Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 Oktober 1910 - Gottfried Galston (med porträtt) - Kathleen Parlow (med porträtt) - Musikens ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
S VtNS K AI US/K TIDNING.
1
och där in flikade, föga originella
kan-tilenor. Konsertpubliken var rätt
fåtalig men entusiastisk i sitt bifall och
erhöll till gengäld ett par mindre
extranummer.
En andra och sista konsert af hr
Galston var annonserad till d. o0
september men blef inställd. Man hade
med mycket intresse motsett denna
konsert, då programmet upptog Backs
Chioma’iska fantasi och Beethovens
Sonat op. 111 samt dessutom af Gluck :
Melodi, bearbetad af Sgambati samt
Gavotte, bearbetad af Brahms, vidare
8 Rhapsodier, op. 79 och 119 af
Brahms, Chopins 12 Etudes, op. 25
och ett stycke benämndt »Islamey»
af Baiakirew. Beklagligen inträffade
den utmärkte pianistens konserterande
här under ogynsamma förhållanden vid
tiden för den stora höstflyttningen och
då intresset för de aeronautisk a
flyg-täflingarna härstädes undanträng !e allt
annat.
Kathleen Parlow.
Det är nu nära tre år sedun viol
n-elfvan Kathleen Parlow först bragte
vår musikaliska publik i föi tjusnings*
feber, likasom hon nyss förut gjort i
Köpenhamn. Då hon lu i denna
månad ånyo låter hö)a sig liiir,
framträder hon såsom en l ull mogen artist,
eftt r hvad kritiken i utlandet haft att
förmäla. Redan 1907, då hon som
1(> åring i kortklädning gaf f3Tra
konserter här i Musikaliska akademien
hette det om henne att hon var ett
verkligt Bitomen, ett geni, och att man
knappast hört hos oss en violiuist med
större, fylligate och varmare ton,
l.var-jemte hon visade en för hennes ålder
ovanligt god och mångsidig uppfattning
af. livad hon spelade. Och det var
icke småsaker hon bjöd på, såsom
hennes program intygade. På första
konserten, den 20 nov. spelade hon
Tschui-kowskys violinkonsert, Paganiuis
»He-xeutanz», Turtinis »Trille du diable»,
jämte Schuberts »Ave Maria» ocli
Impromtu af Tor Aulin; på andra
konserten: Wienihwskis D moll-konsert,
Gavotte af Bach, Menuett af Mozart,
B. etliovens G dur romans,
Tschaikow-skys »Séi enade, melancolique» och
»Moto perpetuo» af Pagxnini; på tredje
kouserten: D durkonsert af Paganini,
Bachs Chaconne, Polonaise af
Wie-niawski, Nocturne af liubay. Härpå
följde den 2 dec. rn »afskedskonseit»,
hvars program upptog A moll-konsert
af Glazrunow, Otello-fantasi af Ernst,
Adagio ur 9:e konserten af Spohr och
Tarantella af Leop. Auer.
Den unga violinisten bii räddes här
på första konserten af en sångerska,
miss Florence Montheit, hvars tueta
vniinTjrde sin njutbnrn p’cs’niinror
oinöjliggjoide. i tt fö:nyadt uppträdande.
Däremot hade hou på alla konserterna
en god ackompagnatör i rar. A.
Wilt-shire. Året därpå återkom miss Patlow
till oss och gaf två konserter,
äfven-ledes i Musikaliska akademien den (i
och 14 okt., då hon biträddes af en
ung pianovirtuos, mr. Charlton Kiith,
som äfven utmärkte sig såsom
framstående solist. Den unga
kousertgif-verskan blef då ej mindre entusiastiskt
hyllad än vid fjolårets konserter.
Kathleen Parlow är född i
Calgary (Canada). Eöväldrarnn flyttade
till 8au Francisco när Katldeen var
5*/2 år. Hon började här sitt
violinspel på en leksaksfiol och röjde en
ovanPg talang. Hennes förste
violinlärare, J. Conrad, undervisade lunne
i fyra år, cch sedan fick hon till läraro
den utmärkte, äfven i Stockholm
välkände violinvirtuosen Hemy Holmes,
som i tre år ledde hennes studier.
Kathleen Parlow kom sedan till London
för att ge konserter och träffade der
prof. Leopold Aner från Petersbtrg.
Mischa Elmans lärare, och blef i den
ryska hufvudstaden under ett år hans
elev, till dess hon hösten 1907 gjorde
sin debut på flera konserter i Berlin
och sedan begaf sig upp till
Skandinavien.
Före si: t nämnda upptiädande i
Berlin spelade hou under sommaren i
Osterde på den internationella
musik-festen, utförande Glazounows konsert
under d-n ryska tonsättarens egen
ledning cch vann så stor succés, att tre
europeiska orkestrar engagerade henne
med särskild t vilkor att hon skulle
spela Glazounows konsert och rysk
musik, öm hennes konserttriumfer
sedan cch särskildt på senaste tid
skulle vi kunna meddela många be- j
römmande kritiker, men anse det öf- j
verflödigt efter den bekantskap vi
redan gjort med konstnärinnan och nu I
snart själfva få höra In nne.
Musikens ursprung.
II vad är musik? Hvartill tjänar
den, hvarifrån härstammar den? De
gamla folken ärade den såsom er: himla
gåfva och trodde på dess ursprungs
h»ga gudomlighet. Af naturens
dä-moncr, af Wotan, tom susande for
fram genom luften, af Necken, som
sjunger i den brumude forseu skola
människorna ha lärt tonernas språk.
Eller af guden, som bor i hennes
bröst, vare sig af Dionysos, som hos
oss väcker > de dunkla känslornas
välde», eller af Apollo, den formande,
o:dnando anden. Den moderm
tetenskapen kan visserligen icke nöja sig
med att förklara det ljudande obekanta
med ett annat ut der. Men de lärda
meningaraa därom skilja sig lika vidt
från hvnrandrn. som lärorna om
my-11*. 11 a eeh sat on.a.
I det rationella l«S;e århundradet
förklarade man den mänskliga musiken
såsom en efterapniug af fågelsången.
Darwin ville uppfatta den såsom en
fortbildning af djurens locktoner och
alarmrop, så att barnets, trubadurens
kärlekssånger, krigarens signaler hade
sina urbilder i sparfvens kvitter, 01
rens spel och vildens varningstecken.
Spencer ansåg att musiken hade sitt
mspiung ur det lidelsefullt uppröida
språkets stegrade tonfall. Bücher
visade på betydelsen hos det rytmiskt
reglerade arbetet i de äldsta tiderna
och Wallascliek sökte musikens
begyn-nclso reut af i takten som ledde
naturfolkens dansar. Den tvistiga frågan
kan naturligtvis icke här utredas, men
sannolikt ha alla dessa moment under
olika tider, dels euskildt, dels
tillsammans bidragit till tonkonstens
utveckling.
De historiska intygen föra oss
emellertid endust tillbaka till en tidsålder
som redan uppnått en betydande
kulturgrad. Men de förhistoriska piporna
af djurknotor, dem man uppgräfde i
Aurignac och Gourdan äro förfärdigade
efter samma principer, enligt hvilka
Maori oeh Karaiberna skuro sina
flöjter, så att de nuvarande naturfolken
synas ha hållit fast vid forntidens bruk
ocli lefuadssätt. Man försöker sålunda
nu att komma till insikt om musikens
äldsta ursprung genom betraktelserom
förhållandena hos de vilda, af ku’turen
ännu oberörda folken, och
resefceskrif-ningarnas litteratur hur alltså vunnit
en särskild betydelse i frågan om
musikens första uppkomst.
På denna utbildningsgrad synes
musikens oskiljaktiglut föt bunden med
dansen. Daitserna äro antingen
gymnastiska eller mimiska och bl i f va
vanligen införda af hela stammen, t. ex.
hos somliga australiska vildar som
börja alla fester med dans. Den äger
rum om natten vid månljus eller
eldsken, och dansen utföres endast af
männen, medan kvinnorna bilda
orkestern. En dirigent slår takten med
två trädbitar cch utför därvid en än
högljudd äu stilla 1 asal sång, hvari
kvinnorna refrängartade instämma.
Hvad som sammanhåller hela
sällskapet och möjliggör en gemensam
handling är takten. Det är kördansens
ordnande makt, den skapar gern
ensamhetskänslan, den ar fadetn till
musiken och alstrar ur sig själf en
primitiv melodi. Buschmännen dansa rundt
under handklappning och trumslag, cch
på samma sätt går det till hos
Eskimåerna. Hos dessa sjutiger dansaren
själfkomponetado — mestadels
satiriska — dikter, ackompanjerande sig
på trumma. Under (let männen tigande
höra på, falla kvinoorra iu mtd kör
och refräng.
Richard Wagner liar mtd klarsynt
blick emot sin tids litteraturhistoriker,
hvilka ansett epiktu för den äldsta
konstaiten, funnit den di amatiska kon-
h‘cn t ara th r. tii -pt itngLgaste. Isj ILa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
