentligen lyckades, och han
spelade de _ ock alltid, ända till sin
bortgång Ofriga roler voro så här
fördelade:
j
Brukspatronen — hr Wennbom.
Wilhelm — hr Gustaf Kinmansson.
Lotta — m:lle Fundin.
Prosten — hr Nils Wilhelm Almlöf.
Lisa — fru Bock.
Annika — fru Wennbom.
Stina — m:lle Ström (s. m. fru
Billing).
Bengt på Asen — hr Pettersson.
Henrik i Backa — hr Conrad
Theodor Dahlgren.
En betjänt — hr Lemos.
Af dessa alla lefver nu Idott en
enda; den 89-åriga Wilhelmina Fundin.
Dock — i förbigående sagdt —
ännu eu af de förs’a uppträdande i
»Värmländingarna» lefver äutiu, näm-
ligen källarmästaren Frans Lindqvist er,
hvilken, en liten 4 å 5 års pys, fick,
såsom son af d. v. opera-kontrollören
Lindqvister, stå och titta mellan
kulisserna, där han emellertid greps »i
hampan» af Per-Jolin, kastades i
förbifarten upp på ht.ns axlar och på så
sätt kom att »spela folk» den första
aftonen »Värmländingarna» gafs.
Musiken var efter värmländska och
andra folkmelodier — en melodi i
stycket »Gossen gick sig ut en
morgonstund», är komponerad af Dahlgren
själf — arrangerad af Andreas
Randel, då förste violinist och andre
konsertmästare vid Operan. Randel, elev
af den formfine Cherubini, har här
lämnat ett arrangement af svenska
folkvisor, som i sitt slag hittills är
oöf-verträffadt.
Dan-en hade arrangerats, likaledes
efter folkliga motiv, af Kongl. teuterbs
d. v. balettmästare Anders Seliuder.
Som bevis på dennes
samvetsgrann-het samt intresse för saken må
nämnas, att, då, han tillfälligtvis fick höra,
att en kommendering från Värmlands
regemente för tillfället befann sig som
bevakning vid Långholmens fängelse,
begaf balettmästareu sig, åtföljd af
sin premiärdansör, dit ut för att af
Värmlandspojkarna lära de äkta
hal-lingkasten och andra »hyss», som
brukades vid lekstugorna och
midsommar-vakorna i Fryksdalen och Jösse. Också
voro den vighet, den styrka och den
aplomb, som i folkdanserna
utvecklades af nämnde premiärdansör, Per
Johan Wilhelm Pettersson,
utomordentliga, efter hvad man från den tiden
berättar. Då han med dansösen
Pauline Watz dansade Jössehäradspolskan,
var det en fullkomlig koreografisk
tolkning af trallen;
jänta mi’
då ska’ vi
kasta bena kring vägg och tak. —
Af publiken mottogs
»Värmländingarna» från allra första stund med
jubel och af kritiken med loford. Det
• n ’a undantaget utgjorde tidningen
»Helios» h vars i edaktör, J. M. R-sén,
ansåg, att stycket »för ingen del kunde
betraktas som något konstverk», utan
tvärtom »tillhörde den lägsta genren
af all dramatik». Dock kunde ej
heller han annat än förutspå, att stycket
»skulle fortfara att vata eu god
kas-sapjes».
Och sällan torde väl en förutsägelse
gått i en så lysande fullbordan, som
förhållandet blef med denna, ty helt
visst har intet svenskt skåde-pel
blif-vit så, släkte efter släkte, folkkärt
som »Värmländingarna» och så ofta
uppförts på tiatrar i Svetige, Norge,
Finland och norra Ameiika, där bl. a.
fru Hellström spelat Anna.
Nog ha »Värmländingarna» gått till
hopalagdt bortåt ett par tusen gånger
öfver scenen.
Hade stycket blifvit tryckt efter 1855,
då den k. förordning utkom, hvilaen
satte p för hrr teaterdirektörers
dittills oåtkomliga älskvärda vana att utan
ens det ringaste honorar hugga
hvilket dramatiskt stycke de behagade,
hade det-amma för de Dahlgrenska
arfvingarna säkert blifvit, en liten
Nobelfond. Nu få de nöja sig med
»fä-derneäran, som aldrig dör».
Fredrik August Dahlgren.
I samband med detta nummers
första uppsats om »Vermländingarne» och
då denna populära folkpjes nyligen firat
ett märkligt och sällsynt jubileum med
400:de uppförandet, ha vi här velat
intaga porträtt af dess författare F.
A. Dahlgren och tonsättare samt
musikarrangör Audreas Randel, äfven
meddelande några biografiska uppgifter om
dem, särskildt beträffande musik. Vi
börja då med författaren.
Fredrik August Dahlgren föddes den
20 sept. 1816 på Taberg i Nordmarks
socken, där hans fader, Barthold
Dahlgren, var bruksförvaltare, men redan
då Fredrik var fyra år gammal
inköpte fadern Ransäters bruksegendom,
Erik Gustaf Geijers fädernehem,
beläget i Ransäters socken ungefär 7
mil norr om Karlstad nära Klarälfvens
högra strand. Här vi.xte Fredrik upp,
själf åtionde bland femton syskon.
Efter studier vid Karlstads skola och
gymnasium blef Dahlgren student i
Upsala 1834, där företrädesvis idkande
sp’åkliga och estetiska studier. Efter
att 1839 ha tagit magistergraden slog
han sig 1841 ned i hufvudstuden,
ingick på ämbetsmannabanan och
tjänstgjorde i riksarkivet,
ecklesiastikdepartementet m. fl. verk. I det sistnämnda
blef han 1862 protokollsekreterare och
sedermera kansliråd och byråchef.
Ar 1894 bosatte han sig med sin
åldriga maka och tvänne döttrar —
hvaraf den ena, Lotten Dahlgren, gjort
sig känd genom sina intressanta böcker
»Ransäter» och »Ur Ransäters
familje-arkiv» — på Djurs olm i eu för honom
uppbygad villa och afled där d. 16
febr. 1895.
Redan som student hade Dahlgren
diktat visor på vermländskt folkmål, i
allmänhet till kända folkmelodier men
äfven till sådana som han själf
komponerat, hvilket t. ex. är händelsen
med den i »Vermländingarne» inlagda
visan »Och gossen gick sig ut en
morgonstund». Hau brukade själf
föredraga sina visor och de spriddes en
tid genom afskrifter bland vänner och
bekanta. Några af dem offentliggjordes
först i Värmlandstidningen.
Vid sidan af sitt arbete såsom
ämbetsman idkade Dahlgren en flitig
literär verksamhet. Så utöfvade han
under 1840-, 1850- och början af
1860-talet mycket produktivt
författarskap, särskildt därtill föranledd såsom
I litteratör vid Kgl. teatern (1857—61).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
