Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Text - Fredrika Dorotea Wilhelmina. Pl. 58 - Svedenborg, Emanuel. Pl. 194 - Taube, Edvard Didrik. Pl. 171 - Taube, Vilhelm Ludvig. Pl. 166 - Terserus, Jöns. Pl. 111 - Tersmeden, Jakob. Pl. 169 - Tessin, Carl Gustaf. Pl. 192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manland-Dala nation äfven i Upsala. På Gripsholm finnes ett af Per Krafft, hvilket
Svedenborg själf skänkt till riksrådet v. Höpken. En bild, som uppgifvits föreställa
Svedenborg i de yngre åren, ägdes af musikhandlaren Isidor Dannström, men såldes
efter dennes död till Amerika (fotogr. finnes i Kongl. Bibhs samlingar); i
Vetenskapsakademien finnes ett af Brander, starkt påverkadt af Kraffts bild.
Graverade porträtt af Svedenborg äro ganska talrika. Det å pl. 194 återgifna
är utfördt efter I. W. Störs ritning af Bernigeroth, som äfven stuckit detsamma i
mindre format. I öfrigt finnas mer eller mindre lyckade gravyrer af J. F. Martin,
Battersby, I. C. Darchew, C. T. Riedel, J. Snack, Paas, Ruckman m. fl.
TAUBE, EDVARD DIDRIK. Pl. 171.
Född den 13 december 1681 var Edvard Didrik Taube son till amiralen Fredr.
Ernst Taube; han inskrefs redan vid unga år i flottan, där han gjorde en lysande
karriär och redan vid 34 års ålder utnämndes till vice-amiral. Få år därefter amiral
och president i amiralitetskollegium blef han senare riksråd och serafimerriddare. Han
afled i Stockholm den 30 oktober 1751 och var då öfveramiral. Han var fader till
Hedvig Ulrika Taube, furstarnes af Hessenstein moder.
Det å pl. 171 återgifna sticket tillhör den förut omnämnda, af J. F. Martin
utgifna serien öfver de första serafimerriddarne samt är utfördt efter original af
Arrhenius.
TAUBE, VILHELM LUDVIG. Pl. 166.
Broder till den föregående föddes Vilhelm Ludvig Taube i Örebro den 10 juli
1690. Han ingick vid sexton års ålder vid lifgardet samt blef i slaget vid Poltava
fången och förd till Ryssland, där han vistades till 1715, då han lyckades fly. Han
inträdde härefter åter i svenska hären, men blef 1721 öfverste i holsteinska armén.
Återkommen till Sverige 1729 blef han först öfverste för Uplands regemente, sedan
landshöfding samt slutligen riksråd, öfverstemarskalk och serafimerriddare. Han afled
i sin födelsestad den 8 augusti 1750.
Hans porträtt i rådsdräkt, mycket skadadt af restaurering, finnes i
Vibyholmssam-lingen.
Det å pl. 166 af bildade porträttet tillhör samma serie som föregående.
TERSERUS, JÖNS. Pl. m.
Den från dalkarlarnes uppror i slutet af 1500-talet och början af 1600-talet bekante
prosten Elaus Ingelberti Terserus’ son Jöns föddes i Leksands prästgård 1605 i mars
eller möjligen april månad. Hans första studier leddes af fadern, som han dock
tidigt förlorade. Senare kom han efter gymnasiistudier i Västerås till Upsala
universitet, där han uppehöll sig till 1631, då han prästvigdes. Därefter under längre
tid på resor i utlandet blef han vid hemkomsten 1637 lektor i Västerås samt rektor.
Filosofie magister (primus) blef han i Upsala 1639, professor i Åbo följande år och senare
i Upsala. Var någon tid drottning Kristinas lärare samt utnämndes 1658 till biskop
i Åbo, från hvilken befattning han dock afsattes 1664. Han utnämndes dock redan
1665 till pastor i Riddarholmsförsamlingen och i Klara församling 1668 samt till
biskop i Linköping 1671. Han afled den 11 april 1678.
Hans porträtt fanns fordom i Åbo; ett annat finnes i universitetshuset i Upsala
måladt af Ehrenstrahl; repliker eller kopior finnas på Gripsholm samt i
gymnasii-biblioteket i Linköping. Det är något af dessa, som varit förebild till det å pl. 111
afbildade sticket af J. F. Martin.
TERSMEDEN, JAKOB. Pl. 169.
Född den 23 februari 1683 på Kolsva bruk i Västmanland och son af en
framstående bergsman, ägnade sig Jakob Tersmeden efter studier vid Upsala universitet
åt bergsvetenskapen och blef auskultant i bergskollegium, men blef sedan förvaltare
å Larsbo bruk, som han inköpte 1722. Framstående bruksidkare erhöll han 1747
bergsråds titel och adlades 1751. Han afled på Larsbo den 6 april 1752.
Den å pl. 169 meddelade bilden återger en af hofintendenten Rehn efter
Tersmedens död utförd teckning.
TESSIN, CARL GUSTAF. Pl. 192.
Den lysande hofmannen, konstvännen, statsmannen och vitterhetsidkaren Carl
Gustaf Tessin, Nicodemus Tessin d. y:s son, föddes den 5 september 1695 i
Stockholm. Närmast med anledning af önskan att träda i faderns fotspår samt på grund
af sin stora konstnärliga begåfning ägnade sig den unge Tessin åt studiet af
arkitekturen, men ehuru stor hans håg i denna riktning än må hafva varit, drogs han
dock snart ifrån konstnärliga sysselsättningar och ehuru han redan 1718 utnämnts
till hofintendent, finna vi honom så tidigt som 1723 såsom en af de mera bemärkta
personerna i det s. k. holsteinska partiet och sålunda midt uppe i frihetstidens
politiska intrigspel. Utnämnd till minister i Wien 1725 återvände han dock till
Stockholm i och för riksdagen 1726—27 samt utnämndes 1728 till faderns efterträdare
som öfverintendent, i hvilken egenskap han för slottsbyggnaden företog en längre
utrikes resa under åren 1728—29. Från 1731 åter fullt upptagen af politiken, blef
han snart en af de mest inflytelserika medlemmarne af det s. k. hattpartiet, som
utgjordes af spillrorna af det forna holsteinska partiet. Vid 1738 års riksdag
landt-marskalk och året därpå ambassadör i Paris återkom han till Sverige 1742 samt
hade året förut utnämnts till riksråd. Senare var han helt kort ambassadör till
Danmark under år 1743. Följande år ledde han den lysande beskickning, som
af-hämtade Lovisa Ulrika i Berlin. Öfverstemarskalk vid det unga hofvet 1745 samt
kanslipresident 1747 efter Gyllenborgs död stod han nu på höjden af sin makt och
blef samma år utsedd till prins Gustafs (III:s) guvernör. Få år därefter kom det
dock till en öppen brytning med drottningen, hvarpå Tessin nedlade sitt ämbete som
kanslipresident 1752 och 1754 afsade han sig förtroendet att vara kronprinsens
guvernör samt att handhafva öfverstemarskalks-ämbetet. Han lefde efter denna tid
hufvud-sakligen på sitt gods Åkerö, där han under idkande af litterära sysselsättningar sökte
en tröst i sina olyckor, hvilka efter mössornas fullständiga seger ytterligare fingo
näring icke minst genom indragning af hans pensioner. En försoning med
konungafamiljen åvägabragtes dock 1769. Tessin, som 1768 förlorat sin högt beundrade
maka, afled själf den 7 januari 1770 på Åkerö. Han hade visserligen under den
långa tiden af närmare fjorton år det största inflytande i politiken, men såsom
statsman har hans verksamhet icke varit ägnad att höja hans anseende, däremot skall
hans namn i alla tider komma att sättas främst i ledet bland våra konstälskare och
mecenater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
