Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5—6. 1. April 1913 - Äkta och oäkta originalitet, efter Heinr. Ehrlich - Jean-Philippe Rameau - Musiknotiser - Musikaliska akademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enhet, de växa icke, äro för
harmoniskt invecklade, för breda; kort sagt,
i genomföringen förlamas vingarna, de
i början väckta förväntningarna
infrias icke.
Ofta söker komponisten hjälpa sig
med ett eller annat mellan- eller
sido-motiv, som han utvecklar eller
bearbetar på alla sätt för att sedan
återvända till huvudtanken. Hur
spirituellt han än begagnar sig av detta
tillvägagångssätt, är det likväl
skadligt för enheten, medför oro i tanken
och berövar åhöraren förnimmelsen av
sammanhanget och gör honom förströdd.
Det finns verk, fulla av stora
skönhe-ter, som t. ex. sonater, trios och
kvartetter av Schubert och Schumann, av
vilka man icke får det rätta och
fulla intrycket endast på grund av
tankarnas hastiga växling, under det att
mången kvartett av Haydn, ja, av
Men-delssohn, som icke på långt när kan
uppvisa samma idérikedom, från
början till slut håller åhörarens
uppmärksamhet vid makt, emedan han kan följa
tankens oavbrutna lopp och med sitt
inre öga skåda dess form och
uppbyggande. Det finns verk av nyare
komponister, som ha mycket av intresse
och betydenhet, men som icke
komma till sin rätt, emedan de sakna
inre enhet.
Det ser dessutom ut, som om
nästan alla nyare komponister använde
för litet självkritik och med feberaktig
iver utsända det ena verket efter det
andra. Man kan väl icke fordra, att
en komponist skulle vara en sträng
eller omdömesgill domare i fråga om
det, som hans fantasi inger honom.
Men den fordran kan ställas på honom,
att han arbetar med samvetsgrannhet,
ro och samling, att han är skicklig
nog att avgöra, om genomföringen
hat-organiskt framsprungit ur grundtanken,
och alt han undgår det tomma
passag-verk, som ju i alla fall icke kan
dölja bristen pä enhet; vidare att han
noga prövar och undersöker sitt verk
och först då sänder ut det i världen,
när han känner sig överbevisad om
att det är så utarbetat och
fullkomligt, som han kan framställa det.
Om självkritiken vore mera vaken,
kunde man bliva fri från dessa ofta
intetsägande passager, som stå i det
lösaste, ja, ofta i ingen alls
förbindelse med huvudtemat, och som i olika
tonarter fylla den ena notsidan efter
den andra. Helt visst skulle icke
opustalen imponera med så höga siffror
som nu, men komponisterna skulle
själva draga nytta därav. Den
naturliga strävan i varje nytt verk efter
alt ge något av betydelse förer
nämligen till detta experimenterande med
egendomliga» och »originella
vändningar, som endast resultera i oäkta
originalitet.
Det sätt att komponera, som snarare
undviker än eftersträvar den
tematiska genomföringen, vilken ersättes
med grupper av tonbilder, under det
att åhörarens fantasi ofta får utfylla,
vad komponisten låter honom sakna,
— kan väl leda till ganska intressanta
kombinationer och moment, men det
skapar egentligen icke några
konstverk. Spirituella anmärkningar och
infall, som utan inre sammanhang fällas
i ett sällskap, kunna under några
minuter göra god effekt, men man blir
snart trött på dem. Den äkta
originaliteten erbjuder t. o. m. med oklar
form stora och sköna grundtankar,
som tränga igenom och glädja
kännaren. Den oäkta söker förgäves att
överskyla tankens tomhet med en
ovanlig form. Båda delarna
förekomma ofta sammanblandade. Det är
den sanne konstvännens och
kännarens sak att samvetsgrant och
tålmodigt undersöka, vilken vågskål, som
väger tyngst, och därefter avge sitt
omdöme.
(Efter Heinr. Ehrlich.)
□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□Q
□ D
MUSIKNOTISER. §
□ □
□ □
□ n
□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□□
Musikaliska akademien hade den
27. mars ordinarie
månadssammanträ-de under ordförandeskap av vice
preses, överste Chr. Lovén. Akademiens
inspektör för de statsunderstödda
orkestrarna redogjorde för Gävleborgs
läns och Nordvästra Skånes
orkesterföreningars verksamhet under det
gångna året. Vidare företogs till
behandling och bordlädes till nästa
sammankomst ett av läroverksstyrelsen väckt
förslag om uppsägning av det mellan
akademien och styrelsen för K.
teaterns aktiebolag gällande kontraktet
angående operaskolan. Från
kultusministeriet i Budapest hade översänts
ett exemplar av en över den
ungerska tonsättaren Franz Erkel präglad
plakett. Slutligen anmäldes gåvor till
biblioteket från fru Cecilia von Braun,
fröken Lisa Jacobson, tonsättare J. A.
ilägg, tonsättare Christian Barnekow,
d:r Samuel Landtmanson, d:r Axel
om han velat jaga bort allt missmod,
och fortsatte i jämi’ande ton:
»Här i huset hade man väl aldrig
kunnat drömma om att något sådant
skulle ske.»
Men vad har då skett?» ropades
från alla håll, medan fru Rameau
gömde sitt ansikte i händerna, och
organisten fortsatte:
»Här i Dijon ha vi ju i vår krets
var och en försökt att motsätta oss
det sedefördärv, som råder i
huvudstaden och i hovets närhet. Den
store konungen själv har ju för resten
visat vägen . . . han lyssnar ju nu till
sin biktfars råd och har förändrat
sig . . . till det bättre.
Men vad hör man icke om de
höga herrarna eljest? Våra monseigneurer,
hertigar och grevar. . . det går om
dem förfärliga historier, liksom om
våra stora godsägare och officerarna,
med ett ord om dem som äro mera
lyckligt lottade än vi. Men här hos
oss är det bättre. Våra jesuiter ha
ännu makt att styra oss med andens
vapen, och i våra hedervärda
borgerliga kretsar ha ju hittills härskat god
ton och goda seder. De unga ha le-
vat ett rent och lugnt lif i sina hem
och bland hemmets vänner. Teater
och baler ha de besökt, men endast
sällan, och helst i sällskap med äldre
bekanta och vänner.
Se på henne här, Claudine, mina
barns mor! Skulle man tro, att hon,
som gjort allt för sina barn, och
förmanat dem bittida och sent att akta
sig för den så kallade kärleken — en
bestämd sorts kärlek, som jag ville
kalla förtidig — skulle man kunna tro,
att hon skulle ha en sön, som . . .?
Nej! Från sina föräldrar har han
inte det sinnet! Ej heller från
släkten. Vi ha visserligen älskat musik,
men — endast kyrkomusik . . . Och nu
kommer denne son, älsklingsbarnet...
»Det är alltså Jean-Philippe, vårt
gudbarn», frågade en av gästerna,
se-så! nu till saken . . .
»Pojken är sjutton år , fortsatte
fadern utan att låta avbryta sig. Här
liar han inte sett henne. Inte heller
hos någon av er, mina vänner. Men
nu är han galen. Sä galen, att han
vill gifta sig. Och det genast. Strax,
så fort som möjligt.»
Man hörde ett stönande som av sör-
jande efterlevande vid en nyöppnad
grav på en kyrkogård. Det var
modern till denne onaturlige son, som
satt på sin stol, försjunken i smärta.
Församlingens mummel lät som en
aska på avstånd, damernas pannor
drogos i veck, herrarnas peruker
började att röra sig, som då den första
bebådaren av en storm efter en lång
stiltje går i ett vetefält.
»Vår son, Jean-Philippe Rameau,
vill lämna sin musikaliska bana och
vill överge sitt hem, sin sörjande
moder och sin. . . sin — bedrövade
— fader! Ilan vill gifta sig och bli
någonting annat, men vet ej vad —
kanske militär, tv hon, fruntimret,
tycker om krigaryrket. Gifta sig med...»
Nu brast det löst. Hela
församlingen lusade upp från sina stolar, och
från träsofforna, vilka i sedesam
tillbakadragenhet med de raka benen
stodo längs väggarna. Det rasslade i
möblerna, och klackarna slogo mot
golvet i otaliga ryck.
»Med vem, med vem? ropades
det, och damerna knepo sina läppar
hårt tillsammans för att spara sina
förbannelser ännu så länge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
