Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12—14. 20 December 1912 - Musiknotiser från hufvudstaden och landsorten - Internationella musiksällskapet - Stockholms arbetaresångförening - Musikaliska konstföreningen - Beethovens goda fé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Internationella musiksällskapets
sydsvenska afdelning hade nyligen
inbjudit ett hundratal intresserade å
Konservatoriets i Malmö stora sal för j
att till vidare kretsar framlägga
sällskapets syften. Afdelningens
ordförande, grosshandlare Carl Claudius,
önskade de närvarande välkomna till ett
»lärt och tråkigt sällskap» i ordalag,
hvars humoristiska form bjärt stack af
mot sistnämnda sällskapet tillagda epitet.
Därefter höll sällskapets sekreterare
docent Tobias Nordlind ett föredrag
öfver instrumentalmusiken under
1700-lalets förra hälft, hvilken tid i stort
sedt representerade den utvalda pro
dukten efter 1600-talets
experimenterande. Föreläsaren framhöll i korta
drag virtuosväsendets uppkomst i
allmänhet och särskildt dess urartning i
Sverige och omnämnde sättet för
anordnande af dåtida s. k. assemblées,
vid hvilka förekommo äfvan andra
förlustelser än rent musikaliska.
Efter föredraget vidtog den
konsertmässiga delen af programmet, hvarå
upptagits ett par danser af Rameau
för spinett, viola d’amore och 6-strängad
gamba, tvenne satser ur en
gamba-konsert af Tartini till ackompagnemang
af spinett, samt en aria af Bach för
sopran, viola d’amore, 5-strängad
gamba, violoncel! och spinett.
Alla de uppträdande, hrr (i.
Tron-chi, E. Ballarini, G. Vecchi och I*.
Tronchi, rörde sig med säkerhet på
sina nya eller rättare urmodiga
instrument, och fröken S. Miltopæus bidrog
ined sin röst i Bach-arian.
Stockholms arbetaresångförening
kan i år fira sitt 25-års-jubileum, då
den stiftades år 1887. Bland de sex
stiftarna finnes ännu en i lifvet, den
gamle sångarv eteran en F. W. Fran
zén. Kören, som f. n. dirigeras af
notarien Axel Nylander, har under
detta kvartsekel ledts af bl. a. Otto
lidberg, Julius Wibergh, H. Blomberg
och Fr. Nordström. Särskildt under
de senare åren har kören utöfvat en
liflig verksamhet, och därom vittna
bland annat de sångarfärder som
företagits 1910 till Visby, 1911 till
Kristiania och Drammen samt 1912 till
Skåne, Köpenhamn och Hälsingör.
Dessutom är det denna kör som tagit
initiativ till sång i Stockholms parker, en
idé, som omfattats med stort intresse
och äfven understödts af hrr
stadsfullmäktige. Nästa sommar planerar
kören en färd till Kiel, Hamburg,
Dresden och Berlin.
För att hugfästa kvartsekeldagen höll
kören en konsert söndagen den 1.
december i Musikaliska akademiens stora
sal.
Musikaliska konstföreningen höll
den 30. nov. allmän sammankomst,
hvarvid föreskrifna val företogos.
Sedan professor O. Bolander undanbedt
sig återval, valdes följande personer
i styrelsen: öfverdirektör John May,
ordförande, professor K. Valentin,
vice ordförande, tonsättare O. Morales,
sekreterare, hr II. 1 lennig,
kassaförvaltare. Suppleanter blefvo de
nuvarande, professor B. Beckman och eko-
tHTXX3>OX3OCC3OCX3OX3)O0OC£XC5>
0BS.1 Billig och verksam
annonsering om Musiklektioner,
Musikalier och musikinstrument i
Svensk Musiktidning.
nomidirektör E. Petterson, öfriga
funktionärer omvaldes. Revisorer äro
alltså musikhandlarna A. Schildknecht och
C. Johnn med hrr llj. Meissner och
C. Gehrman som suppleanter.
Granskare af inlämnade arbeten förste
hof-kapellmästare C. Nordqvist, professor
F. Neruda och tonsättare Chr. Sinding.
Inköpsnämnden består af
kapellmästarna A. Hallén och W. Stenhammar samt
musikdirektör E. Åkerberg, med hr
Ii. Ellberg som suppleant.
På grund af granskningsmännens
utlåtande beslöts att bryta namnsedeln
j till en af de insända kompositionerna,
nämligen en stråkkvartett, och
kompositören befanns vara organisten Otto
Olsson. Arstrycket för 1912 kommer
att utdelas i början af nästa år och
utgöras af nämnda stråkkvartett af Otto
Olsson jämte samma tonsättares Te
deum, till hvilket föreningen tidigare
lörvärfvat äganderätt.
Vidare beslöts att utlysa ny täflan,
och för täfling afsedda kompositioner
skola vara inlämnade före den 1. mars
1913.
sikt honom, »om han äfven förstode
fiol».
Nu var allt fördärfvadt.
PTirstinnan och doktor Weiser läste
i Beethovens ansikte och sågo att
olyckan hade kommit.
Mästaren stirrade på generalen utan
att svara ett enda ord. Om en stund
steg han upp och lämnade salen utan
att doktor Weiser, som plötsligt blifvit
kallad till Troppau, märkt det.
Middagen var slut, Becthoven skulle
fantisera, men han var och blef
försvunnen. Förgäfves sökte man honom
i hela slottet. Slutligen fann en
tjänare honom i slottskapellet; han lät
dock säga fursten, att han ej komme
att spela.
Nu kom furst Lichnowski själf:
»Beethoven, ni måste spela».
»Nej, jag spelar inte.»
»Hvarför? Hvad har ni för skäl?»
»För personer, som fråga mig, om
jag förstår mig på fiol, spelar jag
inte, jag vill ej kasta pärlor för svin.»
»Glöm ej», uppbrusade fursten, »att
ni är i min tjänst, att det är jag som
befaller.»
»Befalla kan ni visserligen,
Durch-laucht, men jag lyder ej.»
»Då tar jag min hand ifrån er.»
»Jag för min del kan gå genast»,
förklarade Beethoven och packade sina
saker samt skickade sin trogne betjänt
Johan att hämta honom en vagn.
Ingen ville dock köra nu så sent på
kvällen och i sådant snöglopp;
sannolikt fruktade man också furstens onåd.
Beethoven var lika litet mannen att
sträcka vapen för elementen som för
furstarna. Johan tog hans kappsäck
på ryggen, och båda begåfvo sig till
fots till Troppau.
Doktor Weiser hade redan gått til!
sängs, då det klappade på hans
fönster.
»Hvem är det?» frågade han.
»Jag, Beethoven.»
Genast öppnade hans beundrare,
livad har då skett?» frågade han
förskräckt.
»Det får ni veta sedan», svarade
Beethoven, »men framför allt måste
jag ha något att äta. Jag är frusen
och hungrig. Den fördömda generalen
med sin fiol har fördärfvat aptiten för
mig.»
Nu voro goda råd dyra. Doktor
Weiser var ogift och åt själf ute; han
kunde ej hitta på något, som han
kunde sätta för sin vän. Det återstod ej
annat att göra än kläda sig och föra
Beethoven till värdshusvärden
Hermann på Niederring, där doktor Weiser
intog sina måltider. Äfven här var
allt försänkt i djup sömn. Men man
lyckades ändtligen väcka värd och
värdinna, hvilka för doktor Weisers
skull gjorde allt möjligt för att
tillfredsställa Beethoven och hans
uthungrade Johan. Sedan mästaren hade ätit
och druckit, berättade han för doktor
Weiser livad som händt.
Förgäfves erbjöd denne sin
bemed-ling. Beethoven stod fast vid att
af-resa till Wien redan följande dag.
Sedan han tillbrakt natten hos
doktor Weiser, gällde det först och främst
följande morgon att skaffa ett pass.
Doktor Weiser förde Beethoven till sin
vän polisöfverkommissarien Richter.
Denne var själfva höfligheten, men
sade, i det han tog en pris snus
mellan fingrame:
»Passet kan jag först då utställa, när
herr Beethoven företer ett bevis från
furst Lichnowski af innehåll att han
blifvit fri ur hans tjänst. Så fordrar
lagen.»
»Jag är väl ingen tjänare heller»,
uppbrusade den unge mästaren.
»Ni har i alla fall varit i hans
Durch-lauchts tjänst», svarade
poliskommissarien, »och jag måste rätta mig efter
de föreskrifter, jag fått. Jag beklagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
