Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Runius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LXXVIII.
Svar uppå ett bref til en ein v&n,
hvarathi han tröstar honom ordspriksvijs ofver den almänna olyckan.
Min herre har stor orsaka at säija, det sk iagget roker
på oss, ty fäblnabben var for kort och gnistorna folio alt
för tiåckt tber uti, så at tbet snart står i liusari låga, om
vij inte få en god skiäggsup at svalkat med. Vij ba fått
myror i hufvu skal man veta och låppor i öra, tber til med
ögona så fulla med snus, at vij inte kunna se opp för go dar.
De ha gett oss en root tbe tugga på och en hård nött at
bita. En trådhärfva ha vij fått at utreda, som intet är så
lätt at pågå, ty hur man vänder sig här, så är ändå
ryggen bak, och har elden uu aldeles kommit lös i blårna.
Nu ha tbe fått rätta miält pulfret, som inte offtare le än
by brinner, bonde hänger och barn faller i elden. Men
detta är redan gammalt, kan någon säija, och hvadäråth,
tala om then snön, som föll i fiobl, eller predika för lärdt
folck och gie bagar-barn hvet-strut. Det kan så vara, tbet
är nu fuller så, men icke heller så. Får man icke tala? Man
rår ju sielf om munnen. Stor sak i en gammal hatt, 3 hål
i kollen, vij få fuller trösta, fast vij inte äre munekar. En
skiälm giör bättre än han lärdt, jag gier så godt jag har,
och b var är sin gåfva lijk, sa kiäringen gaf hofmann en spik.
Non semper oleum &c. Hvart vijn har sin drägg. Ingen
så god kusk som icke någon gång stialper, godt miöl bar
ock sina sådor. Tbet finnes paddor bland dannemänn och
något, som intet doger, bland pepparen. Tijg och lägg i
tolmodz påssan. Giord gärning har ingen vändning. Kom
ibog: Ingen är så lång han måste ju räckta sig, och ingen
så kort han måste ju håcka sig. Hvita höns värpa ock
vind-ägg. Det hielper inte. Ondt och godt måste hållas,
sa rospiggen spelte kort; och agan är god när han ärskiälig.
Ty then agelös lefver han ährelös dör.* Men vet det där
jämte, at barnet ock får äpple vid riset; och aldrig är något
så ondt thet blir icke til något nyttigt. Derfö.re är bäst lida
tbet man inte kan vrida. Tänck: Brådhett svalkas snart,
tål då til och bit på tänderna, väl vetandes at bida och lida
stillar mycken qvida. Den får fuller börd som bida gitter,
och den som gitter bidt ban får folier smidt, det blir väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
