Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tiden dock blef rätt vred på sin glaf,
Att han icke dygderna sårar.
Framledna Svea såg upp ur sin graf;
I glädje fälde hon tårar.
Herdeqväde
vid riksrådet, friherre Anders Johan von Höpkens giftermål
med hoffröken Wilhelmina Chari. Ribbing.
Den io Nov. 1754.
»Nej, aldrig skall kärlek få tvinga mig mer»,
Sad’ Tirsis i skogen allena,
»Nu är jag min egen, och allt hvad jag ser
Sig tycks till mitt nöje förena;
Jag håller med lammen små lekande tal,
Så ledig från sorger, så långt ifrån qval,
Jag spelar små toner så rena.»
Den lille tyrannen, som frihet förstör,
Stod bakom och log i sitt sinne;
Han sad’ för sig sjelf: »käre Tirsis, jag hör
Min undergångstid är nu inne;
Du tror, att man bör nu mitt välde försmå,
De unga herdinnor sku ensamma gä,
Med urgamla sagor i minne.
»Nej vet, att jag lagt filosofer i band,
Som högst upp till himlarne klifvit,
Och hjeltar, som satt hela verlden i brand,
Och sinnen, som vädret har drifvit.
Jag ler åt förnuftet mot hjertat i krig,
Ännu ser jag Tirsis i lydnad för mig,
Som lammen för honom ha blifvit.»
Cupido, fördold för all dödelig syn,
Flög bort till en älsklig herdinna.
Ack! Philis, då syntes den lifliga hyn,
Och ögonen började brinna:
Hvar lock och hvar blomma blef guden ett tält,
Han förde nu sjelf denna makten i fält,
Att antingen dö eller vinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
