Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De gamle rådmän re’n i tunga vapen blänka,
De glömma sina år och blott på staden tänka,
Och re n den raska hop som kännes af sitt mod,
Som ungdom krafter gett och mera hetsigt blod,
Församlad, väpnad är och tyckes blott begära
Att slåss för stadens värn och dö för Edboms ära.
Men hjelten mellertid lagt fredens mantel ner,
Hans höga hatt, hans påk, allt krigets tecken ger.
En lurfvig, hvit peruk hans breda panna pryder,
Som Edboms värdighet med hundra lockar tyder,
Ett konstladt
bookeragg tycks liksom yfva sig
Att svepa in ett vett, som styr i fred och krig.
Höljd af en mörkblå rock, som sjuttonhundrafyra
Blef åt hans farfar gjord, då han Borås fick styra,
Han vid sin fasta länd en forntids värja drar,
Tre tum är klingans bredd, tre böglar fästet har;
Och fast en åldrig rost den fästat i sin skida,
Den örlogs märke är och pryder hjeltens sida.
Hans maka, täck och ung, som nyss en helgad knut
Vid hjeltens öde fäst, ser nu så djerft beslut.
Hon häftigt i sin famn den rörde Ed bom sluter,
Och öfver hans peruk hon sina tårar gjuter.
Du grymme, ropte hon, hvad är som tvingar dig
Att öfverge Borås, din kärlekseld
och mig?
Ack! låt ej villa dig af fåfäng lust till ära,
Förnämst uti vår stad, hvad kan du mer begära?
Du knappt uppå vårt torg en myndig fot har satt,
Så böjs hvarenda rygg, så lyfts hvarenda hatt.
Om du af segren följd slår Håffmans skara neder,
Blir du ej större man ell’ njuter mera heder.
Ack! välj en höfvidsman, men styr ej sjelf vårt krig,
Din lagbok och din fru bli ursäkt nog för dig.
Nils Grofsmed . . . kan ej han från faran dig förlossa,
Hans rygg tycks vara gjord att alla påkar trotsa,
Han är en pröfvad buss i slagsmål och i rus,
Han barn och hustru slår och dundrar i sitt hus,
Han plär med lejonröst om sina dater ryta;
Låt honom höfding bli, låt honom spetsen bryta.
Men ack! din tystnad rår . . . du delar ej mitt qval,
Du släpper ej din påk och rörs ej af mit tal.
Välan . . . om ödet dömt, att jag dig så skall mista,
Så skall den samma stund för mig ock bli den sista.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
