Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska skolan och dess främsta författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
domarne , men man skönjer, att han dock hyser en afgjord
förkärlek för katolicismen, nemligen på den tid då »dess
ljus var mildt och välgörande, dess dogmer understöddes
af den poetiska känslan, dess sedolära ännu var ren, dess
yttre ceremonier mäktigt talade till fantasien och genom
sin prakt imponerade.» »Månne man verkligen» — frågar
författaren till ofvanstående »Ord och afsked» helt naivt —
»månne man verkligen måste vara katolik för att påstå,
att Guds moder är »skönhetens eviga oskuld, en bild af
den moderliga ömheten, den högsta och heligaste af
men-niskor, förmedlarinna mellan den gudomlige sonen och det
bräckliga slägte, till hvilket hon hörde?» Näppeligen kan
detta kallas ett lyckadt försvar. —
Flera af tidens yppersta skalder, Franzén, Ling, Geijer
m. fl., intogo en neutral ställning till de vittra partierna.
Så var dock ej förhållandet med Tegnér. Utan att
tillhöra den gamla skolan räknade han flera af dess bättre
författare såsom sina vänner och lärare, och särskildt
upphörde han aldrig att i Leopold se en af vår vitterhets
stormän, likasom han sjelf såsom stilist rönt ett obestridligt
inflytande från honom. Den romantiska diktningen
öfverens-stämde föga med Tegnérs klassiskt anlagda naturel, och i
Nya skolans ofta oklara och dimmiga teorier fann han en
lärobyggnad, som hvarken var nationel eller någonsin kunde
inpassas i vårt folks åskådningssätt. Lika litet kunde han
sympatisera med fosforisterna i politiskt hänseende. Det
tillstånd af ofrihet och skenhelighet, som genom
Wiener-kongressen tillskapats i Europa, och hvilket i Nya skolan
fann villiga anhängare, var för Tegnérs frisinnade ande
i högsta måtto förhatligt. Var han missnöjd med skolans
åsigter, så var han det icke mindre med dess sätt att
förfäkta dem: i formen för stridens utkämpande ansåg
han, med rätt eller orätt, att felet hufvudsakligen låg pä
de unges sida, hvilka bort hafva större försyn för Sveriges
dittills mest uppburne författare. I det tal, han höll vid
jubelfesten 1817, begagnade Tegnér tillfället att visa hvad
han förde i skölden mot båda partierna, och härvid stod
sig den Nya skolan sämst. Det omilda sätt, pä hvilket han,
efter sitt vanliga manér, i korta, kärnfulla, bildrika sentenser,
bedömmer fosforismen, var säkerligen bland det hårdaste,
skolan under sin långa kamptid haft att smälta, så mycket
mera som det kom från en person, som de dittills icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
