Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der, som evigt försvinner? Ar dl intet öga, som ser de förtrycktas
tysta tårar och välgerningar dolda för världen? Ar ömhet och
mensk-lighet förgäfves och dygd och last gjorda att sammanblandas i lika
glömska? Ack nej, mitt hjerta säger mig, att någon öfvermakt leder
verldens öden. Det är dig, Himlamakt, som jag skall anropa att gifva
mig, styrka att känna dig. — — Eviga allmakt, du kan ju ej fordra
af mig större kunskap än jag fått. An mindre, du kan ej vilja att
jag skall qväfva den förnuftsgnista, du sjelf tändt och som mer än
allt annat öfvertygat mig om din varelse. — — När jag betalar min
skuld åt naturen, skall jag säga, jag har sökt att tjena dem, bland
hvilka du låtit mig födas, och gjord af dig att njuta lycksalighet,
sökt göra mina likar lyckliga med mig sjelf. Mitt hjerta har älskat
dig, fast snillet ej fattat hvad som öfvergått dess svaghet; jag har
känt dig i din godhet, och ej sökt begripa hvad jag trott mig allena
böra dyrka. Eviga förbarmare, jag återger ditt eget verk i dina
händer. Du kan ej åstunda ditt kreaturs olycka.
Dessa vackra tankar åtföljas, karakteristiskt nog, af en
sarkasm mot presterna: »Jag var i kyrkan att höra
Mon-telii inträdespredikan som fått Vingåker, hvartill han begärdes
af socknen enhälligt. Hans predikan var vacker, men lång
som två. Han gjorde sedan ett tal att tacka Gud, som
ledt honom så lyckligt i verlden, och böndeme för det
förtroende, de hyst för honom. — — Aldrig har Gud fått
längre tacksägelse, eller Vingåkrarne mera välsignelse. Också
har Montelius skäl att vara tacksam emot båda två.»
Äfven vid mognare ålder står Oxenstjerna i sin
religiösa diktning på känslans ståndpunkt. Under det Leopold
i sitt förträffliga stycke > Försynen» alltigenom sträfvar att,
om ock deklamatoriskt, bevisa Försynens allestädesnärvaro,
är det endast med känslan, Oxenstjerna söker fatta det
gudomliga:
Det är mitt hjerta blott, som skall mig vägen visa,
När tanken lyftes upp till Dig.
Men känslan finner Dig, der tankans styrka tömmes,
Dit ej förnuftet når, dit hinner kärleken.
I otillgänglig höjd du för begreppet gömmes,
Du nedsteg i välgerningen.
sjunger han i »Oskuldens Religion».
Det mest genomgående draget i Oxenstjernas lif är
dock, såsom redan påpekats, hans kärlek till naturen:
»Natur, du utsträcker din makt öfver alla hjertan. Din röst
är lika öm hos alla själar. Han hörs i de ringas enfaldiga
hydda, han mäktar ej förqväfvas under den prakt, som
omger konungatroner». Under stunder af misströstan före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
