Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han älskar, blott att han är älskad. Slutligen går han så
långt, att han såsom en helt naturlig sak proponerar den
nyssnämnda vännen att gifta sig med den unga flickan, för
att dessa sedermera i förening skulle bringa honom
vänskapens och kärlekens samfälda rökoffer. Derför vill jag hafva
dig förenad med ett af de känslofulla qvinnohjertan, som
gifvit sig åt mig, för att vidga omkring mig verlden af
kär-leksljufhet».
Denna sjelfviskhet förefaller oss att stå på vanvettets
gräns, men den är ingalunda karakteristisk endast för
Thorild. Den möter oss hos Rousseau och alla dennes
efterföljare, mest utbildad kanske i Chateaubriands René, och
en återklang förnimmes ännu i Lamartines sentimentalt
egoistiska novell Graziella.
Thorilds egentliga patos var ett socialt-politiskt. Väl
ägde han ett
liiligt intresse för den nyare engelska och
tyska literaturen, men det var endast genom en tillfällighet,
han kom att spela rollen af en vitterhetens reformator.
Anledningen var en pristäflan, som det vittra sällskapet Utile
Dulci utsatt; ämnen fingo fritt väljas och priset var dels ett
större å 20 dukater, dels ett mindre (accessit), hvaijemte
en särskild belöning å 10 dukater utsattes för det bästa
»Ode till jordbrukaren». Thorild beslöt att täfla om båda
prisen och vinna dem. Till ämne valde han »Passionerna»,
som förra året uppgifvits såsom sällskapets prisämne, och
som så förträffligt passade för Thorilds stormande natur.
För vår tids smak är Thorilds poem långt ifrån något
mästerstycke; versen är jemmerlig med den Oisianska
sångens dimmiga känslosvall, men man kan dock förstå huru
»Passionerna» måtte hafva verkat. I motsats mot
samtidens prosaiskt snusförnuftiga lärodikter eller frivola erotiska
poesi måste den högstämda inledningsstrofen hafva förefallit
alla känslovarma hjertan såsom en helsning från skönhetens
egen, allvarliga verld, såsom en naturlifvets poesi midt ibland
rococo och förkonstling:
Från ditt sköte, Natur, låt i eteriska vägor
Strömma öfver min sång behag och rörande skönhet,
Strömma förtjusning. Dig, ack dig, odödliga milda
Allt-upplifvande, dig Natur, min bäfvande harpa
Stämmes. Tyst omkring mig sväfva, Ossians ande!
Stor blef emellertid Thorilds öfverraskning, då han i
bladet den 26 februari 1782 fick läsa sällskapets omdöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
